Förlåt, jag vill dö

Tack för era kommentarer, tack, tack, tack! Tack för att ni finns, för att ni orkar bry er! Tack för era varma ord, som nästan, nästan förmår att tina isen jag har frusit fast i. Tack. Jag ville att ni ska veta, hur mycket ni betyder. Hur mycket det betyder för mig, att läsa era ord, som är riktade till mig. Att veta att det finns människor där ute, som förstår och som bryr sig. Tack snälla ni! Tack för att ni finns!

Ja, jag lever än. Men minsta rörelse kostar outhärdlig anstängning. Jag blir långsam förlamad. Det är ett gift inuti, smyger med blodet, sprider förruttnelse i mina armar och ben. Det är en plåga att vara vaken, medveten. Tusen vassa nålar i min själ. Mina ögonlock vinner, jag ska blunda nu. Men jag lever än. Lite till. Hoppas jag på en ljusning, i det svarta, onda, ogenomträngliga. Om jag bara fick sova. Slippa andas, låta bli att tänka.

Jag är sjuk, jag är jävligt sjuk. Man ska inte vilja dö. Inte om man är frisk. Då vill man ju leva.

 

Hur överlevar man ett oändligt myller av sekunder och minuter. Aldrig sinande. Klockans visare tickar sig fram till ännu en halv- eller heltimme. Oavsett hur mycket jag än kämpar emot, tiden står som ensam segrare. Det förnuftigaste vore att öppna en pappförpackning med vita skårade taletter, för när man sover kan man ju inte heller skjuta sig i huvudet. Eller överdosera tabletterna. Eller frysa ihjäl i en snödriva. Eller knyta ett rep i duschstången och hoppas att den håller för tyngden. Nej, när man sover är man ofarlig. Harmlös.

Och såklart jag inte vågar, av rädsla för misslyckande, av att behöva uppleva Hans okontrollerade ilska. Jag gör vad som helst för undgå Hans föraktfulla ögon skärskåda rakt igenom mig. Varför kan jag inte bara vara så som Han vill? Normal. Icke självmordsbenägen. Utan en tanke på att snitta hål i len hud eller skrika av all kraft under täcket. Inte så jävla besvärlig.

 

Förlåt, jag vill dö.

Förlåt att jag vill dö.

~ av babyborderline den februari 23, 2009.