Tystnaden är en demon

Tystnaden är en demon

Jag kan nästan nå stjärnorna ibland,
nuddar vassa spetsar med min hand.
Ett moln av förvillat damm,
ett moln som förvandlar allt till sand.

En människa i en förvanskad dimension,
en själ inlåst i vanvettig konvulsion.
Jag har lämnat tillbaka mina läppar,
dom var bara ett lån.
Ordlösheten ekar i huvudet,
och tystnaden är en demon.

Jag har skurit bort en bit av mitt hjärta,
blodet flyter sakta men mina steg är lätta.
En svag penetration, en nål i min ven,
armar krampaktigt lindade runt nakna ben.

Utanför mitt fönster dansar natten förbi,
en fyr blinkar trött vid ett rasande hav.
Jag formas av vindens sträva tunga,
jag rinner segt som björkens sav.

Ett band av punkterade ådror,
ingenting som hade kunnat förändra,
inga gravar finns kvar att skända.
Och det finns ingen skuld,
så gråt inga tårar för min skull.

Jag drömmer om havet i natten,
ändlösa vidder av förlamande tysthet,
ett koralldjur böljar stumt, det är en anemon.
Min ordlöshet skriker i huvudet,
och tystnaden, den är en demon.

KBT

Ljuspunkter i natten, en skymt av en blek fyr i stormen. Har varit och träffat en KBT-terapeut i en annan stad, till vilkets landsting  jag ska flytta alla mina psykiatriska angelägenheter. Mötet var fantastiskt, nu ser jag verkligen en utstakad väg att vandra, mål att nå, kompetenser att erövra, en personlighet att lyfta fram. Fyller min ryggsäck med hopp och glädje, lite flyt i motströmmen.

Kommer även att få träffa ADHD-specialist och andra läkare. Läkare som bryr sig och kan. Har förhoppningar om ny medicinering och bättre rehabilitering. Pekar fingret åt mitt gamla landsting, men vägrar att ge upp kampen. Det finns fler än jag i länet som behöver hjälp, och jag ska slåss för den rätten. Rätten att få hjälp av landstinget i kommunen man bor. Om det så krävs att riva upp hela organisationen som är rutten och prestigekåt.

 

Men, har trasslat in mig i Honom igen. Eller Han har slagit sina tentakler om mitt ben och drar. Och jag förstår Honom, jag har fått en annan syn på Hans beteende. Jag vill inte vara ett offer längre, jag vill stå rakt upp med orädd blick utan bitterhet eller ånger. Och det är synd om Honom. Mer än om mig. Han sitter fast i en lömsk och vidig myr som suger och dränker. Han är offer för vrede och illvilja, som styr Honom med järnhand. Hans handlingar är inte frivilligt valda, de är underordnade galna nervimpulser som han finslipat sedan barnsben. Och Han behöver mig, tror Han. Medan jag sörjer över Hans oförmåga att inse att den enda som kan hjälpa Honom är Han själv. Jag sörjer över att Han är elak mot den person Han hävdar (läs: tror) sig älska. Jag sörjer över att Han raserar sitt liv likt ett sandslott som utplånas av en våg. Jag sörjer över att jag inte kan göra annat än att se på. Och jag vägrar att låta mig dras med ned, håller huvudet ovan ytan, sprattlar, sparkar, frustar.

 

Snälla, låt mig orka stå emot. Låt mig hålla ryggen rak och blicken stadig. Låt mig, för första gången, stå upp för det som är jag. Låt mig ha lite flyt, kasta till mig en räkmacka!

I am me

Äntligen. Igen. På nytt. En känsla i bröstet, en fluga som förirrat sig in och surrar ilsket. En liten förhoppning om någonting annat. Någon har fångat min uppmärksamhet. Min blick som dröjde sig kvar lite för länge. Ett extra pulsslag, en svettdroppe från överläppen diskret borttorkad. En ilsken fluga i bröstet. Kanske, kanske.

Och en omedelbar våg av besvikelse och uppgivenhet. Ett kapitel avslutat innan första bladet. En tro på det värsta. En normal rädsla för avvisande, en onormal övertygelse om ett avvisande innan det ens har skett. Hur skulle det skulle kunna leda vidare? Jag är en dead end. En önskan om omdedelbar bekräfelse och löften. En bröstkorg full av desperat önskan om lite flyt. Snälla, snälla, ge mig lite hopp för fan. Låt mig få känna att jag är möjlig att tycka om. Och låt det gå fort, jävligt fort!

 

I am: I’m me

who are you to look down
at what I believe?
I’m on to your thinking
and how you deceive
well, you can’t abuse me
I won’t stand no more
yes, I know the reasons
yes, I know the score

how I tried to please you
live the way you said
do the things that you do
like the living dead
then the truth it hit me
got me off my knees
It’s my life i’m living
I’ll live as i please

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me

now’s the time to stand tall
start your life a new
freedom lies in your heart
now’s the time for you

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me
I am, I’m me 
I am, I’m me
can’t you see?, can’t you see?
I’m me, I’m me, me, me, me, me
I am: I’m me
I am: I’m me
 

(Twisted Sister, Iam: I’m me)

 

I won’t stand no more!

Du var inte där för mig

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat-kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte: om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig
Du var inte där för mig

Jag föll som att jag trodde att jag var
Beskyddad av dig – ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag – att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig

Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig

(Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig)

 

En besvikelse, av gigantiska mått mätt, föll ner på mina fötter. Allt gnistrande skimmer sköljdes bort av grumlig sorg, och världen blev vanlig igen. Jag hör soundtracket till mitt liv spelas i öronen, ett akustiskt bakgrundsackompanjemang  i moll med ostämda gitarrer. Sparkar stenar på asfalten, dricker vin direkt ur flaskan mitt på ljusan dag och låtsas att jag har kontroll över min egen kropp. Låter inga tårar lämna ögonen med hjälp av ömklig viljestyrka, men blöder invärtes i smyg. Kan inte erkänna ens för mig själv vilket tillstånd min själ befinner sig i, spelar oberörd och hård. Låter ingen komma nära, ett skadat djur som gömmer sig i en avloppstrumma i väntan på döden.

Bryter mot alla mina egna regler, konsekvent, en efter en. Dunkar pannan i väggen, låter hjärnan rusa runt i panik. Förbannar att jag släppt in Honom i mitt hjärta igen, Han river runt och stökar ned. Hugger gafflar i stum hjärtvävnad, skrattar när artärer spricker. Men egentligen är Han utan skuld, Han handlar efter sin egen regelbok, inte av illvilja. Han tror att kärlek är en maktkamp, att det handlar om att vinna eller försvinna, Han kan inte rå för. En missuppfattning, en desperat egennytta, en rädsla för sanningen får Honom att kasta glas och flaskor mot budbäraren, som duckar skrämt.

Och en osäkerhet börjar sippra in i mitt bröst. Sanningen är ju subjektiv, och aldrig absolut. Och jag börjar absorberas av Hans väl utformade och utsmyckade verklighet, böjer mig för vinden. Endast ett uns självbevarelsedrift kvar nu, innan jag erkänner mig skyldig till alla brott jag anklagats för. Böjer nacken tyst och väntar på att bödeln ska fälla sitt utslag.

 

Men Han var aldrig där för mig. Han fångade mig aldrig, Han vände och gick hem.

En ensam fågel

Försöker förvillad anpassa mig till en verklighet jag förtvivlat gärna vill vara en del av. En stor klotformad boll pressar sig emot ett trångt fyrkantigt hål. Snubblar, ramlar, begriper. Livets och varandets spelregler glider mig ur händerna, helt enligt alla universums logiska formler. Ett gyllene snitt utan guldglans, ett ensamt sandkorn i oändlig rymd.

Tillåter jag andra att trampa på mig, eller gör dem det ändå?

Deras skratt överöser mina öron, i fantasin låtsas jag inte om det. Jag kan höra deras högljudda tankar bakom ryggen. En varg i fårens trygga hage, en höna som är täckt av svart sot. Jag knyter mina vingar bakom ryggen så hårt jag kan, allt för att passa in.

Ett hjärta fyllt av välvilja, en själ färgad av sorg. En flyttfågel som har förlorat sin destination inför den annalkande vintern. Bildar en ensam parad högt upp på ett övergivet tak under snöflingornas obarmhärtiga invasion. Ensam. Förvirrad. Det är så kallt om små trötta fågelben. Vill somna in, med drömmar om behaglig sand och solens smekande fingertoppar i fjädrarna.

Svedd av besvikelse och av sorg

Det kommer alltid ikapp till slut. Hon springer. Springer till längre bort, men det kommer ifatt. Och längs med benet rinner det våta, klibbiga, i strida strömmar. Färgar, missfärgar, blöter ned. Och hon dunkar huvudet i tapeten, om och om igen. Lämnar fula märken i panna och vägg. Hon hatar sig, hon hatar sig. Hon ska flytta, flytta bort. Fortsätta springa tills hon blir fri.

Och det smärtar, blöder, sprutar något så förbannat. Mörkrött, vinrött, blodrött. Vått, klibbigt, argsint. Knivskarpa fåror fyllda av senor och brosk. Sår ackompanjerade av hjärtslag som pumpar ut all instängd smärta. Vansinne blandat med naken panik, förstorade pupiller i vanmakt, fumlar efter tystnad. Hon skriker ut sin instängdhet och oförmögenhet, förbannar situation efter situation.

Sedan hjälplöst liten och svag, famlar efter kontrollen medan tiden är ur led. Ett finger i kläm, en tand utslagen ur en stängd mun. Längtar, gråter, ylar. Spottar blod och obesvarad ömhet. Klockans visare tvingar sig varv efter varv medan hon desperat söker efter lösningen djupt ner i sedan länge tomma vinflaskor. Bara bottnen är kvar, och speglar omvärlden frostigt blå. Påminner om minnen som är sedan länge begravda. Gräver upp, tvingar fram. Sådant som är glömt men inte förlåtet.

Insikt efter insikt, som slag över mun och kind. Ett brutalt uppvaknande ur en inbilllad dröm, med en mun full av sand och grus. En verklighet som hon inte trodde existerade, ramlade ner över en tunn nacke och knäckte sånär halskotorna itu. En vikt på smala axlar, tyngre än vad som kan bäras, ben som darrar av ansträngning och adrenalin. En kropp redo för kollaps och uppror. Ett sinne redo för avsked och tystnad.

 

Men mest av allt en oförmögenhet att hantera livets ordinära motgångar. En trasig, dåligt lappad, själ i vild brand. Svedd av besvikelse och av sorg.

Släpp, släpp, släpp

Fyller min tillvaro med människor, berusningar och tillfälliga skratt. Springer från ensamheten i vingligt höga klackar, men den kommer ifatt, alltid ifatt. Försöker förtvivlat sms:a bort ångesten, som kryper upp längs med husväggen och sipprar in under dörren, men får inga svar. Som om svar skulle hjälpa. Vägrar att slå mig till ro tillsammans med mig själv, lyssnar istället på tankarna i min hjärna som ljuger. Säg att allt blir bra, snälla, säg att allt blir bra.

Han. Han är navet, kring vilket jag har snurrat miljontals varv.  Runt, runt kring min världsbild, min sanning. Men nu har solen brunnit ut. Jag har förskjutit maktbalansen rejält. Satt ner en fot, slagit en förtvivlad knytnäve i bordet. Han kallade mig “jävla fitta”. Han var full, givetvis. Jag lade på luren. Han skickade sms, säkert ett tjogotal, därdet stod att jag sög av andra, var en feg satan osv. Sedan var det tyst, innan nästa tjugotal sms började ramla in, nu med ett annat budskap. Han bad om förlåt för allt, han skulle söka hjälp, han älskar mig. Jag svarade inte.

Och jag spelar Hans smutsiga spel. Nu är Han i underläge, Han är rädd, rädd att förlora. Och jag står på toppen. Min hårda sula mot Hans nakna bröst. Men om jag visar mig det minsta svag så  kastar Han sig över mig. Han är ett rovdjur, Han vädrar blod. Han gör allt för att vända situationen till sin fördel, gärna med icke rumsrena metoder. Men jag vill inte spela Hans spel, jag vill inte vinna, för här finns varken vinnare eller förlorare, bara en massa jävla smärta.

Och jag är rädd nu. Att han ska bli arg igen. Att Han ska hitta någonting att vara arg på. Att jag har gjort något fel. Jag har varit ute både fredag och lördag, jag har druckit, jag har dansat, jag har skrattat, jag har känt mig fri. Nu står det mig upp i halsen. Han kommer att bli arg. Jag kommer på något sätt att få betala för att jag är en jävla hemsk människa. För jag hoppas ju, hoppas att Han ska bli hel och snäll. Min alkoholist. Jag måste släppa taget, men mina fingrar vägrar krampaktigt att lätta på anspänningen. Jag bänder upp dom, en och en. Släpp, släpp, släpp!

Tvivel

Jag har börjat skörda frön av tvivel. Små, små gröna skott spretar upp ur beslutsamhetens hårda yta. Hotar att spräcka, söndra, underminera mina tysta tankar, planeterar in ogräs i min hjärna. Förnuftet som nyss var så klart är nu halvsuddigt och allt svårare att finna. Jag som trodde att jag hade handlat rätt och riktigt, med sanningen på min sida. Nu är jag osäker. Men det är bara ord, ord, ord. Meningar fyllda av ord som blir meningslösa om man plockar isär och itu. Men ändå, tvivlet gror i mellanrummen mellan orden, outtalade undertexter som alla utom jag klarar av att tyda. Ett hemligt språk. Hans hemliga språk.

I mina tankar; Han vandrar fortfarande. Får ingen ro, en osalig ande, kan inte begravas ännu. Sorgen som ruvar, ogripbar, fragil, böljar som en gardin i ett öppet fönster en ljum sommarnatt. Förnekelsen,  så uppenbar, oundviklig, en ihållande stank av ruttet i mina näsborrar, den är ett kadaver i upplösning. Jag lurar mig själv för att undkomma sorgen och smärtan. Tror, tror att det ska ske en förändring, att ett avslut ska bli en omstart. Eller en vänskap. Eller ett annat slut, ett bättre.

Jag frestas att tro på Hans ord, Han kastar dem så skickligt, van att tränga in mig i hörn. Och jag vacklar, väljer tystnaden framför förnuft. Fylld av impulser att kasta mig framför Hans fötter, ligga platt som en matta och vänta på Hans steg.

Varje ord får en ny innebörd när de tolkas av Honom. Han kan dessutom se in i min själ och tyda mina tunnaste tankar. Jag ljuger fastän jag talar sanning, jag ljuger fastän jag inte vet om det själv. Han ber mig om makt, makt att förfoga över, makt att styra. Han ber mig om min vilja, mina innersta tankar, min essens. Hans öppna händer, jag kan inte lägga mig där igen. Men om jag ändå hade varit annorlunda, då, då hade allt varit bra. Om jag bara kunde bete mig. Om jag bara kunde förstå Honom. Hans behov. Hans känslor. Om jag bara kunde uppslukas av Honom, låta Honom sluka mig hel med hull och hår, ja då. Ja, då hade allt varit annorlunda.

 

Om jag bara vore beredd att bli uppäten…

Tänk om tåget aldrig kom

Jag har missbrukat allt,
rusigt hög på kärlek och smärta
en motbjudande avtändning,
och ett krossat, smutsigt hjärta.

Ett liv som slutat levas,
en gungbräda men ingen balans.
Hans ögon i min nacke,
trotsiga tankar drömmer om någon annanstans.

Bryter ned, bit för bit.
Är det svårt att tämja en tiger?
Sätt den du i bur,
låtsas inte om hur den lider,
men nästa gång är det din tur.

Spelar spel med slutna kort,
på utsidan sopar man bort alla spår.
Men mitt skratt har försvunnit,
i tystnaden lämnas variga sår,
tysta sår, sår som ingen förstår.

Ögon som avslöjar vansinnighet
och jag blundar, vägrar att se.
Perfekta vita tänder på en rad,
Gud, jag krossas när Han ler.

Beslut grundade på kemiska rus,
hamnade fastfrusen på rälsen när tåget kom,
kvar är slamsor av blodigt kött på marken.
Tänk om, tänk om, tänk om, en enda gång,
tänk om tåget aldrig kom.

På kemiska vingar

Högt upp över himlen på kemiska vingar. En vind, och röken mot min kind. Kisar, blundar, flaxar till, vingliga vingslag utan luftmotstånd, jag flyger, ovan mark, ovan tid.

 

Jag behöver ingen hjälp av syntetiska impulser för att lyfta, jag lyfter ändå. In i inuti, en annan värld. All smutsen smetas bort från min lins, verkligeheten blir klar och ren. Armar och ben blir ett trassel av fumligt synkroniserade nervimpulser. Jag flätar mitt inre, samman till en rosett av glöd och kol. Det är jag men ändå inte alls. Någon annan, en förfinad kopia av ett blekt original. Kokar av liv och oskuldsfull vilja. Nu är jag här, dit ingen kan nå. Osårbar. Ofelbar. Ofattbar.

 

Framåt genom snår och fuktig myr. Framåt. Inte stanna upp, ingen blick över axeln nu. Jag är på väg, en ny stig, ett nytt liv. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim så att det inte ska spricka. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim för att bli lycklig.