Det är värre nu

Det är värre nu. Jag får kämpa så hårt för att hålla uppe fasaden tillsammans med andra; på jobbet måste jag gömma mig på toaletten när smärtan blir för ohanterlig, för att ingen ska höra mina tårar. Men det hjälper inte. Ingen dörr i världen kan skyla det som gror i mitt bröst. När min annars så glada person försvinner in i en dimma kantad av tomma ögon och uttryckslös mun, så vet jag att dom ser. Dom ser min ångestnervösa flackande blick och rastlöshetens irrfärd i kroppen. Dom ser hur mina axlar höjs upp till öronen och när min kropp försöker gömma sig genom att krympa ihop för att gestalta litenheten jag känner i magen.

Ett avgörande ögonblick tycks nära. Ett avslöjande om en nalkande katastrof. En katastrof som skulle kunna riva sönder allt jag har byggt upp, stämpla sinnessjuk i min panna för alltid. Jag känner hur jag får allt svårare att kontrollera mina impulser, kroppen vägrar lyda hjärnans nervinstruktioner och ignorerar förnuftets uppgivna röst. Jag är rädd. Rädd för mig själv.

Hans ord har flyttat in i mitt medvetenade. Fastän jag inte förstår varför följer jag Hans nycker och spel. Min enda livsuppgift är att inte göra Honom arg. Och jag misslyckas. Försöker igen, med än mer intensitet än vad som är möjlig att uppbåda, och misslyckas. Om jag misslyckas tar Han kärleken och tryggheten ifrån mig. Det får inte ske. Jag måste vara exakt och precis det Han vill ha. Jag måste ge Honom vad som än krävs för att inte behöva höra de orden han släpper lös när jag gjort Honom arg. På mina axlar vilar skulden, med dess klor djupt borrade in i mitt skinn.

 

Det finns ingen utväg nu. Hoppet är uppgivet, hjärtat bankar sig trött. Smärtan, skräcken, förtvivlandet, ångesten, rädslan, hopplösheten, desperationen och självföraktet har vuxit samman till en enda hänsynslös fiende, inför vilken jag står handfallen.

 

Svaljet blöder, och ropet på hjälp har tystnat.

Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor

Sanningen förtigs längst in bakom meningarnas syntax. Mellan raderna ruvar particklar av en faktiskhet som vägrar acceptera bakbundenhet och munkavle. Konsten är att skyla det som inte får synas med förvirrande metaforer och oändligt tolkningsbara allegorier.

 

Faktum är att jag i mitt föregående inlägg inte enbart använde metaforer och bildliga uttryck, utan också en näve realitet. Svullnaden i ansiktet har dämpats och mina ytliga hematom tycks ha övergett impulsen att variera sig efter färgskalans ordning. De veneriska revorna har sedan länge koagulerat och behöver inte längre döljas under tejp och kompresser. Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor.

Och jag befarar min egen galenhet. Räds vidden av mina åkommor. Jag är snart tjugoåtta år. Inuti bröstet bankar ett tonårshjärta, ledsna hundögon som tigger ”älska mig, älska mig, älska mig!” Medveten om omgivningens mognad- och avsaknaden av min egen. Det var inte så här jag hade föreställt mig mitt liv. Jag är ett barn i gränslandet till vuxendom, inkapabel att ta ta det sista, livsavgörande steget. Maktlöst bojad i känslornas diktatur. Ofrivilligt styrd av hastiga impulser och en het önskan större än allt; att få lindas in i trygghetens villkorslösa kärlek.

 

Har besökt min nya terapeut igen. Och faktiskt, jag är nödd att erkänna, hon verkar vara skitbra. Ett guldkorn. Men, jag är ju bara så jävla rädd att inte ens hon kan hjälpa mig. Och concertan, vilken dock är under upptrappning, tycks endast ha återväckt min ilskna desperation och gett ångesten mer emfas än vad jag trodde var möjligt. Jag fruktade för mitt liv under veckan, oförmögen att hantera möten med andra människor förvanskades mitt samröre med omgivningen till en oupphörlig attack från alla håll. Jag föll konstant, minsta andetag stormade våldsamt omkull mig. Men jag överlevde, som vanligt, och nu, äntligen, har ångestmolnen lättat något. Och jag hoppas, hoppas att concertan verkligen kommer att hjälpa, att min terapeut kommer att hjälpa och jag hoppas att jag kan få lite vind i seglen igen.

Jag är misshandlad av mig själv

Motvilligt tvingad till främmande gemenskap, övertalad men fylld av tveksamhet. ”Du behöver komma ut, du behöver träffa folk.” Under huden kokar blodet, sylvassa klor krälar i mitt bröst. Men jag visar upp min bästa fasad, spelar med, låtsas vara någon annan bland alla nya ansikten. Detta tills dess att min eteriska exteriör obevikligt klyvs i tu och brutalt blottar min motbjudande hemlighet: en fräsande myckenhet av söndrad insida.

Festens ljud absorberas upp inuti mitt huvud, sköra tankar ackompanjeras av  tomma hjärtslag, tid och rum dansar vilt innan lågmäldheten fryser allt till tyst. Jag blir ett vilddjur, en rasande, blödande best, inträngd i ett hörn, attackerad, anfallen, hotad. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Blottar huggtänder, drar upp läpparna i ett fientligt grin.  

Likgiltigheten har trängt undan alla spår av rädsla, jag står rak i ryggen som en fura. Redo för strid, den enda vägen ut är igenom. Och orden, dom är bensin på mitt vanvettiga ursinne som gror bakom ögonlocken. Upprörda röster, medlar, mäklar fred, min hand skakas, jag ber om ursäkt flera hundra gånger för något fel som jag har gjort, men likväl förstår jag inte vilken dold gräns jag har trampat på den här gången. Skuldindränkt bedyrar jag min bedrövelse och blottar strupen. Visar mig underlägsen.

Nya vänskapsband har knytits med rosett, samfälligheten värmer för stunden. Men under huden kokar blodet, jag är en irrationell tidsinställd bomb driven av förtvivlan och obegriplig smärta. Minsta motighet kan vara det som sliter sprinten ur handgranaten. Och så händer det, en mening med hånfullt innehåll, ett snett ögonkast. Min hand griper hårt i jackan, svarta pupiller strirrar obevekligt in i ett ögonpar. Varför är han elak? Jag förstår inte? Rovdjuret i buren piskar svansen i ursinne, jag är inte rädd. Händer sära och lossar, var och en till sitt håll. Jag förstår inte.

Och jag lämnas med ångesten och desperationen. Bakom ögonlocken lyser det rött och klart. Mina händer slår på det enda som finns att tillgå, huvudet mörbultas mot en garagevägg, ångesten river gränslöst i mitt inre. Jag slåss mot ett hot som inte längre finns, övertygad om att jag är under offensiv från alla håll. En björnhona som rasar i försvar av sin avkomma. Jag är inträngd i ett hörn!  Adrenalin manar till kamp och strid och jag slåss, Gud ska veta att jag slåss.

Och brevid står F. Hotar med att ringa polisen om jag inte slutar. Jag kan inte sluta. Hon ringer. Och jag springer, nätta pumaskor mot snöbefattade trottoarer, en enda tanke i huvudet; vasst mot mjuk hud, i största möjliga omfattning. Och jag springer.

Väl hemma skyndar jag mig fort, innan polisen hinner komma. Och när dom knackar på dörren spelar det ingen roll, jag har straffat mig nu, jag har dövat smärtan. Jag hatar att leva. Jag hatar att leva. Och polisen far vidare i dimman, maktlösa inför smärtan i mina röda ögon. Och jag vänder blicken in i spegeln, bevittnar min suddiga anblick i fläckigt glas. Jag är misshandlad. Jag är misshandlad av mig själv. Ena kinden har svullnat till dubbel storlek, ett öga har blivit missfärgat, utsmetat blod över kinden. Jag har fövandlats till en tavla målad av en dålig konstnär.

 

Hjälp mig, snälla hjälp mig.

JAG KOMMER DÖ. DÖDÖDÖ.

Ångest. Nej, nej, nejnejnej. NEJ! Sluta! Jo, nej, jo, nej, jo. Ful, ful, ful. OCH ÄCKLIG, jag är äcklig. Och jag är självisk. SJÄLVISK. Ett stort jävla ego. Tänker inte på andra, bara på mig själv. En DÅLIG MÄNNISKA. EN DÅLIG MÄNNISKA. Och fet, fetfetfet. Jag är så äckligt fet och ful. PATETISK. Jag hatar mig. JAG H-A-T-A-R MIG! Hatar, avskyr, FÖRAKTAR! Värdelös. Och dom hatar mig, ALLA hatar mig. Skrattar bakom min rygg. Hahaha. Jag är så patetisk, så förbannat jävla patetisk och SVAG. Håll käften och sluta snora! Jag HATAR mig!

Och sen mer ångest. Jag dör, JAG DÖR FÖR FAN. Jag kommer dö, jag måste dö. Jag STÅÅÅR INTE UUUUUT! Jag HATAR, HATAR, HATAR MIG. Allt jag gör är FEL, hela jag är FELFELFEL! Och jag skäms, jag tror jag är bra fast jag är bara värdelös och FEEEL! Jag är så patetisk, en DÅLIG MÄNNISKA. Världen vore bättre utan mig! OCH JAG KAN INTE ANDAS! Bröstet är en hård jävla knut, omöjlig att lossa. Jag kommer dö. JAG KOMMER DÖ. DÖDÖDÖ.

 

Och värst av allt är skammen.

Instabilitet

Instabiliteten svajar under mina frusna fötter. Den är ett ruttet scengolv i våldsam  konvulsion. Rastlös, jagad, blicken irrar planlöst, fingrar darrar överberusade av förvirring. Vart ord, varje liten förnimmelse, ett minne, en ljudlös doft ödelägger fördämningen bakom vilken ångesten ruvar. Jag simmar mot ytan, men jag absorberas av sjögräs och lera.

En sekund av ljus, mungipan dras mot himlen, blottar vita tänder och ett svagt leende. Nattsvartheten göms bakom murar av kallt stål och allting är precis som förut. Jag viker hundra nytvättade tröjor, omsorgsfulla fingrar mot mjuk och nygräddad bomull. En ordinär människa, i en tom tvättstuga under kala glödlampor. På väg hem mot ett ordinärt liv.

Men under huden glöder smärtan. Jag gråter snor framför helkroppsspegelns vassa reflexition. Trasar sönder garderobens konfektion till strimlor av förtvivlan. Vart bomullsplagg som snuddat huden blir obevekligt förvisat till högen av fulhet. Och innerst inne viskar jag för mig själv att det inte är klädernas fel, de är helt oskyldiga, brickor i ett spel. Det frånstötande sitter i mitt människoskal, skulpterad så som arvsanlagen anvisat men fördömd av min hjärnas lättleddhet. Huvudet bedraget och förledd av skönhetens fullkomlighet.

Jag är uppdelad i två; det sitter en demon på min axel. Han viskar att jag är ful. Hjärnans kugghjul maler envetet motsatsen, men jag föredrar demonens uppriktighet. Och jag böjer huvudet i skam, skammen över att vara ful. Hukar under inbillningar om omvärldens hånfullhet, bygger om komplimanger till elakheter, letar efter bekräftelser till min övertygelse.

Så fort jag vecklar ut vingarna och bereder mig på att lyfta tappar jag balansen.

Tänk om, tänk om, tänk om jag aldrig kommer bli hel. Jag är så förjävligt in i helvete rädd att vara olagningsbar. Medicin på medicin som tycks misslyckas med att tämja min uppfuckade hjärna. Jag har ju fått massor med piller, varför händer det inget? Och terapi. Men smärtan, vad fan gör den där, i bröstet? Tänk om jag är obotlig? Tänk om det aldrig blir bättre än så här?

Begravda minnen

Jag satt framför datorn och slösurfade, spelade musik, försökte lämnade natten som varit insnärjd i ångest. Tappad i backen efter några dagar i rus och höghet, från kung över världen till en liten darrande kaninunge på 0-10 sekunder.

Så flöt en ton ut ur högtalaren som smög sig in i hjärtat och skakade liv i minnen som jag för länge sedan begravt och tappat bort. Allt kom tillbaka, allt det lyckliga. Min uppväxt var inte bara kvävande, utanför hemmet levde jag, åtminstone stundvis. Högstadiet, vänner, första pojkvännen med gitarr och ett hjärta större än jag trodde var möjligt. Sena nätter med ändlösa sånger sjungna speciellt för mig, naiva drömmar och en otålig väntan på att livet skulle börja, ovetandes om att det pågick mitt framför mina blåögda ögon.

Jag har inte vågat treva i hjärtat efter det förgångna. Rädd att även vackra minnen kan lämna blödande sår. Lycklig över tiden som varit, olycklig över tiden som spelas i realtid. Tårar som svider på kinden, bränner hål på huden och lämnar kindkonotorna avskalade. Det river i själen när jag hittar minnet av när vi sov över på ön i sjön där vi brukade fiska, fnittriga av folköl och glädje över att finnas till. Återvänder till nuet, plågar mig genom att söka efter ännu en sång förknippad med dåtidens söta smak av naivitet och oförfalskad tillit.

 Tryggheten var ännu omlindad runt min kropp, skyddade mig från vassa stenar i varje fall. Första pojkvännens smala fingrar som tog ackord på en gitarrhals, yrsel efter de första svidande klunkar sprit runt ett köksbord tillsammans med vänner som jag visste fanns där, no matter what. Sommrar i vatten och sand, skratt, gräs som kliade innanför linnen utfyllda av knoppade bröst, svidande hud efter för långa dagar i solen.

Skolavslutningar med blomkransar i vackraste kyrkan, kalvar på grönbete redo för sommarens ovisshet. Om vintern, hala skor av tyg, tunna jackor, förfrusna fingrar upptinade innanför någons tröja. Lyckligheten i att tillhöra en grupp, vars medlemmar följt med sedan alltid. Vi växte upp tätt sammanbundna, formades av varandra, jag minns allt-jävla-ting. Jag älskade dom alla så mycket.

Och det gör så förbannat jävla ont. Att minnas lyckan, att minnas föreställningar om att livet bara har gott att erbjuda, att minnas tron att trygghet är en självklarhet. Vetskapen om att tiden aldrig kan vända tillbaka, den är en one way ticket till framtiden. Bort från tryggheten, bort från ovissheten, ser jag alla varma och solskensmålade minnen bli mindre och mindre allt eftersom tåget obarmhärtigt accelerar.

Och ångesten lindar sig runt mitt hjärta, tvingar upp pulsen och stryper syretillgången.  Jag flämtar, famlar efter luft, försöker tvinga bort smärtan genom att stänga alla dörrar jag nyss öppnat, men de vägrar låta sig slås igen. En outsuddbar del av min person, erfarenheter som skulpturerat min själ.

Och jag vet att det aldrig kommer igen, jag kan söka upp varenda en av dem, men det skulle aldrig bli detsamma. Det är alla någon annan idag, liksom jag själv har vi fortsatt växa, några mot himlen, några en krokigare väg. Och mest av allt är jag tacksam, tacksam över att ha fått vara med om dessa obefläckade minnen från förr, tacksam över första pojkvännens omsorg som med all säkerhet höll mina begynnande störningar i schack ännu några år med hjälp av kärlek och en outtröttlig tolerans.

 

Och jag sörjer, sörjer att jag vantrivs med mitt ömkliga liv, för rädd för att ens våga drömma om ett annat liv. Och jag har något att jämföra med nu, en känsla från uppväxtens år som jag inte känt sedan jag inte kan minnas. Och mest av allt är jag skräckslagen, förlamande rädd att aldrig  få bli omlindad av trygghet igen, att inte få vara omgiven av obeveklig tolerans eller att till fast och fullo få vara den människa som sdean länge sitter fängslad djup inuti min kropp, bakom hårdaste galler, förgiftad av läkemedel, söndrad av den smärta som åsamkas av psykologisk krigsföring och obehärskad vrede.

Jag minns

Jag minns.

Oförfalskad förväntning. En naket ovetande. Allt som var spännande, annorlunda. En ny människa från en annan värld. Klivet in i någons magi. Snöflingor, skogsvägar, ett helt stort hus, dieseldunkar, oljebefläckade fingertoppar, skäggstubb mot hakan, snöskoter mitt i natten, skjutbanor, skott från älgstudare som satte mina trumhinnor i gungning, vuxet, oändligt.

Dansade i köket om kvällen, såg ut i skogen genom de bristfälligt tvättade fönsterrutorna, tog in hunden från hundgården, skottade snö tills kinderna frös. Allt var nytt, orört, vackert. En brasa på kvällen, en tvättlina i pannrummet, bastuns kåda i håret.

En snörstump i min hand. En tråd att följa och nysta till något större. En enskild vink, ett dammkorn här, ett sandkorn i ögat där. En spritdunk i garaget. En platta oskyldiga öl till helgen. Ett glas surt vin till mig, hemlagad stek och potatissallad.

En tuffing som levt livet, som inte behövde någon. En hårding, en yngling i ett flammande moln av respekt. En tunn, tunn fasad redo att genomskådas. Jag nystar vidare, min tråd är tung och motvillig, men jag kämpar oförtrutet vidare med trasslet. Någon som med största trolighet var det största kapet under skoltiden, någon som med största trolighet har utnyttjat det. Aldrig problem med att få den han ville ha.

Alla tokigheter. Lustiga historier som lämnar en besk eftersmak i min mun. Galenheter i rusigt tillstånd, oräkneliga, alla berättade med ett fuktigt återupplevand  i blicken. Ett hjärta som saknar svunnen tid.

Sen jag kom, fredagens och lördagens trevligaste stund, intima fester med högst fem deltagare. I jaktkläder, skoterkängor, helly hansen-tröjor, en tunn lukt av svett och olja. Sluddrande förlamade tungor, vingliga steg, sittsovande, för många tomma burkar, i drivor under köksbänken. Förvirrade snöskoterturer, slutandes upp och ner eller med förevisande av chaufför till passagerarplats.

En annan helg, en annan tillställning. Människor i min dubbla ålder, för runda under fötterna för att förflytta sig. En dag, en danstillställning med arrangör, finklädda skuggor i olika tillstånd av berusning. Överallt, kvinnor han har lägrat. Jag chockas men väljer att svälja. Nykärheten ligger som en varm filt om mina axlar.

Garnnystandet växer. Det är stort nu. Kanske är det slut snart. Kanske håller jag snart den sista biten i handen. Så, en  kommentar som lämnar eftertanke och förvirring. Ingen här gillar mig./…/ X’s mamma har alltid varit sur på mig. Och alltid, en historia bakom. Oftast en historia som inte berättas förrän långt efteråt. För min tomt gapande mun. Och jag sväljer, och sväljer.

En fest, ett varnande ord för slutna öron. Han kommer aldrig att sluta dricka. Bemött med trotsigt förnekande, min ovilja att se. Jag blundar, blundar, blundar. Det finns det fler som gör. Vi blundar ikapp.

Jag ville måla hela Hans värld gul och grön. Röjde upp i tomma rum, tapetserade nötta väggar. Beröm mig, beröm mig. I hälen, alltid ett stick av motstridighet. Framtidsplaner, tunna ringar av guld. Monstret i magen som slåss med sin svans. Vi byter ringar av förhoppning.  Berusade av champange.

Och vreden. Ibland vreden. Till en början förknippad med sneda fyllor eller oberäkneliga handlanden från min sida. I ett badkar med lugnande tabletter. På soffan efter nyårsnatten. Överslätande. Ynklig. Gråter i duschen. Jag förlåter. Förlåter. Trasslar mitt garn.

Besök hos psykakuten, galonklädda stolar, lukten av olja och bensin. Överdoser av medicin, efter att ha skådat renaste hatet i ögats pupill. Tysta nätter under landstingets vingar. Förlåtelse. Min rädsla växer sig större än nystandet, jag släpper tråden och tar upp rakbladen. Bleka ärr slingrar sig på min hud, varje gång bemötta av en föraktfull blick. Öppna sår delar på sig och blottar kött och senor, jag förbannas men ilskan förvrider, jag vet inget annat sätt.

Nu, en trådstump i handen. En sax i den andra. Jag vill inte veta längre, jag vet nog. Jag lägger mig ner på golvet och håller för öronen. Snorar på parketten, blöder ner en handduk, lyssnar lamt till vreden. Fångas av smärtan i mitt inre, åtrår en förståelse som inte finns att få, skriker ut min hjälplöshet och möts av ilskan.

 

Och innerst i mitt huvud genomskådar jag masken, Hans fasad är mig genomskinlig nu. Jag ser, jag ser Hans osäkerhet, Hans rädsla, Hans ovetenskap om livet. Hans sorg. Hans taffliga uppväxt. Hans ovilja att se sig själv i spegeln om morgonen, Hans projektioner som Han inte vågar vända inåt. Hans självförakt, Hans avsky, Hans rädsla utbytt till förskrämd ilska. Inuti i mitt huvud river jag dammen och låter allt det vilda vattnet forsa fritt. Och sörjer.

En massaker i ord

En ohejdad massaker i blod, en ohejdad massaker i ord. Kan inte stå på eller kvar eller ens upp. Faller, ramlar, trasslar. Tårarna, tårarna och hulkningarna, men värst är det desperata ylandet. Meningar hugger av min hals, satsdelar agerar bödel, betoningarna plågar. Men mest ont gör INNEHÅLLET, innehållet i varenda mening. Fy fan vilken jävla smärta, fattar du, smärta! Ren jävla skär upphettning över brinnande gas, förtvivlan över att aldrig lyckas, smärtan över allt. SE MIG, SE MIG FÖR FAN: Så här jävla ont gör det, 13 centimeter ren plågsamhet. Bloddroppar, sårkanter, det glänser i min hand. Ser du? SER DU? Så här jävla ont gör det. SÅ HÄR JÄVLA ONT!

Vi älskar varandra till vansinne

Vi älskar varandra till vansinne,
jag vet inte varför, men vi offrar våra liv
Aldrig någonsin mer dina händer
aldrig någonsin mer dina kinder våta av saliv
Du skriker åt mig, jag köper tid.

Jag drivs av din smärta,
med svagsinnig eld tänder jag på ditt hem
lågor som omvälvar all trasig sorg.
En stillsam doft av fotogen,
smaken av sot som dröjer sig kvar till sen.

Du låtsas att du älskar mig,
biter hårt i sargad själ.
Glittrande tänder i ruttet kött
smaken på tungan av sådant som är dött,

Jag ljuger för mig själv när du skriker,
och döden är vacker om vit,
dansar framför mina fötter och ler,
låtsas inte om att han inte alls hör hit.

Hur kan man förlåta allt som gjort så ont?
Jag behöver något som gör mig fin,
ge mig opium, ge mig morfin och kokain,
sätt sprutan i tunnaste ven,
ge mig mina drömmar tillbaka,
ge mig rent och gnistrande heroin.

Du som var min enda tro,
du sa att jag var lika ensam som du,
men anta att jag inte avgudar dig lika mycket som förut,
anta att jag skrattar åt dig nu.

Den frihet som jag stal,
slukades av din självsäkra mun,
Så nu är jag tillbaka där jag hör hemma,
Dömd till varandet i 10 kvadratmeter rum,
bedövad av vita väggar, besinnad av valium.
Men bakom min rygg smyger döva skuggor omkring,
jag skriker mig hes fast betongen är döv och stum.

Invecklade mönster fångas av utspridd hud,
jag bildar konstverk av svåra sår.
Aldrig någonsin mer dina händer
jag blundar och tar vad jag får.

Vi älskar varandra till vansinne,
vi offrar våra liv,
När du skriker åt mig nu,
jag har slut på tid.

Aldrig mer dina händer,
inga fingertoppar mot mina tröstlösa ben,
jag förvisar ditt hjärta i karantän,
det är inte jag som är nålen i din ven.

Tre fucking diagnoser

Samsjuklighet är mer regel än undantag vid psykiska sjukdomar, en överlappning av flera diagnoser som förvärrar sjukdomsbilden hos patienten och/eller kan göra att det är mycket svårt att särskilja de olika diagnoserna från varandra. Många drag hos ADHD-diagnostiserade psykiskt sjuka stämmer även in på kriterier för borderline och särskilt bipolär sjukdom. Detta leder till att även medicinering/ behandling kan vara svår att anpassa och/eller finna lämplig sort. (saxat från diverse Internetsidor)

Jag har lyckats pricka in tre fucking diagnoser: bipolär sjukdom, borderline/emotionell personlighetsstörning och ADHD. Det är helt sanslöst, bortom förstålighet. Tre diagnoser av psykisk karaktär. Haha, lika bra att slå på stort när man ändå håller på. Sanslöst. Och det värsta är att jag inte reflekterat över denna komorbiditet förrän nu. Blundat med öronen ihärdigt, separerat problembeteenden i bästa multipla personlighetsanda.

Och jag börjar sakta ta till mig ADHD-spektrumet, får insikt i både uppväxt och nutid. Upptäcker svar på frågor jag aldrig vetat fanns. Det oförstådda dolda kroppsspråket, oemottagligheten för ironi, icketilltagligheten för tillsägelser, min omogna personlighet, impuilsiviteten, oförmågan att reflektera över konsekvenser av handlingar, glömskan, otåligheten, min okontrollerade ilska under uppväxten, hyperaktiviteten följd av total passitivitet, intesiviteten, min bottenlöst sjunkna självkänsla, motviljan mot förändringar, omöjligheten att kontrollera känslor, den ständiga förnimmelsen av att inte höra hemma i livet.

Alltså, tre fucking diagnoser, helt otroligt, snacka om problembild. Och alla lappas över varandra, vissa symptom inkluderas av alla tre diagnoserna på samma gång; tex impulsivitet återfinns hos alla tre störningarna. Det är oändligt, det är en rigid förklaring till mitt beteende under uppväxten och tonåren, ett svar på min omogenhet i vuxenvärlden.

Och jag accepterar med jämnmod, det är ingen mening med att slåss mot natueren längre, det är bara ännu en kamp dömd att misslyckas. Jag erkänner för mig själv att jag är sjukare än jag ville tro, att de psykiska och neuropsykiatriska funktionshindren begränsar mig från att mogna till en vackert röd tomat och erkänna vuxenlivet. Jag är en tonåring fångad i en vuxen människas intellekt och kropp.

Och jag har så ont inuti, smärtan och ångesten lever sitt eget liv under min tunna hud.  Det enda som tystar demonerna är kemiska substanser. Jag går till jobbet, trär på mitt skal och håller ryggen rak. Smyger hem, rasar ihop till en trasig pöl, sugs ner i virvlande svarta maskhål. Trasas sönder omigen av hårda ord och nålvassa anklagelser. Tigger om förlåtelse i all evighet, sluter avtal jag bara kan hålla tills min hjärna får en injektion av psykiskt gift. Vägrar resolut att glänta på fönstret till mitt djupaste hål, viskar bara tyst när ingen hör; jag är en förskräckt alien vilsen i en snårfylld skog, det enda jag förmår är att springa, springa till längre bort. En pusselbit lämnad överbliven när pusslet blev färdiglagt.

Och det smärtar som mest när jag ser alla människor som bildar familj, skaffar barn, köper hus, kör volvo. Det finns inte för mig, det finns inte. För mig finns bara överlevnad, sekunder bortblandade i klockans urverk, en ändlös sorg som beslutsamt skapat en oavbruten erosion i mitt inre. En sorg som skär sönder mitt liv till små strimmor. Friskheten är långt borta, jag vågar inte ens nudda med tungan tanken, jag smakar inte på vitklädda snöflingor. 

Kanske väntar jag bara på att jag ska gå under likt ett skepp som styr mot grundet. Böjer mig som ett grässtrå i vinden, låter det som är jag suddas ut till en genomskinlig spegelbild. Det enda jag kämpar för är att inte göra Honom arg, då köper jag mig tid, kan leva ännu en dag till utan dödslängtan. Bara jag inte förargar Honom, då slås allt i bitar och jag sneglar mot gula engångsrakhyvlar och nyinköpta medicinförpackningar.