Eftertanke

Mycket nu, motstridiga känslor i omlopp. A fick mig att tänka en hel del. Dock måste vi ha i tanke att jag skriver under censur, så mitt ordflöde är starkt begränsat. Men jag kanske inte är galen när allt kommer omkring. Kanske är det någon annan som är det. Eller så finns det helt enkelt spår av galenskap hos de flesta av oss.

Men jag har överlevt so far, inga misslyckade, eller lyckade, självmordsförsök. Jag står rätt upp och tittar smärtan i vitögat, och känner mig nästan, ja, modig för tillfället. Tack A för din visdom och medkänsla, jag är så glad att du är min vän!

Sara hatar livet…

Från och med nu ska jag kalla Han för Du. Mera rakt, fram, till rätt person. Eller egentligen, antagligen kommer Han/Du kanske inte ens att läsa vad jag skriver, men ändå. Ändå.

Du, dina ord. Om du visste vad de betyder. Hur jag tar dem åt mig. Till hjärtat. Och själen. Jag hör dem ringa i öronen, långt, långt efteråt. Och du menar dem säkert, och jag tar dem på största allvar. Seriöst, jag tar dem på djupaste allvar. “Du sårar, på andras bekostnad, för att lyfta upp dig själv.” “Du bara dundrar över folk.” Och jag hör. Jag HÖR. Och det gör så jävla ont att höra. “Ditt mål är att såra mig, och dig själv i slutändan.” “När jag är som minst beredd så kommer det igen, en stor jävla smäll”. Och jag är inte ens m-e-d-v-e-t-e-n om att jag gör så. Det är fruktansvärt. Jag är precis den jag aldrig någonsin viljat bli. “Hela världen snurrar runt dig.”  Jag hatar att jag är den du ser. Jag kan inte hata mig själv mer. Och det värsta; “Du får skära dig, men inte här, gör mig inte delaktig i dina galenskaper, åk härifrån och skär dig och slå dig hur mycket du vill”. Jag är alltså värd att straffas, att bli slagen och skuren sönder och samman? Om Du säger att det är okej? “Jag kan inte vara din barnvakt eller vårdare.” Nej, jag förstår det. Men vem ska vara det, om jag inte klarar det själv? Vem? VEM?

Jag ropar på hjälp, men ingen hör. Ingen hör. Desperat. DESPERAT. Och Du säger att det inte bara är det sjuka. Att jag söker konflikter, bråk. Kanske har Du rätt. Men det MÅSTE vara det sjuka som gör så. Det kan inte vara det som är jag, som är så låg, så patetisk, så dålig. Det kan inte vara så.

Min hjärna övertygade mig om att det bästa vore att dö idag. Att skjuta sig i huvudet, pang, så skulle alla slippa mig. Jag skulle göra världen en tjänst. En present från mig till dom liksom, varsågoda, här har ni en död Sara. Och jag tror att det är sanning, att världen skulle vara bättre utan mig. För att inte ramla över kanten, och tro på det min hjärna fabricerar krävs all min koncentration och uppmärksamhet. För att stanna i Den Verkliga Världen. Men det är svårt, så svårt. 

 

Sara hatar livet, Sara vill bli fri…

Visst är livet underbart?

-Nej, jag kan inte, jag vill inte.

-Jo, det kommer gå jättebra!

-Nej, nej, nej, jag vill stanna hemma. Jag hatar alla människor!

-Nej, det gör jag inte alls det.

-Jo, hatar, hatar, hatar mig själv och alla andra. Jag är vidrig, en dålig människa, dålig!

-Nej, jag älskar mig själv, jag måste älska mig själv, jag är bra, jag är bra, jag är bra, lalalala.

_Jag är dålig, dålig, dålig. Och äcklig! Och ful! Och alla hatar mig!

-Nej!

-Jo!

-Nej!

Och så vidare… En helt vanlig tankegång innan jag ens hunnit till jobbet på morgonen. Livet är en kamp, att äta eller bli äten. Jag får inte låta tankarna segra, utropa sig själva till vinnare, då är jag förlorad. Jag får inte tro på vad dom säger, dom snärjer mig, lägger krokben för mig. Eller egentligen, det mest ironiska, jag lägger krokben för mig själv.

Visst är livet underbart?

Han & jag

Det är du & jag mot världen. Alltid.

Maniska drömmar

Min drömmar handlar om villkorslös kärlek, en varm famn och ömma ord. Mjuka händer som varsamt smeker mitt hår och en aldrig sinande uppmärksamhet. Aldrig dom där hårda stecken runt ögonen, utan bara en orolig och tröstande min.

Det är vad jag tror skulle göra mig hel. Kanske är jag bara ett stort barn som söker efter en mors kärlek och ömhet. Att bara få vara liten i någons famn, att inte behöva vara rädd att någon ska bli arg, för att jag har ramlat ner i mitt hål igen. Att starka armar istället hjälper mig upp och håller mig fast tills smärtan försvunnit. Det är vad jag drömmer om.

Men kanske är det inte alls vad som skulle göra mig hel, kanske mår jag istället bra av att vistas ute i den verkliga världen med alla dess vedermödor istället för att stängas in i en skyddad verkstad av tillrättalagda ord och ordnade minspel.

Jag önskar att jag vore självständig, en sån där person som Går Sin Egen Väg. Och visst har jag gjort några tafatta försök, att gå iväg åt något håll som jag utsett som Mitt Eget, men lika snart har jag vänt tillbaka till utgångspunkten och förvirrat undrat vart jag är på väg, egentligen. Jag är ingen Jag-Går-Dit-Jag-Vill-individ, jag är snarare en jag-vet-inte-vart-jag-vill-gå-individ. För jag har absolut ingen som helst aning om vart jag vill gå, förutom, bort från smärtan när den behagar mig med sin närvaro. Kanske har jag fokuserat så mycket på bort, att jag har glömt att titta efter vart jag är på väg?

Så det är också en dröm jag har, att ha ett mål, att veta vart jag är på väg. Att ha en vilja, som jag kan lita på. Jag vill ju mycket, en väldigt kort stund, då när jag är där uppe, bland alla molnen, men så snart jag kommer ner igen, till Den Verkliga Världen så är inte alla idéer lika bra som jag tyckte nyss. Så så snart jag får en vilja måste den utvärderas och granskas minutöst, så att jag kan vara säker på att det inte bara är ett infall av mina hypomaniska tendenser.  Dessvärre så tycks alla mina mål och viljor vara hypomaniskt bullshit, sådant som jag bara vill när jag är “hög” och manisk, när jag är i Den Verkliga Världen vet jag mest inte alls vad jag vill.

 

Positivt inlägg det här. Liksom “livet leker, jippie”. Kanske är jag på väg ner nu igen, i min personliga berg-och-dalbana? Bäst att förbereda sig på en nödlandning…

Always and forever

Urban Cat; TACK för dina värmande ord, helt fantastiskt att det finns sådana som du!

Katastrofen är avblåst. Det blev bara en mindre storm, inga hustak som föll, fastän det kändes så just då. I viss mening kanske jag misstolkade Hans ord också, och på så vis piskade upp den annalkande undergången, i mitt vettskrämt upprörda tillstånd. Så ringen sitter kvar där, på mitt finger, och känns ovan men trygg. En påminnelse om att jag numera är F-Ö-R-L-O-V-A-D. Och katastrofen igår kanske var en påminnelse, om vad som också ingår i en relation, förutom lycka och rosa moln (som jag tycker borde vara det enda som ska finnas i en relation), verklighet, oeninghet och osamshet. Och det blev jag påmind om; livet är ingen dans på rosor, inte förhållanden heller. Och jag var rädd. Rädd att detta skulle vara början till slutet. Men som det känns nu, så är det bara fortsättningen på någonting mycket bra (om än något vingligt) som kommer att fortsätta always and forever.

 

Du; Always and forever, you will be my dream come true.  (Du, du är min sanndröm, hör du det?!)

…and they lived happily ever after

Jävla happy engagement. 080808 är bara fejk.

Dagen efter, lyckas jag, igen, bete mig just på det viset som Han avskyr, på det sättet Han inte kan acceptera. På det sättet jag inte ens reflekterat över förut. Jag kan inte förstå honom i detta, men jag kan acceptera att han inte tycker om att jag gör så som jag gjorde. Och då väljer jag ju givetvis att försöka ändra mitt beteende eftersom han inte uppskattar det, och mår dåligt av det. Men det räcker inte. Han är lost nu. Nästa som om att Han har gett upp, fastän det var mig Han var elak mot. Han gav igen tio gånger värre och nu tvekar Han. Trots att jag är villig att jobba med det som är Mig. Är det Hans stolthet som förstör för oss eller är det något mycket värre? Är det rent utav jag? Eller spelar det ens någon roll?

Och vem ska jag ringa nu? Vem kan ta bort det som skaver och växer? Hans osäkerhet som äter stora hål i mitt hjärta. Hur kan han tvivla? varför kan jag inte förstå honom? Varför kan han inte förstå mig? Behöver vi förstå varandra? Och jag är ensam nu. Det här får jag reda upp och trassla ut på egen hand. Ingen röst i telefonen kan rädda mig nu. Ingen fångar mig fastän jag faller nu, ingen kan göra allting bra igen, ingen förutom Han.

Vi har båda rätt och fel. Det är inget krig som ska vinnas, det är en framtid som ska skapas. Allting handlar om att hitta en gyllene medelväg. Att lösa upp knutarna vi knöt av misstag. Men Han tror att vi kanske knöt dom för hårt. Att dom sitter fast för alltid. Att förtroendet som gick förlorat inte kommer igen.

Jag har alltid trott att det är tillräckligt med att det finns kärlek, men tänk om jag har fel? Det handlar bara om Dig nu. Om Dina känslor och tankar. Du får bollen, kasta den vart du vill. Jag är beredd att ta emot, och riktigt bra på att fånga, om du ger mig chansen.

 

…and they lived happily ever after, vilket jävla bullshit!

My dream come true

Oj. Som en blixt från en klar himmel. En BRA blixt. Numera är man en ärbar kvinna, eller i alla fall nästan. Han gick ned på knä och friade. Till mig. Till MIG. Så nu är vi sammanlänkade, i guld. Tills vidare. Fast egentligen var vi redan sammanlänkade, inuti, men nu är vi det även materiellt. Och det är STORT!

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Att jag skulle få vara ensam alltid. Även om jag hade någon nu, så skulle han alltid gå, när det kom till sen. Men nu har jag Någon, som åtminstone har intentionen (man får inte hoppas för mycket, då blir man bara besviken) att vara med mig alltid, alltid.

 

You are my dream come true. <3

Vulkanutbrott och istider

Han säger att det är solklart, hur kan man ens tveka? Hur kunde alla undgå att se? Efter att Han har läst boken Vulkanutbrott och istider (LÄS, LÄS, LÄS!) av Vanna Beckman. Jag är Bipolär enligt formulär 1 A nu också, på riktigt. Han är Övertygad, och då han ser det jag själv inte kan se, är jag också övertygad.

Annars trodde jag att Bipolariteten vara var en tes vi provade, eller en tes jag provade (då psykvården i mitt landsting inte verkar vidare intresserad av hur det går för mig, eller om jag lever eller dör). Men nu är tesen antagen och accepterad, för om Han som lever med mig 24/7 ser att jag är sådan, då är jag det. Och Han ser hypomanin som jag inte ser. Han ser att jag inte längre är jag då aktiviteten inuti min hjärna stiger frekvent, medan jag tror att jag är Precis Som Vanligt, förutom lite smartare, lite snyggare, lite roligare…

Eller som Han sa; “Sådana som du, ni mår antingen lite (eller mycket) sämre än alla andra när ni mår dåligt, men också lite (eller mycket) bättre när ni mår bra…” Likcom, Han menar på att det finns något värdefullt med att vara “sjuk” inuti också, på det bipolära sättet, då man, när man mår bra, mår Så Jävla Bra. Och Han försöker förklara för mig att jag ska se sjukdomen som en Tillgång, inte bara en black om foten, annars orkar man inte kämpa. Och jag tror Han har rätt… 

Annars så verkar (peppar, peppar, ta i vad fan som helst bara det håller i sig!) medicinen göra sitt till för att hålla kvar mig på jorden, varken ovanför eller under marknivå. Annalkande katastrofer har legat på lur under vecka och helg men inte brutit ut, utan planat ut och dött bort. Men jag ropar knappast hej ännu, men ett litet, litet hopp har väckts i min magen. Kanske, kanske kan jag slippa den värsta dödsångesten nu…?!

Yttrandefriheten är hotad! (HAX mot FRA, go HAX!)

Nå nä, JK ville inte inte anmäla bloggaren Henrik Alexandersson, HAX, som på något mycket märkligt sätt lyckats nosa upp ett bevis på att FRA redan 1996 hade spanat “i kabel”, vilket inte blev tillåtet förrän den 18 juni, i år. Men det är i alla fall rummel och rabalder hos JK och Radio och tv-verket; man ur huse, det har begåtts yttrandefrihetsbrott! Hu, sekretessbelagda dokument har läckt ut, om vi skriker riktigt högt om det istället för vad som står i dokumenten så kanske alla glömmer det…?!

Och hur fan kan det vara ett yttrandefrihetsbrott, så FRA menar, att publicera material som man fått tag på? Det är väl det som är yttrandefrihet, att få säga vad man vill om vad man vill. Och att varje enskild person kan kritiskt granska de instanser och företag som finns i vårt samhälle?

 Om det nu var så fruktansvärt sekretessbelagt så bör den ansvarige för materialet uppenbarligen hålla bättre koll på vars han har det.

 

Heja HAX!

 

http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/07/beviset-p-att-fra-lyssnat-i-kabel.html