Det är värre nu

Det är värre nu. Jag får kämpa så hårt för att hålla uppe fasaden tillsammans med andra; på jobbet måste jag gömma mig på toaletten när smärtan blir för ohanterlig, för att ingen ska höra mina tårar. Men det hjälper inte. Ingen dörr i världen kan skyla det som gror i mitt bröst. När min annars så glada person försvinner in i en dimma kantad av tomma ögon och uttryckslös mun, så vet jag att dom ser. Dom ser min ångestnervösa flackande blick och rastlöshetens irrfärd i kroppen. Dom ser hur mina axlar höjs upp till öronen och när min kropp försöker gömma sig genom att krympa ihop för att gestalta litenheten jag känner i magen.

Ett avgörande ögonblick tycks nära. Ett avslöjande om en nalkande katastrof. En katastrof som skulle kunna riva sönder allt jag har byggt upp, stämpla sinnessjuk i min panna för alltid. Jag känner hur jag får allt svårare att kontrollera mina impulser, kroppen vägrar lyda hjärnans nervinstruktioner och ignorerar förnuftets uppgivna röst. Jag är rädd. Rädd för mig själv.

Hans ord har flyttat in i mitt medvetenade. Fastän jag inte förstår varför följer jag Hans nycker och spel. Min enda livsuppgift är att inte göra Honom arg. Och jag misslyckas. Försöker igen, med än mer intensitet än vad som är möjlig att uppbåda, och misslyckas. Om jag misslyckas tar Han kärleken och tryggheten ifrån mig. Det får inte ske. Jag måste vara exakt och precis det Han vill ha. Jag måste ge Honom vad som än krävs för att inte behöva höra de orden han släpper lös när jag gjort Honom arg. På mina axlar vilar skulden, med dess klor djupt borrade in i mitt skinn.

 

Det finns ingen utväg nu. Hoppet är uppgivet, hjärtat bankar sig trött. Smärtan, skräcken, förtvivlandet, ångesten, rädslan, hopplösheten, desperationen och självföraktet har vuxit samman till en enda hänsynslös fiende, inför vilken jag står handfallen.

 

Svaljet blöder, och ropet på hjälp har tystnat.

~ av babyborderline den november 15, 2009.