Men jag vet att det är lögn

Det är kaos i min hjärna. Nervimpulserna når inte fram, dendrit, axon och synapser har imploderat och lämnat kvar en liten fläck med bubbligt kokande kött. Elektriskt och kemiskt processande i hjärnan har erkänt sig övervunna, inga signalsubstanser i världen kan tvinga sig genom soten och lukten av bränd människocell.

Men först. En dag ska jag orka sätta mig framför skärmen och vila mina trötta fingertoppar mot tangenternas svala yta och systematiskt, ett efter ett, svara på alla vackra människors vackra inlägg i min gästbok. Jag ska framföra min uppriktiga tacksamhet för varma ord-omfamningar, okända tårar och omtanke så stark att jag knappt vågar tro på att den är sann. Kanske tror man att ett avlämnat ord någonstans inte gör någon skillnad alls, men det gör det. Det är ju för fan tack vare Er som mitt förnuft inte har töat bort helt, det är tack vare Er som jag har fått perspektiv på min minirealism mitt den stora verkligheten (åtminstone delvis). Tack så mycket, tack så mycket. <3

Nu vidare till hjärnomeletten igen. Min hjärna vägrar förstå att en människa kan vara både ond och god, snäll och dum, på en och samma gång. Den vill obönhörligen dela upp alla omgivningens skådespelare i underkategorier och fack, och den stöter på gedigen patrull nu när Han skall kategoriseras och katalogiseras. För jag vet ju att Han inte är enkom ondsint, Han är ett offer för omständigheter och rädsla, men ändock spelar Han med regler som sedan länge är strukna ur regelboken. Så jag växlar kategori, med blixtens hastighet: ond, god, ond, god, ond…

För när jag fångar Hans ryckiga rörelsemönster på andra sidan av verkstadens smutsgrå golv eller möter Hans blick i ögonvrån, så ser jag ju den människa jag tveklöst gav Nyckeln Till Mitt Inuti till. Djävulshornen har lösts upp i kanterna och svansen piskar inte mot mitt smalben idag. Jag ser Den Stora Tryggheten medan jaget (enligt Freud) frenetiskt försöker hålla ångesten borta med hjälp av falska minnesbilder och borttappade ögonblick. Jag möter Hans blick och älskar Honom. Jag möter Hans blick och älskar Honom, men jag vet att det är lögn.

Jag är förlorad till en, i efterhand, konstruerad och redigerad värld. Allt enligt (mitt eget!) psykes väl inövade systematiska krockkudde mot ångest och smärta. Jag vet inte vilka minnen som har tappats bort för alltid, eller vilka som är photoshopade till att utstråla en skyddande glans av lycka för att skona sårbar själ. Ingenting är ju mitt eget längre, allting är en lögn. Så inte ens när jag ser Hans ögon och känner tillhörigheten flaxa bakom bröstbenet kan jag lita på mig, för jag har ju fucking svart på vitt att Han utnyttjat mig, svikit och bedragit, och jag har lika mycket bevis för att han utnyttjar sig själv för att kunna fly från allt som spelar roll i ett människoliv. Jag borde inte kunna förlåta, eller glömma, men det kan jag, omedelbart, närsomhelst. Och i den insikten vet jag att jag också  flyr precis lika mycket som Han. Bara på ett annat, mer ofrivilligt, sätt.

Min hjärna flyr åt mig.

Sviken och bedragen

Han lovade mina ögon rakt in  att sluta med sin ”lek”. Givetvis trodde jag Honom inte, men jag hoppades som den vanvårdade byracka jag är att husse skulle ha blivit snäll.

Han hade varken blivit snäll eller slutat, Hans nyskrivna ord stoltserade som neonpelare mot natten; ”du blir bara vackrare och vackrare, gillar dina nya bilder, kan skicka bilder om du vill på mms”. Som svar på Hans ”favorittjejs” (som Han har tänkt att dejta) oro över mms:ad bild till Honom då hon fortfarande är ihop med sin kille och inte vill vara dum mot sina barn: ”var inte orolig, ingen vet….jag vill ha dig….jag vill prova…inget har förändrats….jag ska sluta snusa”.

Aj. Orden har vassa kanter. Världen ramlar upp och ner, igen, igen, alltid igen. Jag knuffas ut från klippan, nedför stupet. Studsar mot jordiga stenar och grusig sand.

Sms-kriget inleds härmed och arga klusterbomber av anklagelser och skuld viner kring öronen. Och det finns inga potentiella vinnare, bara trasiga förlorare som kastar fuktig sand på varandra med ett barns hängivenhet.

I ett fåfängt försök att låtsas att jag hade goda avsikter for jag till Hans hus för att ”lämna” lite saker som var Hans (inuti mig hoppade byrackan vildsint och vrålade ‘älska mig husse, älska mig!’). Dörren var låst och öppnades inte av fingret på dörrklockan så jag kikade in genom köksfönstret mot diskbänken där ett tiotal tomma starkölsburkar rumsterade på diskbänken medan Han låg i sovrummet, fullt påklädd, och sov djupaste supa-bort-ångest-sömnen klockan 17.23 på eftermiddagen. Bedövad lämnade jag Hans saker utanför dörren och irrade hem.

Och jag föraktar mig för att jag hoppas. Jag hoppas att Han ska förstå. Att Han ska bli till den jag trodde att Han var. Att det som jag trodde var ‘vi’ inte ska ha varit bara en rökig chimär som försvinner när man rör vid den. Jag valde Honom, Han blev medlem i mitt lag, Han fick husse-rollen tilldelad med medföljande lojalitetsgaranti. Byrackan är en enmanshund som håller fast i utvald husse med dödlig envishet, valt är valt, man får nöja sig med det man har. Byrackan vill inte släppa taget, tänderna hårt runt husses byxben, svansen piskar hål i parketten.

Otrogenhet

Till slut blev misstänksamheten till ett vasst gruskorn i en sommarsandal, och jag tolkade Hans rädsla för min oärlighet som ett flagrant varsel om smärta och sår.

Jag hackade mig smidigt in i Hans dator i enlighet med konstens alla regler, efter att ha upptäckt konstiga meddelanden från kvinnor i Hans telefon och fått svaret att Han bara skickat sms till dem för att göra mig svartsjuk. Väl inne i hotmail-kontot spårar jag Hans framfart via nätets diverse dejtingsidor.

E-kontakt visar 15 sidor mejl till och från uppskattligen 30-40 olika  kvinnliga användare; två av dem är samma personer som skrivit sms:en. Tyvärr sparar inkorgen endast mejlkontakt två månader tillbaka men jag kan kvickt räkna ut att detta bör ha fortskridit längre än så. Jag kan även uträkna när och var Han har roat sig med att strö lovord över dessa singelkvinnor, ibland när jag befunnit mig i samma hus. Jag som trodde att jag var stans vackraste! Han sa ju det, Han säger det, Hur kan Han skriva så till någon annan? Jag förstår inte. Tre av dessa har han även uppenbarligen messat med, en av dem skulle ha kommit och druckit kaffe förra fredagen, en annan skriver han sexbrev till. Alla bor inom en radie av 10 mil från här, inom träffavstånd. Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte! Det händer inte, det är inte sant, det händer inte.

Notoriskt klickar jag upp profilbild efter profilbild på de ”gudomligt vackra” tjejena och slås av olikheten. Jag ser ju inte ut sådär, inte ens nästan. Han gillar thailändskor skriver Han bland annat, och jag läser orden Han skriver till sina favoritkontakter medan tårarna strilar nedför insidan av huden. Mellan Honom och Hans ex/mig har det varit slut ett halvår. Va? När gjorde vi slut? När? Har jag missat något? Nej vi har inte haft slut. Och jag ligger på mage på parketten och darrar så högt att jag inte kan resa mig upp. Och inkorgens sidor fladdrar förbi i knapptryck av smärta och förnekelse, min hjärna bygger ett högt staket mellan skärm och synapser, jag läser orden men de stannar utanför förståelsen. Och det tar aldrig slut. Alla orden, all smärta.

Konfronterad blir Han rasande över det intrång jag gjort, med all rätt givetvis, och hävdar att det endast var i hämndsyfte, så att jag skulle få känna på hur det känns, eftersom jag beter mig så illa. Han gör inte något fel. Tillslut ber jag om förlåt, jag lovar att aldrig göra om det, jag gråter med huvudet nedböjt och skäms som den hund jag är. Hans svek är ingenting mot mitt och min smärta är endast en fabel för att väcka sympati. Andas, andas, andas. Och sen knuffar Han mig i golvet och skriker med spott, att jag ska försvinna därifrån, att jag ska polisanmälas och att jag inte ska få nöjet att se Honom slå mig, därefter kastar Han bilnyckeln i väggen bredvid min kind och slänger mina kläder ovanpå det skal som brukade innehålla jag. Jag spelar död och håller med. Jag finns inte, jag finns inte, jag är död. Död, död, död.

Att Lämna Honom finns inte. Jag kan inte. Jag vågar inte. Det går inte. Jag har ingenting utanför Honom, jag är blind. Förlamad av skulden, bunden till elden. Jag kan inte gå, mina ben kan inte ens stå själva, jag är en ensam fluga i ett kladdigt nät. Förlåt. Jag kanske älskar Honom, eller så har Han dresserat mig väl. Förlåt, jag vet att jag nästan nått bottnen, att jag borde följa råd, men jag är bara ett tunt löv som spricker när skosulan trampar. Jag finns inte längre, jag är inte här.

Bakom ögonlocket drömmer jag om frihet från liv och snabba lösningar.

Doggystyle

Jag har varit din skogsmus i smutsen,
vindlat bland skuld och bland damm,
jag har väntat lydigt på regnet,
jag har väntat lydigt medan ömhet förvandlats till sand.

Du har nog allt skönjt mig i din ögonvrå,
den sorgset fumligt tiggande hunden.
Metall som nöter hål i kall päls,
bedjande ögon som accepterat att vara evigt bunden.

En sen kväll bakom en annan tid, i ett annat liv,
sa nån att jag kan få precis vem jag vill.
Jag skämdes men famlade bland famnar,
då, när mitt koppel ännu räckte till.

Nu skyggar jag för röster i slowmotion,
och under bordet bor en sammetshund med söndrig blick,
Mina fingrar ville dansa i dess fuktig päls
även om den slickade smulor från golvet fast än du sa att den inte fick.

Många spruckna ögonblick ramlar sönder,
mina splittras över slitet läder-hundhalsband,
golvplankorna gungar rytmiskt,
kommer jag alltid när du ropar ibland?

Kommer inte änglarna att landa?

Där nere på gatan, där dansar en tok.

Fast tanken är yvig, är hjärtat så klokt.

Och vid hans sida där skrattar en clown.

Och känslorna spinner i  hans kraftlösa barm.

 

Ska vår ungdom vara ett straff?  Ska vi bära en fattigdomsmask? 

Är du rädd för att se oss? Är du rädd för dig själv? 

 

Men när ni väl ser dom, så ser ni en tok,

en clown att bli hatad, ett samhälles hot.

Och känner du efter, så är det du själv,

 det är du som är token, i gestalt av en clown.

 

Ska vår ungdom vara ett straff? Ska vi bära en fattigdoms mask?

 Är du rädd för att se oss? Är du rädd för dig själv?

 

 ‘Token’ ur Vildängeln, (svensk film från 1997 som spelades in i Luleå sommaren 1996, http://sv.wikipedia.org/wiki/Vild%C3%A4ngel)

 

 

 ”Varje år behandlas ungefär 52 000 patienter i slutenvården för psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. År 2007 dog 5027 personer i Sverige av dessa sjukdomar”. (Källa: Socialstyrelsen)

 

 

”Jag är samhällets dvärg
en känslomässigt stympad individ
jag är själsligt förkrympt
en dvärg med tankar utan liv

vem vill se mina tårar
vem vill se att jag finns
vem vill känna min smärta
vem vill bli älskad av mig

kommer inte snövit snart
kommer inte änglarna att landa
kommer det goda livet snart
kommer inte snövit snart
kommer inte änglarna att landa
kommer det goda livet snart

vem kan förstå mitt kaos
vem kan se mig här
vem kan göra mig duglig
när det enda de vill ha är en dvärg

kommer inte snövit snart
kommer inte änglarna att landa
kommer det goda livet snart
kommer inte snövit snart
kommer inte änglarna att landa?”

(‘Dvärgen’, också ur Vildängeln)

SÅ, KOMMER DET GODA LIVET SNART?

Jag stampar i blodet

Jag ser i panik, ångestvåta skrik och oåterkalleligheten,

det är fel, det är mitt hjärta, det  är i sten.

Fällkniven i köttet slutar i en likgiltig kulvert,

under huden brusar livet förbi i en ven.

Den friheten jag stal,

kanske stal jag  den bara som straff.

Innerligheten är innesluten i en kupa av betong,

kanske stal jag den bara för att åka fast?

Allt utom nuet har tagit slut,

alla dom höga husen har redan rasat samman i grus och i damm.

Jag tuggar blod och håller ryggen rak,

tvingar älgstudsaren mot bröstet när jag kan.

Ser ni inte, jag stampar i blodet,

för min framtid finns det ingen plan,

bara vinden som vadar i  natten och viskar ‘kom hem’.

Den otåliga glöden som lismar att den har minsann blivit tam,

nerver som kvidande tystats tills kroppen domnar och blir lam.

Kärlek som gör ont / Att lika gärna köpa en hora

Sanningen / Samhället som gör ont:

Det är multinationell katastrof och okontrollerbart kaos bakom mitt bröstben. Det ska inte vara så här! Jag har ju betalat skatt, jag följer samhällsdebatten och svarar på enformiga enkäter, jag skriver under för att lönerna inom vården ska höjas och har aldrig försökt lura staten på pengar ens i deklarationen, jag har alltid närt tron på att det goda ska segra och att människan i grund och botten är god. Så varför? Varför? Varför?

Och sen, Sverige har minst 18 000 hemlösa idag, IDAG. (Va? Va? Va?) Så hur kan då jag be om samhällets resurser eller mänsklig medkänsla när det finns så många andra som också lider. Va? Va? Va? Men ändå, är det inte dit jag på något sätt är på väg; min klassresa mot dyn och ruttenheten som varken finns eller syns, men häckar närmast botten.

Jag ser tre potentiella utvägar på min erbarmliga och självömkansvärda situation:

1. Bli kriminell (och få kriminalVÅRD)

2. Börja missbruka (och få VÅRD för missbruket)

3. Dö

Men, men, men JAG BETALAR JU SKATT FÖR FAAAN! Jag ska inte behöva dö, jag betalar skatt! SKATT!

Jag har sjunkit flera meter ner i lera och slam, jag har blivit smutsig och alla mina illusioner har förvandlats till halvsmält spya och magsaft. Jag som erhöll högsta betyg i skolans alla jävla ämnen oavsett vilket, hade vänner som älskade mig för den jag var, sportade, tränade, genererade svettpärlor på överläppen och rödrosiga kinder. Jag som hade med mig skidor och skridskor varje friluftsdag, som bakade bullar ibland och lät min kanin hoppa över färgsinta kaninhoppningshinder. Jag som växte upp i trygghet dit inget knark eller kriminellt ens försökte nå, där alkohol var den värsta drogen och alkoholisten statuerade exempel som a-lagaren utanför Konsum snarare än någons pappa, bror eller pojkvän. Jag som aldrig var sjuk, jag var bara ovanligt arg, temperamentsfull, impulsiv och svår. Men aldrig sjuk.

Det var ju för fan inte den riktiga världen, jag spelade huvudrollen i reality- ‘The Truman Show’- lyckligt ovetandes. Här i verkligheten ligger man på kalla britsar i kyligt ljus medan alla drömmar och förhoppningar opereras ut ur apatiska hjärtan. Nej, nej, nej. Jag VÄGRAR. Nej! Människan, den lilla, enskilda, rädda människan, hon finns inte, hon är utbytt mot pengar. Och jag är bitter, eller nej modstulen till och med förkrossad. Jag betalar ju skatt, då ska man ju få hjälp av landstinget, kommunen och samhället, så att man blir frisk, visst? Visst? Visst?!

Jag har ingen. Ingen människa som är riktigt min och bryr sig om mig så mycket att denne skulle offra en egen viktighet för mitt välmående. Ingen människa som finns där och fångar när jag faller och är våldsamt besvärlig och vettskrämd, ingen. Ingen släkt, ingen annan. Jag är så förbannat, jävla, ensam. Som åker taxi hem från psykakuten efter suicidala aktiviteter för att ingen i hela världen finns där att be om skjuts och godhet. Som vet med mig att jag kan falla död ner när som helst, och jag vet också att det inte är säkert att mitt frånfälle skulle uppdagas särskilt kvickt om jag samtidigt hade råkat i onåd hos Honom och på så sätt  förbrukat rätten till Hans brännande blick i min ryggtavla.

*********************************************************************************************************

Fortsättningen på:  Kärlek som gör ont / Att lika gärna köpa en hora

Och det fortsätter. Så fort Han höjer rösten skakar jag i återhållen panik, min kropp blir till ett kvarlämnat höstlöv som darrar vildsint efter ett sista bad på en vinterstrand. Bland webbhistoriken dröjer sig smulor kvar som inte går att sopa upp. Min utbytbarhet är uppenbar. Jag råkar avböja sex och förlöser en gigantisk synd om-het hos Honom som har en flickvän som är så ointresserad av sex och Honom. Skulden är ett täcke av tät bubbelplast.

December har haft för många kvällar innan ondsint röda dagar. Jag fångar citat och fjättrar dem med bläck för att inte minnas fel eller förvanska sanningen som Han råder över.

- Jag vill inte vara osams, snälla.

*Nej, vi är inte osams, vi har bara kommit jävligt långt ifrån varandra. (Med ett tonfall som skramlar av återhållen ilska och arghet)

- Jag försöker! (Med tårar i rösten och en stänk av paniken i ögonvrån)

*Det gör du inte alls! Jag hoppar av, jag vill inte vara med på ‘Stackars Sara’- du kan hänga ut nån annan. Jag vill inte vara med längre, jag säger hejdå. (Luren i örat, kvar är bara ljudet av tomheten)

Ångesten infiltrerar luften, jag andas smärta och förtvivlan.

*Jag vill bli kåt- jag vill vakna upp och rulla över till min flickvän- jag kan lika gärna lägga undan 3000 kr varje månad och köpa en hora. (Klatsch, en handflata av ord landar på kinden)

-Förlåt, förlåt mig.

*Om det tar slut mellan oss hinner du träffa sju killar på en vecka /…/ Sist hann du med tre-fyra killar på en vecka. Jag är ju dum, jag kanske ska försöka med andra, om du får prova, varför får inte jag? /…/ Stackars Sara igen, jag ska träffa tjejer, kolla på film med dom. Det är ju bara kompis, det är okej. Får jag det? (Hånfullheten dansar med spritångorna i Hans andedräkt)

-(Svagt) Det måste du ju bestämma själv.

*Vad bra, tack.

Jag står rak i ryggen och tar emot 400 slag.

Balanskonster

Jag är en tragisk balanskonstnär, vinglar mot blåsten långt ovanför mössinklädda huvuden och ett indignerat landskap, försjunket under kylans tryckande melankoli, ett landskap där den vitaste av snö ändå faller grå. Så tappar jag fotfästet och snubblar argt, tvingar kvar armar stelt rakt ut och bereder mig på att falla, i ena handen krampar fingrarna tyst runt mitt solblekta lilla prinsessparasoll.

Jag ska falla ner i deras missmodiga verklighet för att brinna sönder likt den försupna meteorit som vågar sig på att krasha mot jordens avundsvärda  syrebarrikad, som glöder upp till ingenting i resterna av smaklöst meteorit-damm.Men jag är ingen förlupen meteorit, jag är en självömkande jagisk martyrkonstnär utklädd i sprakande rosa tyll, mina fötter har aldrig önskat dansa lätt i luften, än mindre hasa sig fram längs en vajer av stål.

Men likväl tycks jag ha tilldelats balanskonstnärens lott i min livscharad ty jag faller inte. Inte, igen. Jag är så nära att jag kan känna trädens gröna blåst och ryggars trötta elegi, men ändå stannar jag oförklarligt kvar här uppe ändå. Det var så nära. Nästan att jag fick sätta ner mitt svårmodiga ok och andas sol genom näsan, lossa på fastlåsta spännen och dansa med i hjärtats vackra slag mot bröstet,  nästan, nästan. Så nära, aldrig har jag varit så nära.

Och jag försöker. Jag ringer. Jag ringde, nu sist, igår, eller var det i fredags, nyårsafton,  jourhavande präst. Tio minuter samtal får man, så när jag förbrukat dem sade han funderasamt;  ‘Jag vet inte vad jag kan hjälpa dig med’ och menade att mitt fall var så komplext att han hade svårt att göra något för mig. Jag tog inte illa upp, jag förstod vad han menade. Men jag grät också förtvivlat, medveten om att livet långsamt rann ut genom mitt fönster, alltmedan ångestmonstret bidade sin tid och vässade klorna bakom ytterdörren.

Jag balanserade mig fram och upp. (Så nära!) Men nu känns det mer som en förlust. Jag önskar att jag hade handlat när jag hade modet och styrkan, acceptansen, när jag kände friden, närde en gnistrande längtan: att få komma hem. Varje levande dag är bara en väntan på döden, det här är min death row, för det är inte längre om utan när.

Och jag väntar på smärtan igen. Jag väntar tyst med nedböjt huvud på att göra fel, säga fel, vara fel, tänka fel, så att hundratusen rasande mentala projektiler kan träffsöka min insida och splittras i såren. Ord som seglar genom luft och pressas genom hud och tyg, ord som har knogjärn och helmantel och som kommer från ett automatgevär, som Han siktar och fyrar av med en precision på 2000 m, precis som en stolt amerikansk soldat i Irak.

Nu har jag sagt för mycket, igen. Tänkt för mycket, tyckt, skrivit. Och jag älskar ju Honom. Ju. Ju. Ju. Annars skulle jag inte sitta här, eller hur? Men varför är bröstet så trångt och varför skakar mina ben? För fan! Får inte glömma att dammsuga överallt innan, innan. Och vara snäll och se till att det finns inget att bli irriterad på tills sen. (Hmmm. Måste lära mig hur man får katterna att sova hela natten och inte leka eller håra ner så mycket när Han är hemma, och definitivt inte bajsa då, seriöst.) Om jag bara kunde köpa mig fri, typ ‘ hur mycket ska du ha för att inte vara arg på mig den här månaden?’ Förlåt, förlåt, förlåt. Allt är mitt fel. Shit, alltså, det är mitt fel.

Om inte ens den jourhavande prästen kunde hjälpa mig, vem kan då? (Fan, fan, fan, fan, fan, fan.)

Tack Nationella Hjälplinjen, tack!

Nufunnen men gammal panik, den tionde december brände orden hål genom fingertopparna men nådde aldrig ut i rymden:

Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Jag går sönder. Sönder. Pannan mot garagedörren med full kraft. Jag dör ändå. Får inte slå så att Han ser, då blir Han arg. Knytnävarna i låren, i magen, i revbenen. Paniken, PANIKEN, stegras, det måste bli tyst. Jag kommer att dö.

Han sa att jag skulle gå, för jag gav Honom dåligt samvete när jag stod framför tv:n och grät. Han ville bara ha en lugn kväll på soffan. Och jag försökte få Honom att känna sig skyldig, sa Han. Han orkade inte med mig. Hjälp mig, snälla, hjälp mig. Se hur ont det gör inuti när Du säger så, ser du inte?

I bilen, förlamad av svek och skuld. Vinglar över vägen, håller hårt i ratten. Skriker, kvider, hulkar. Bläddrar igenom telefonens kontakter, men finner inget nödnummer för jourhavande vid akut ångestattack. En insikt tränger sig in genom hjärnans i-panik-sammantrasslade-synapser; jag har ingen att ringa till! Han är den enda jag har. Jag är ensam i hela världen nu.

Alla helvetes jävla hjälplinjer man ska ringa vid kris och psykisk katastrof är för fan alltid upptagna. Hjälp, hjälp, hjälp. Jag ringde jävla jourhavande medmänniska, jourhavande skitkurator, fucking jourhavande präst, jourhavande kukpsykolog. Upptaget. Jag måste dö, jag måste dö, jag ska dö. Jag ringde 112 och bad om att få bli kopplad till nåt jourhavande hjälpaktigt men blev upplyst om att det var psykjouren i min kommun som jag fick välja på, ingenting annat. Helvetes helvete, jag ska döda dom. Två minuter gavs till förvirrat samtal under illa tyglad panisk desperation och osammanhängande redogörelse för vad jag tyckte att jag behövde hjälp med, sedan fick jag faktiskt antingen åka in på jouren eller ringa till min vårdcentral imorgon. (Tack för hjälpen, NU mår jag MYCKET bättre.)

Nu, nu, nu. Jag gör det, jag gör det. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag kommer inte på jobbet imorrn, jag kommer aldrig mer. Jag hör inte hit, jag är ett misstag, en missbildning. Hur många tabletter har jag? Vilka tabletter har jag? Tramadol, benso, lergigan, litium, propavan… Borde garantera andningsuppehåll, eller behöver man en påsjävel ändå?

Slog numret till nationella hjälplinjen i ett sista desperat försök, fick ton och en raspig röst mot örat. En anonym medmänniskas väna röst som lugnt väntade ut förtvivlade ylanden, och svarade med medkänsla och förståelse på den hjälplösheten och desperationen som  jag  jagades av. Empati, saklighet och lugn kvävde ångestens dödslängtan tillräckligt för att övertala själen att motsträvigt förhala vansinnesflykten från smärtan någon timme till. Tack nationella hjälplinjen, tack för empati och mod att finns för oss som står ensamma med ett bröst fullt av kaos och förgörelse. Tack för engagemanget och välviljan, och främst, tack för att Ni räddade mig, just då, just där, när jag som mest behövde förnuft och medkänsla. Tack snälla. Tack 

Och sedan ringde Han, och jag nämnde att jag hade pratat med hjälplinjen. (‘Jag ringde hjälplinjen så att du slapp mig, visst var jag duktig?!’) Varvid Han ilsket fräste: ’så fort du lämnar rummet kan du ringa hela världen och berätta vad vi har pratat om!’  Och jag tvingas ned i virveln igen. Händerna runt halsen tills läpparna blir blå, och väggarna har slutat att snurra.

Jag är bara fel.

 

Så kändes det då. Så känns det ännu. Fel. Rädd. Och ensammast i världen.

Min sista illusionsballong har spruckit

Mitt i all förlamad katatoni sprakar en gnistra avsky till, som uppstånden ur intet. En brinnande tändsticka i mitt stelfrusna mellangärde, smälter droppar av sådant som gör ont. Alla jävla girlanger och adventsljusstakar med mossa och klibbig risgrynsgröt och knöligt julklappspapper och nötknäckare och granbarr på golven och stora blanka julgranskulor och all förbannade jävla familjär gemenskap. Julens liderlighet slocknade i takt med att åren skalade bort naiviteten från mina hornhinnor; julen är inte till för de som är ensamma eller släktlösa. Hur blev jag ensam i hela världen? När ströks mitt namn från tomtens lista på julklappsönskare med tindrande ögon? Vart på vägen förvandlades min förväntan och glädje till bitter avundsjuka?

Jag är så ensam att det gungar i golvet när jag hasar fram med mina svårmodiga och ostyriga lemmar, nedtyngda av paralyserande hjälplöshet och bottenlös sorg. I själen är det tomt och tyst. Och jag skriker, jag ropar, jag bankar, men det är ju ingen som hör. Jag ringer till hjälplinjer, jag söker läkare, jag går till vårdcentralen, jag tar kontakt med socialen, jag förklarar för min terapeut, jag tigger och ber, men det tycks inte finnas några resurser för att hålla en ensam och förkrossad liten uppgiven människa i handen när verkligheten blir för hård, och om, och om igen, upprepa att ‘allt blir bra’ tills dess att hon kanske, nästan, nästan vågar tro på det.

Han har ungarna fram tills jul. Jag älskar Hans ungar. Men jag har varit en likgiltig, inkapslad låtsasversion av mig själv. Mina armar är så trötta och benen så tunga, och ingenting alls har någon mening. Så Han sa i kväll att jag inte fick vara där i natt för att barnen blir rädda och ledsna, att jag skrämde dom. (Men innan, långt tidigare, då har Han för fan sagt att ‘VI är din familj, här kan du vara precis som du är, barn dom förstår…bla bla bla’.) Så jag bad om ursäkt till ungarna att jag var så trött osv, och dom sa båda två att det behövde jag inte be om ursäkt för och att dom kommer sakna mig i natt osv. Men då  förkunnade Han att Han behövde vara ensam och slippa allt mitt bråk och gnatande, fastän vi inte setts på hela dagen, och ställde ut mig på trappen med tårarna rinnande längs kinderna och en begynnande ångestsammandragning av luftrören och upptrappande panikpuls.

Och nu. Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte. Han ringde nyss. Mina tårar började regna och snoret forsade fram  (SE MIG, JAG ÄR SÅ ENSAM! TRÖSTA MIG! HÅLL OM MIG! BRY DIG! DÖM MIG INTE! Snälla, snälla, snälla…). Han blev irriterad och förklarade att det var det här han INTE ville ha ikväll,att jag ger Honom skuldkänslor när jag är så ledsen och inbunden och dessutom ber om förlåt jämt (så att andra hör ibland till råga på allt!) Han ville ha en lugn kväll utan att jag var till besvär. När jag frågade Honom vem jag skulle ringa istället om Han inte ville prata med mig sa Han att jag behövde inte ringa nån alls, jag ska ju alltid ringa nån jävla idiot och få dom tycka synd om mig,  jag kan visst klara mig själv. Så det så.

Samtidigt som Han kungjorde sin obestridliga konklusion av situationen, var jag i full färd med att hetsigt räkna ihop alla andningsbedövande, hjärtsviktande eller giftiga preparat i medicinskåpet och försöka dra en rimlig slutsats huruvida de skulle räcka till att beröva min kropp på liv, eller åtminstone åsamka ordentlig skada. Jag är så nära kanten nu, snart, snart kommer jag att falla, eller hoppar jag? Skumt, jag som har fått lära mig att man ska ringa någon när man känner att man är våldsamt nära att begå en ytterst självutplånande handling. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag är så satans jävla äckligt parasitbehövande! Jag har förstört Hans liv och Hans barns liv och allas jävla liv! Jag hatar mig, jag avskyr mig, jag föraktar mig!

Och nu börjar hoppet och drömmarna att blekna bort, nästan som ett papper på elden som frasas i kanterna, äts upp av lågorna, förvandlas till sotflagor som svävar iväg med vinden. Varje muskel förlorar energi och vilja, kroppens kött tycks trögsamt söka efterskapa en saltstods stela soliditet. Och jag ger upp. För tankarna, för sanningarna, för fantasierna. Övertygar mig själv om att jag är ursprungen i fel liv, en nyfödd havssköldpadda plaskandes i en turkosblå indisk ocean, men utan beskyddande skal. En randig liten tufsig tigerunge som tappat bort sin mamma på savannen för alltid.  Jag längtar hem, hem, hem, så länge jag kan minnas har jag alltid längtat, och sökt efter ett, hem. Inte till en särskild plats, utan mer till en diffus föreställning av känslor som trygghet och gemenskap. Men det finns inget hem. Min sista illusionsballong har spruckit.

Och till syvende och sist så är ju föga mening att skrika när ingen hör eller ser.