Vulkanutbrott och istider
Han säger att det är solklart, hur kan man ens tveka? Hur kunde alla undgå att se? Efter att Han har läst boken Vulkanutbrott och istider (LÄS, LÄS, LÄS!) av Vanna Beckman. Jag är Bipolär enligt formulär 1 A nu också, på riktigt. Han är Övertygad, och då han ser det jag själv inte kan se, är jag också övertygad.
Annars trodde jag att Bipolariteten vara var en tes vi provade, eller en tes jag provade (då psykvården i mitt landsting inte verkar vidare intresserad av hur det går för mig, eller om jag lever eller dör). Men nu är tesen antagen och accepterad, för om Han som lever med mig 24/7 ser att jag är sådan, då är jag det. Och Han ser hypomanin som jag inte ser. Han ser att jag inte längre är jag då aktiviteten inuti min hjärna stiger frekvent, medan jag tror att jag är Precis Som Vanligt, förutom lite smartare, lite snyggare, lite roligare…
Eller som Han sa; ”Sådana som du, ni mår antingen lite (eller mycket) sämre än alla andra när ni mår dåligt, men också lite (eller mycket) bättre när ni mår bra…” Likcom, Han menar på att det finns något värdefullt med att vara ”sjuk” inuti också, på det bipolära sättet, då man, när man mår bra, mår Så Jävla Bra. Och Han försöker förklara för mig att jag ska se sjukdomen som en Tillgång, inte bara en black om foten, annars orkar man inte kämpa. Och jag tror Han har rätt…
Annars så verkar (peppar, peppar, ta i vad fan som helst bara det håller i sig!) medicinen göra sitt till för att hålla kvar mig på jorden, varken ovanför eller under marknivå. Annalkande katastrofer har legat på lur under vecka och helg men inte brutit ut, utan planat ut och dött bort. Men jag ropar knappast hej ännu, men ett litet, litet hopp har väckts i min magen. Kanske, kanske kan jag slippa den värsta dödsångesten nu…?!
Lämna ett svar