Jag kan inte gråta, men jag kan blöda

Så. Då gjorde jag det igen. Fast än. Jag skulle inte. Mer. Jag hade lovat. Mig själv. Och Dom andra. Men ändå. Jag kunde inte inte göra det. Jag förtjänade det. Måste straffas. Och tankarna flyger så snabbt. Men ändå långsamt. Inte rationellt. Mer avhugget. Halva tankebanor, avklippt logik. Jag kan inte tänka. Paniken i bröstet, knäna mot bröstet. Jag måste gömma mig. Garderoben, under borden, släck alla lampor, mörkt är bra, mörkt är tryggt. Men rösten i huvudet, den kan man inte gömma sig ifrån. Jag förstår inte.

Det måste vara något fel på mig. Jag kan inte vara normal, anpassad, förutsägbar. Mitt huvud är en paradox. Mitt beteende är obegripligt. Jag gör saker, som är konstiga för andra men helt logiska för mig. Rädd, under bordet, blunda, bli till boll. Som om jag vore skadad, inuti. Eller när någon är elak och jag inte förstår varför,ändå är det solklart, jag måste straffa mig själv för de felen jag tycks ha begått men som jag inte . Kroppen får betala. Kroppen får alltid betala. Jag kan inte gråta, men jag kan blöda.

Och jag vet, det är fult. Jag skäms. Jag är en dålig människa. Skadar mig själv för att straffa andra. Gör jag? Eller skadar jag mig själv för att straffa mig själv? Eller för att jag inte vet något annat sätt. Att hantera det som äter upp mig inifrån. Varje andetag smakar rädd. Jag går sönder inifrån och ut.  Utifrån och in. Igen. Och det plågar mig att det kommer skada Dom Andra, dom som bryr sig, det kommer göra ont i dom. Förlåt. Snälla, var inte arga. Förlåt. Jag ville inte göra er illa. Bara mig. Förlåt.

Min Goda Man är fan inte god

Det tar aldrig slut? Dom ber mig att orka, ”lite till, lite mer, lite längre”. Igen. Igen och jävla igen. Jag har fått en God Man för att jag inte klarar av att öppna posten eller betala räkningarna när jag är trasig. En God Man är bra och god, eller hur, det hör man ju på namnet, God Man. Min Goda Man är fan inte god. Hon (ja, tydligen så har jag en fått en hon som God Man, men man får ju inte vara kräsen) ska bland annat sörja för min person och bevaka min rätt. Många komplicerade ord. Så jag gjorde en check up på nätet, för att vara säker.

Att vara godman eller förvaltare

Uppdraget som god man eller förvaltare kan omfatta tre olika delar:

• bevaka huvudmannens rätt.
• förvalta huvudmannens egendom.
• sörja för huvudmannens person.

I det beslut du fått av överförmyndarnämnden framgår det vilken eller vilka delar som ingår i ditt förordnande. Du kan vara förordnad för alla tre delarna, eller bara en eller två delar. Det framgår i beslutet från överförmyndarnämnden exakt vad ditt förordnande innefattar.

Arvode betalas endast ut för den eller de delar som du är förordnad i. En god man/förvaltares uppgifter är helt beroende av förhållandena i det enskilda fallet. En allmän riktlinje i arbetet är att du som god man/förvaltare omsorgsfullt ska fullgöra dina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar huvudmannen.

Bevaka huvudmannens rätt

Att bevaka huvudmannens rätt kan tillexempel innebära:

• Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
• Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
• Överklaga beslut.
• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

Förvalta huvudmannens egendom

Uppgiften innebär förvaltning av all egendom tillhörande huvudmannen, om inte viss egendom är undantagen enligt beslutet från tingsrätten. Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

Grundläggande för förvaltningen är enligt Föräldrabalkens kapitel 12 § 4 att huvudmannens medel ska:

Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

I valet mellan tillräcklig trygghet och skälig avkastning har tillräcklig trygghet alltid företräde

Sörja för huvudmannens person

Uppgiften att sörja för huvudmannens person är mycket viktig. Uppgiftens omfattning och innehåll kan inte generellt fastställas utan avgörs i det enskilda fallet. I uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

• Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
• Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
• Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
• Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
• Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
• Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
• Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
• Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
• Avveckla bostad.
• Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få ok av överförmyndaren. Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt.

• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

(http://godman.se/uppdragets-tredelar.aspx)

Vad gör en god man?

Du kan få hjälp med din ekonomi, alltså betala räkningar, spara och så vidare.

Den gode mannen hjälper dig också med att ansöka om till exempel bostadsbidrag eller med att göra deklaration och hjälper dig i kontakten med andra myndigheter, till exempel hemtjänsten.

Den gode mannen ska också träffa dig så ofta att han/hon  vet att du har det bra och att livet fungerar för dig.

Den gode mannen ska bara hjälpa dig med det som du själv inte klarar av. Det som du är bra på och klarar av, ska du själv göra.

(http://www2.bjuv.se/Individ-och-familj/Overformyndare/Lattlast-om-godmanskap/)

Okej. Det låter fantastiskt underbart fucking jävla hipp hipp hooray.  Precis vad jag behöver. Hjälp, äntligen.  Men verkligen är ju som bekant ofta en helt annan än på papperet. Min Goda Man tillträdde i oktober, sedan dess har jag fått 500 kr/månad att leva på, max. Alltså pengar till mat, bensin, mat till husdjur, kläder, allt. Resten har hon betalat skulder med. Skulder som jag inte ens har. Den enda skulden jag hade var på typ 1000kr för bland annat patientavgifter från när jag varit inlagd på psyket och CSN-lånets vanliga avbetalningar när den Gode Mannen tog över min ekonomi. Jag fick ersättning från a-kassan. Det borde gå runt. Det hade gått runt tidigare. Problemet var inte bristen på pengar utan bristen på någon som kunde betala räkningarna med pengarna.

Men sen dess fick jag inga fler pengar. Inga alls. En femhundring nån månad, nästa stal jag nån tusenlapp, för fan, av mig själv när hon sa att jag inte hade råd att få några fickpengar. Sen fyllde jag år, fick några tusen i födelsedagspresent, dom har räckt tills nu. Blev sjukskriven i december, får sjukpenning istället för a-kassa. Fortfarande inga pengar. Den Gode Mannen tackar nej till träff med af-rehab, till träff med sociala biståndsenheten, till träff med psykiatrin, till träff med personligt ombud och sociala vuxengruppen. Hon kommunicerar via sms, frågar om hur mycket ersättning jag får osv fastän jag inte har någon insyn alls i min ekonomi. Hon har aldrig besökt mig, frågar inte hur jag mår. Och hon jobbar på samma arbetsplats som Min fd Alkoholist och ber mig upprepade gånger att komma dit och lämna posten till henne. Trots att jag flera gånger bett att inte behöva åka dit av rädsla att råka träffa Honom eller Hund.

Innan jul fick jag inga pengar alls. Hon smsade att jag hade många räkningar då tydligen så det blev nästan inga pengar kvar. Inga julklappar. Ingenting. Och den Gode Mannen avböjer ännu ett möte med inblandade myndigheter med motivering att hon måste jobba in julledigheten.

Jag lever på andra. En uteliggare. En parasit. Prioriterar kattmat. Lånar pengar av alla jag känner. Försöker må bra. Ändå. Huvudet upp och benen ner, hoppas jag kan köpa mat idag. Mitt missnöje växer, jag bönar och ber om hjälp. Soc kan inte göra nåt för jag får ju ersättning från försäkringskassan långt över normen. Va? Får jag? 9000 i månaden? Va? Jag vågar inte prata med den Gode Mannen, hon är i auktoritetsposition, jag blir rädd för auktoriteter. Ingen kan hjälpa mig, inte landstingets bord, det personliga ombudet skakar på huvudet, soc vill inte lägga sig i. Jag måste prata med henne själv. Eller med överförmyndarnämnden. Va? Är det inte därför jag har en God Man? För att jag har så svårt att sköta sådant här själv? Får nytt brev från kronis dagen innan julafton, den 28 december kommer dom och gör utmätning om jag inte betalar skulden på 3500kr. Som jag inte hade haft innan. Som jag inte visste fanns. Som jag lyckades klura ut var för CSN-lånet, som ännu inte blivit ansökt om nedsatt årsbelopp, trots att den Gode Mannen skulle ordna det i november.

Får tandvärk i visdomstand. Måste dras ut. Har inte råd. Ber Gode Mannen om hjälp att få ersättning från soc till tandläkarkostnaderna, Gode Mannen lovar att ordna detta. Sen hör hon inte av sig. Får veta av soc att hon lämnat in kostnadsförslag för utdragning av visdomstand över två månader efter att tanden blev inflammerad. Och under den perioden så har ju jag hunnit få sjukpenning, vilket gör att jag inte beviljas något tandläkarbesök.

Överförmyndarnämnden ringer, vill att jag ska hitta en ny God Man åt mig själv om jag nu är så missnöjd. Och tydligen vill min Goda Man säga upp sig, men kan inte göra det förrän jag säger upp henne. Vem ska då sköta min ekonomi, undrar jag. Jomen kan jag inte göra det själv, tycker överförmyndaren. Eller ha kvar befintlig God Man tills man hittar en ny, vilket kan ta ett par månader. Jag har ingen mat. Och dessutom måste jag samarbeta bättre med den Gode Mannen, bjuda till lite. Vi ska ju mötas på halva vägen. Men hon ringer mig inte ens, skickar bara sms, kommer inte på möten? Hur ska jag bjuda till?

Möte med af-rehab, soc och personligt ombud, den Gode Mannen kan inte komma för hon har inte råd att förlora arbetstid skriver hon i sms. Men jag då? Jag har inget att förlora längre… Soc konstaterar krasst att jag får välja på pest eller kolera, ha kvar den nuvarande Gode Mannen tills ny upphittas eller sköta ekonomin själv. Piece of cake.  Men alla mina papper, mina räkningar, allt, dom är ju hos henne, den Goda Mannen, jag har ingenting kvar, ingen insyn, inget alls. Och jag kan fortfarande inte öppna posten. Vad ska jag göra? Hjälp mig. Hjälp mig. Men det är såhär det är. Ingen kan, eller vill, eller orkar hjälpa.Jag måste vänta. Tills nästa vecka, nästa månad, vänta. Bit ihop.

Och jag går sönder, tappar masken i golvet, spräcker fasaden. Gråtskriker och snorar mitt på mötet, ber dom dra åt helvete, vill inte leva mera nu, jag orkar inte. Förtvivlad. Maktlös. Och dom närvarande undrar vänligt om jag vill åka till psyket. Dom fattar ingenting. Jag förklarar att jag inte har råd att vara inlagd, det kostar ju 80kr om dagen för fan, och dessutom är jag inte nog sjuk att bli inlagd. Jag är förtvivlad, det är väl ingen sjukdom? Och dom tror mig inte. Så jag måste ringa till min terapeut, så att hon kan intyga att jag bara är ledsen och inte självmordsbenägen för tillfället. Förnedring. Och mötet avslutas, klapp på axeln, bit ihop nu, ha tålamod. Och jag biter ihop. Oh ja. Jag biter. Käkmuskeln krampar. Men jag biter. För jag kan bita precis hur länge som helst om jag måste. Fast jag vill helst slippa, för när jag biter ihop då är jag borta. Då är det bara överlevnad. Naket och rått. Överväxeln. Det hårda bakom ögonen.

Men det värsta av allt. Det är att jag inte förstår. Varför? Varför måste jag kämpa? Varför hjälper ingen mig? Varför ska jag tvingas till mer än vad jag klarar av? Varför blev det så här? Är det mitt fel? Jag förstår inte, snälla, jag förstår inte.

En värld där man är fri

Den börjar få konturer nu, labyrinten, som jag sitter fast inuti. En vägg här, en vägg där. Gångar som slutar tvärt eller löper kors och tvärs. Kanske kunde jag inte se tidigare, eller så ville jag inte. Men nu har dimman lättat en aning, visar hinder som jag inte visste fanns. Och det värsta är att jag själv är den som har placerat ut de flesta av dem i min väg; idogt knutna snubbeltrådar och väl utplacerade fällor som hjälper mig att förstöra för jag.

Och det gör ont att tänka. Inte nu, men ibland. När tankarna skär som rakblad genom tunna pappersark, ritsch, ritsch, ritsch. Och dom är så många, hinner sprätta upp så mycket inuti på så kort tid. Jag hinner inte med! Jag hinner inte ens förstå vad som händer innan medvetandet ligger söndertrasat i långa strimlor och det brinner bakom ögonen.

Ibland, då är jag så nära att lyckas greppa, sätta fingret på det som gör ont, men det glider alltid iväg mellan fingrarna. Är jag en gåta som ska lösas? Dela upp min hjärna i miljoner små pusselbitar och sen omsorgsfullt foga ihop den igen. Som att skruva isär bilens motor till minsta beståndsdel och sätta ihop den exakt likadant bara för att förstå hur den fungerar. Eller är det jag som ska lösa gåtan om hur livet fungerar?

För det är något som inte stämmer, det passar inte ihop, det är som skevt någonstans. Jag eller livet. En ska bort. Eller inte bort. Men anpassa sig. För att kunna samverka, utveckla nödvändig symbios. Samexistera. Plus och minus, sol och regn, kallt och varmt. Min ekvation, den går inte ihop. Ena sidan väger över, jämvikten är förskjuten till snett. Och jag kan inte hitta hem. Det finns ju ingen plats för mig. Pusselbiten som är jag har fel utseende. Hittar ingen ledig plats att haka i och höra hemma på. Hur jag än vrider och vänder. Vränger mig ut och in men är ändå fel. Vad gör jag här?

Hur mycket jag än bearbetar, analyserar eller ältar allt det som är jag så kommer mitt sätt att uppfatta verkligheten ändå att vara lite annorlundare, lite kantigare, lite krokigare. Det är som om jag har missat något grundläggande, från starten, en hemlighet som alla känner till utom jag, som man måste veta för att kunna fungera som människa i den här världen. Har jag blivit trasig? Har jag alltid varit trasig? Kanske har jag bara varit fantastiskt duktig på att dölja trasigheten, anpassat mig på utsidan men med en insida full av hål. Glatt nickat och gjort vad än som önskats av mig, men utan att riktigt förstå varför. Låtit mig styras av dockteatertrådar i kantiga spasmer utan att någonsin få en skymt av det som rycker mig hit och dit. Inte ens med en sax i handen hade jag kunnat ta mig loss, för jag har aldrig vetat att jag suttit fast.

Och nu när jag äntligen har upptäckt trådarna som ringlar sig över min kropp och tvingar till handling kan jag se annan värld. En värld där man är fri. Men jag har aldrig varit fri så jag förstår inte. Hur man gör saker för sin egen skull. Utan ett ständigt ängsligt öga över axeln i väntan på beröm eller kritik. Ser någon mig nu? Nu? NU? Utan modellera-mjukheten som automatiskt formar sig till omgivningen, kameleontens behov av bakgrund att måla sig i, normen som skall uppfyllas. När jag är ensam finns jag inte. Utan andra människor vet jag inte vad jag ska härma, hur jag ska bete mig, vad jag ska tänka. Jag har inget eget, allt mitt är andras. Det som är inuti, det är tomt och dött, måste fyllas.

Jag kan lära mig, låtsas, härma, komma ihåg. En maskin av kött. Men jag förstår inte. Varför. Och svaret på varför är alltid därför. Jag förstår inte. Jag kan logiskt följa tankemönster hos andra, men ibland fattas det liksom en bit, jag kan inte relatera till deras tankar och känslor. Jag förstår inte. Varför. Därför. Men jag kan lära mig vilken reaktion som förväntas, hur jag borde tänka och känna, hur alla andra tänker och känner. Men inte jag. Inte alltid. Då är jag blank. Det finns inte. Inte hos mig. Inte den känslan, inte den tanken, inte det sättet att betrakta en situation. Och jag förstår inte. Varför. Därför.

Så rationellt och maskinmässigt kan min hjärna dra slutsatsen att jag under tidiga år kanske har blivit utsatt för en mamma som inte varit särskilt främjande för min anknytning. Jag vet inte själv, jag minns ju ingenting förrän jag började skolan. Alla tidiga minnen är blockerade, jag kan som dem flykta förbi i periferin men aldrig greppa tag om dem. Men, alltså, antagligen har jag inte fått den trygga anknytning som barn behöver för att bli hela och funktionella individer därav mina tomma hål och blanka sidor. Och istället har jag tvingats härma mig igenom livet, för att ingen ska se att jag är tom och blank. Prestera för att finnas till. Leva på och av andra istället för genom sig själv. Och det är ju allvarligt. Borde jag tycka. Men jag förstår ju inte. Vad ska jag känna nu? Hur ska jag veta vad jag ska känna om ingen berättar det för mig? Hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Vad som är sant? Vem jag är?

 

 

So, scream I heard about your message,
And how it reeked of your indifference,
It bleeds horizontal straight from your wrist.
(So scream louder now)
I’m bound to come around about
(Bound to come around)
But can’t you, can’t you feel it rolling off your lips,
Tensing up your shoulders,
C’mon say it is…

Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love, it’s love, it’s love…
Make it hurt.

Vad har jag mer att förlora än mig själv?

Så, någonting nygammalt. En känsla, ett minnesfragment, en tyst impuls. Är det dags att börja slåss igen? Dra på sig handskarna. Bli hård. Orädd. Stiga ur min kropp. Krypa in bakom masken. Utan att stanna kvar bakom den när jag glider ur mina genomsvettiga kläder. Använda kroppen för att ta mig ut- inte låsa in. Kan jag?

Är det dags att möta den enda smärta jag kan hantera? Söka skydd bakom knytnävarna, villig att betala med blod istället för ångest. Vill jag? Är jag redo? Tänk om jag förfryser själen igen, blir till kall och osårbar, tom bakom ögonen. Jag balanserar på kanten. Är det här den nyktre alkoholistens förgörande vinglas. Eller bara en oskyldig lättöl? Jag vet inte.

Jag saknar den ju. Min kropp. Samspelet. Känslan av att vara hel, levande, orädd. Inget att förlora. Aldrig ge upp, aldrig visa sig svag. Kämpa sig blodig. Smärtan som sitter i musklerna istället för i hjärtat. Osårbarhetens överlägsenhet som skyddar till och med i det omöjligaste underläge. Min kropp kan ingen vinna över.

Så det kanske är dags att möta mina demoner nu? Dags att bli stor- inuti. Gå tillbaka till början. Byta ut hatet mot glädjen. Kan jag använda min kropp utan att fly? Utan att missbruka den? Kan jag låta bli att göra så som jag alltid har gjort? Jag kanske kan försöka i alla fall. Vet jag om mina svagheter så bör jag också kunna bli medveten om mina styrkor.

Vart går egentligen gränsen mellan att vara modig och dum? The soul of a lion. Varaktiga segrar vinns inte på slagfältet eller på något mästerskap, de vinns i hjärtat. Det spelar ingen roll vem jag möter i ringen, eller på gatan, eller i kön på konsum, i grund och botten så möter jag bara mig själv…

Och drivkraften, det har alltid varit smärtan, hand i hand med skammen. Bränslet som får en att brinna hur länge som helst, som matar på tills dess att man har vunnit allt som går att vinna. Men eftersmaken i munnen, den blir alltid fadd. Som metallisk. Falsk. Och tom, som om någonting ändå alltid saknas.

För är det inte så att alla behöver någon att tro på. En hamn att vila i. En famn som skyddar mot vågorna när det stormar. Är man ensam slåss man för livet och döden, då är kampen verklig oavsett om man är gömd bakom tandskydd och handskar. Drivs man av smärtan och ensamheten spelar det ingen roll hur många gånger man vinner, man blir ändå aldrig tillfredsställd, kan aldrig vila i segerns sötma, måste vidare, direkt. Vad har jag mer att förlora än mig själv?

Men jag hoppas att jag aldrig kommer att vinna någonting igen. Aldrig någonsin. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. För att jag inte behöver vinna mer.

 

Hjälp mig ut

Så mycket som sjuder inuti, som en jävla omkullfallen gastub vars tryck balanserar på explosionsgränsen. Området omkring mig är minerat, vart jag än kliver så flyger marken i luften. Poff. Bang. Bom. Luften blir till en snygg rökridå, och sen så är jag borta. Poff.

Jag kan känna det, hur ansiktsmuskulaturen stelnar i en förvriden grimasch och hur dom mjuka fjunen på armarna reser ragg. Hotar du mig? Kanske vill jag bara låta allt rasa samman och helvetet komma lös? Kanske är det bara ännu ett taffligt flyktförsök från någon som inte vill växa upp och bli stor? Men tänk om, tänk om det är på riktigt. På riktigt för mig. Hur ska jag kunna veta? Tänk om jag blivit allergisk mot trängda lägen och inlåsta situationer, tänk om jag slåss för någonting verkligt, någonting viktigt. Tänk om jag bara försöker skydda det lilla ömtåliga mjuka som bor där djupt inuti.

Jag tycker inte om mig själv när jag blir såhär. Såhär inte-jag. När jag stänger av livet och vänder mig inåt, bakåt, under. Som om systemet slås om, alla oviktiga funktioner blir lämnade på tomgång medan endast det mest basala ges full kraft. Och jag ser hur skalet hårdnar och sluts omkring mig, shutdown, ett plexiglas mellan mig och resten av världen. Min handavtryck mot den transparenta ytan som stänger mig ute från världen, eller stänger den världen ute från mig? En mun som tyst flämtar andedräkt mot glas. Ett pekfinger som darrhänt målar ord på rutans kondens. Hjälp mig ut.

Bättre än såhär kan jag inte förklara. Orden tar liksom slut. Räcker inte till. Systemet är avslaget. Lamporna blinkar. Larmet ljuder. Jag är fångad här. I mitt eget ingenstans. Utanför men ändå precis mitt i. Kroppen kontrolleras per automatik, nervbanor och axoner får muskelceller att kontraheras och extraheras. Mekaniskt. Nervimpulser och synapser. Signal- och transmittorsubstanser. Impulser från hjärnan som styrs oberoende av vilja. Jag fungerar men inget mer. En maskin. Avvaktande inför nästa kommando.

Men själen, som varken låter sig styras av autonoma eller centrala nervimpulser, vankar sorgset i sin bur av kött och blod. Fångad. Inlåst. Bortdomnad. Alla känslorna som inte får släppa ut måste ta vägen någonstans. Dom finns ju. Jag känner det. I bröstet. Hur dom viskar, flaxar, rumsterar omkring. Men dom har ingenstans att ta vägen. Kroppen är i vägen. Muren. Glaskupan. Det hårda och det kalla mot fingertopparna. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är som om jag har hamnat mitt i ett inbördeskrig, och slaget handlar om mig.

 

Och julen kryper sig allt närmare. Fastän jag inte låtsas om den. Läser inte på datumen i kalendern längre. Mina dagar har inga numreringar, bara halvtomma sidor med inbokade möten måndag-fredag. Men jag vet att jag inte kan fly så mycket längre. Snart är den framme, den flåsar i nackhåren. Men jag vet inte om jag klarar det. Jag kanske går sönder. Om jag låter mig översköljas med julens härligheter. Då kanske jag hamnar så långt ner under minnena att jag aldrig kan resa mig upp igen. Det är så många minnen som väger så mycket som jag har stoppat i säcken. Paket som jag hoppats att aldrig behöva öppna igen. Och absolut inte på den dagen då man ska vara som mest tacksam, blid och lycklig…

You took my dreams from me

It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won’t see another one
And then he sang a song
The rare old mountain Dew
I turned my face away
And dreamed about you

 

Got on a lucky one
Came in eighteen to one
I’ve got a feeling
This year’s for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true

 

Jo jag minns. Tiden är försvunnen men minnena dom sitter kvar. Som små, små skärvor under huden. Krälar, ålar sig, vill ut och fram. Drömmen som skulle bli sann. Vårt sammanflätade öde som sprack upp och blev till små rökpuffar som steg mot skyn. Men minnena, ja dom sitter kvar. I takt med snön som seglar mot marken ljuder dom tyst bakom ögonen. Spelar samma sorgsna melodi om och om igen.

 

They’ve got cars big as bars

They’ve got rivers of gold
But the wind goes right through you
It’s no place for the old
When you first took my hand
On a cold Christmas Eve
You promised me
Broadway was waiting for me

 

You were handsome
You were pretty
Queen of New York City
When the band finished playing
They howled out for more
Sinatra was swinging,
All the drunks they were singing
We kissed on a corner
Then danced through the night

 

Jävla jul. Jag hatar jul. Jävla jävla jul. Dumma jävla kuk-jul. På alla kanaler och i alla fönster skiner löften om barndomens svunna lyckligheter, burna av tusen blinkande lampor med smak av ingefära och kanel. Den gör ont, julen gör ont! Ta bort den! Det är ett hån, en sammansvärjning mot alla vi som inte riktigt kan glädjas över konsumtionssamhällets favorithögtid, mot alla vi som kanske inte har någon familj att lyckligt överkonsumera presentpapper och glögg tillsammans med. Eller så är det jag som är bitter. Eller ledsen och ensam. När jag blir påmind om det som jag aldrig hade, som jag önskade mer än allt. En riktig familj, ett riktigt liv. Någon att dela allting med. Någon att dansa ut i natten med. Någon som jag trodde att jag hade.

 

You’re a bum
You’re a punk
You’re an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it’s our last The boys of the NYPD choir
Still singing ”Galway Bay”
And the bells were ringing out
For Christmas day

 

Jo jag minns. Min senaste familj. Mitt förra liv. Fastän jag gör allt för att glömma. Alla suddiga nätter genom spritångorna. Snön innanför kragen när jag skjutsade hem Honom från om natten, när Han var för full för att kunna starta skotern. Ensamheten som dränktes i alkohol och lyckan som uppstod när ruset kom smygande. Hans andedräkt fylld med tobak och ölskum, skäggstubben som rev och sved mot skinnet, ögonen som så småningom blev till svart. Rädslan, skräcken, avskyn, hjälplösheten. Hatet i hans kroppsspråk när all Hans inåtvända ilska vändes utåt, mot den enda som fanns där troget vid Hans sida. Mot mig.

 

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you The boys of the NYPD choir
Still singing ”Galway Bay”
And the bells were ringing out
For Christmas day

 

Ja, Han tog mina drömmar. Kanske tog jag Hans. Om jag kunde skulle jag ge dem tillbaka, allihop. För Han är inte ond, Han är bara trasig, precis som jag. Och jag blev den enda han kunde ta ut sitt självförakt på. Jag förstår det. Men minnena dom sitter kvar. Som glassplitter i ett färskt sår. Men jag står upp än, och min framtid, den ska Han inte få ta. Jag ska skära mig igenom alla trasiga skärvor och komma ut på andra sidan. Kanske trasig men inte söndertrasad. Han ska inte få ta den. Inte.

Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?

So fine this day
all your problems has gone away
but tomorrow, when you wake up
all your problems are back to stay

Så svart igen. Ramlade ner i totalt jävla mörker. Poff, rätt i skallen liksom. En filt över huvudet och en kropp som inte lyder. Fan, fan, fan. Allt gick ju så BRA. Upp på banan igen, dubbdäck, inga avkörningar eller kollisioner. Men sen , crash bom bang.

Tell me what it is
and it would never be like this
A problem that we have in common
baby tell me what it is
it probebly dosnt meen a piss
yeah rip my heart apart

Ja, hjärtat slets sönder i miljoners jävla småbitar. Inte av någon speciell, utan bara av sig självt, implosion, explosion, konvulsion. Bitar av hjärtmuskulatur och bränt kött som flyger i luften, smaken av galla mot gommen, fräter sönder tandkött och saliv. Jag brinner, jag bränns.

Now it's to late, to late to live
only heaven loves you now
so love it back for once
just once

Så jävla mycket för sent. När det blir såhär då är det för sent. To late, to live. Inget ljus kvar. Bara persienner av plast. Och svarta gardiner. Ingen får se, ingen får veta. Jag ska gömma det fula. Så att dom inte får se. Får se hur mina armar och ben inte kan synkronisera kroppens rörelser. Får se hur kroppen lever sitt eget liv när jag raglar runt som en förvillad alkis klockan 12 på torget och pratar med löven. Jag är som en sån. Ett hopplöst fall. Ett psykat fall. En lunatic. Kan inte så rakt, kan inte samordna muskulaturen, ramlar runt, stapplar, kryper, skrikgråter, försöker tvinga ur allt det arga från hjärtat men det biter sig fast. Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?

Now it's to late, to late to live
and my councius killing me
so am I alive
but Im not free

(and for all of you that can relate to this to
and for all of you that can relate to this to)

Ja, det som dödar som mest. Samvetet. Skulden. Skammen. Att inte vara som andra. Som den jag vill vara. Koordinerad. Artigt glad. Normal. Ogömd bakom persienn-fängelset. Icke-dysfunktionell. Lättsam. Ljus. Skirande. Lätt. Ute i verkligheten. Schablonbilden som stelnat i sin form till en pepparkaka utan armar och ben. Jag. Trasig. Hjälper inte ens med gips och lager av lager med gasbinda när man är söndrad i själen. Som aldrig blir hel, bara ihoptejpad med ful jävla silvertejp som släpper i tvätten. Och ja, jag är bitter. Idag är jag bitter.

Now its to late...

Dont try I wanna be on my own / but it hurts to sing this song

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold
I had a demon in my head
I dont know what I said
Im so sorry for the stories that I’ve told

Now that its for real
And you know it
Im just gonna let it out
Im just gonna let it out

Im having nightmares all the time
For reasons I cant find
Its getting darker now
But I wont close my eyes

Now that its for real
And you know it, you know it
Im just gonna let it out
Im just gonna let it out
Oh yeah

Since now Im gonna make it alone
Dont try I wanna be on my own
I will make it on my own

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold
Yeah…Oh yeah, oh yeah, oh yeah

Since now Im gonna make it alone
Dont try I wanna be on my own

När tilliten inte finns

Ibland blir ingenting som man har tänkt sig. Allting går liksom så bra och man nästan flyger fram och sen bara pang ner i backen med näsblod och skrubbsår på knäna. Aj. Och så fick man hicka. Hick. Dumma hicka. Dumma allt!

Jag trodde att jag visste men så visste jag ingenting. Fan. Och jag reser mig upp och springer. Som vanligt. Fastän jag vet, jag vet, jag vet att jag borde stanna och stirra fasan rätt i ansiktet. Men jag törs inte idag, idag är jag liten. Och alla andra är så stora. Och livet är ännu större. Och jag försöker att acceptera, göra allting rätt, spela mina kort efter bästa förmåga, klä det svarta i glitter och glamour, dansa mig förbi fallgroparna, skratta, falla, fnittra, krypa, le. Men ibland så blir det inte som man tänkt sig. Och man rullar in under sängen och gömmer sig tills dess att dagen dragit förbi. Idag är en sån dag.

Jag är fortfarande vilsen även om jag genomskådar mig själv när jag kan. Och jag vill inte dö idag, jag vill bara hitta någon som förstår. Så att jag inte behövde vara så ensam med min vilsenhet. Jag kan leva, det kan jag. En dag i taget, livet går alltid vidare. Men ibland är det så otroligt tungt att bära på allting, och det finns ingen som man vågar släppa nära inpå. Inte för att jag har skäl att misstro någon utanför att mitt problem ligger i tilliten till andra mänskliga varelser, tilliten som inte finns. Och idag är en sån dag, när tilliten inte finns alls…

High above but on the floor

We’re so creative, so much more, we’re high above but on the floor…

And off we go. Upp, upp, klyver vattenytan som en kniv genom ljummet margarin. Fyller girigt lungorna med syre och rymd. Plötsligt fylls kroppen av liv och ljud, vaknar till efter veckor av tysthet. Dimman som lindat in hjärtat vecklas ut och blicken blir klar. Här är jag igen. Eller är det här jag? Vem är vem? Jag vet inte, men nu kan jag andas igen.

Och jag skrattar. Ögon som ler och imorgon är så långt borta. Och det bultar i bröstet. Nånting får mitt hjärta att slå lite vildare, lite gladare. Nästan som, nästan som, nästan som… Lyckligt? Men jag vågar inte hoppas, inte tro. Jag litar inte på någonting, inte ens på kroppen. Jag känner mig själv, jag försöker bara att luras, ljuga för mig själv tills jag nästan tror på vad som helst. Så det här kan vara ännu en av mina vilsna tankefällor, ett smutsigt trick, eller så är det sanningen. Hur ska jag kunna veta?

Så det är 50% chans att jag har rätt, eller fel. Antingen så ljuger jag när jag försöker låtsas som om jag inte känner det jag känner, eller så ljuger jag genom att hitta på en känsla som inte är sann. För jag vill ju inte vara lycklig egentligen. Jag vill vara olycklig och bitter, sparka mig själv i ansiktet och hata världen. Ha tusen ursäkter att inte vilja leva. Det är ju jag, det jag kan. Att vara lycklig innebär att allt är nytt och ovant. Så därför kanske jag försöker trolla bort det glada, smutsa ner det och klä det i trasiga kläder. Eller så försöker jag klä någonting smutsigt i nytvättade kläder med pressveck? Hur gör man för att inte ljuga för sig själv när det är det enda man är riktigt bra på?

Men det lär visa sig. Färgen brukar rinna av efter ett tag. Lögnen hinner alltid ikapp och biter en i bakhuvudet. Så jag får nog veta. Men tills dess så bestämmer jag mig för att låta hjärtat bulta. Lyssna på kroppen. Känna hur armarna flaxar och benen spritter när jag nästan bubblar över av någonting jag ännu inte riktigt förstår. En blick, ett ord, ett ögonkast. Kanske, kanske är det så. Kanske inte. En liten känsla under bröstbenet som har vaknat till. Sockerdricka utblandat i blodet. Varför skulle annars jag och mig vara osams, om det inte fanns något lyckligt som till varje pris måste kvävas? Kanske. Kanske är det ett stort litet steg framåt eller tre bakåt. Jag vet inte. Men fan, jag testar…