Jag kan inte gråta, men jag kan blöda
Så. Då gjorde jag det igen. Fast än. Jag skulle inte. Mer. Jag hade lovat. Mig själv. Och Dom andra. Men ändå. Jag kunde inte inte göra det. Jag förtjänade det. Måste straffas. Och tankarna flyger så snabbt. Men ändå långsamt. Inte rationellt. Mer avhugget. Halva tankebanor, avklippt logik. Jag kan inte tänka. Paniken i bröstet, knäna mot bröstet. Jag måste gömma mig. Garderoben, under borden, släck alla lampor, mörkt är bra, mörkt är tryggt. Men rösten i huvudet, den kan man inte gömma sig ifrån. Jag förstår inte.
Det måste vara något fel på mig. Jag kan inte vara normal, anpassad, förutsägbar. Mitt huvud är en paradox. Mitt beteende är obegripligt. Jag gör saker, som är konstiga för andra men helt logiska för mig. Rädd, under bordet, blunda, bli till boll. Som om jag vore skadad, inuti. Eller när någon är elak och jag inte förstår varför,ändå är det solklart, jag måste straffa mig själv för de felen jag tycks ha begått men som jag inte . Kroppen får betala. Kroppen får alltid betala. Jag kan inte gråta, men jag kan blöda.
Och jag vet, det är fult. Jag skäms. Jag är en dålig människa. Skadar mig själv för att straffa andra. Gör jag? Eller skadar jag mig själv för att straffa mig själv? Eller för att jag inte vet något annat sätt. Att hantera det som äter upp mig inifrån. Varje andetag smakar rädd. Jag går sönder inifrån och ut. Utifrån och in. Igen. Och det plågar mig att det kommer skada Dom Andra, dom som bryr sig, det kommer göra ont i dom. Förlåt. Snälla, var inte arga. Förlåt. Jag ville inte göra er illa. Bara mig. Förlåt.
du är inte dålig
du vet att du var i en paniksitutation för att gå så långt annars hade du aldrig gjort det, du gjorde det för att distrahera det du kände och tänkte och det vet du också
men du är först att anklaga dig själv och det vet du också
men du är inte dålig och så enkelt är det, du har fel
Min dotter skär sig också ibland. Som mamma är det jobbigt att se. Hon är vuxen nu, men bor ju hemma så jag får vara med i hennes ångest ibland. Oftast kan hon hitta sätt att hantera ångesten, men ibland går det inte. Som mamma vill jag bara ta henne i famnen och trolla bort all ångest. Tänk om det gick….
Skickar en varm kram till dig <3