Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

Sanningen förtigs längst in bakom meningarnas syntax. Mellan raderna ruvar particklar av en faktiskhet som vägrar acceptera bakbundenhet och munkavle. Konsten är att skyla det som inte får synas med förvirrande metaforer och oändligt tolkningsbara allegorier.

Faktum är att jag i mitt föregående inlägg inte enbart använde metaforer och bildliga uttryck, utan också en näve realitet. Svullnaden i ansiktet har dämpats och mina ytliga hematom tycks ha övergett impulsen att variera sig efter färgskalans ordning. De veneriska revorna har sedan länge koagulerat och behöver inte längre döljas under tejp och kompresser. Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor.

Och jag befarar min egen galenhet. Räds vidden av mina åkommor. Jag är snart tjugoåtta år. Inuti bröstet bankar ett tonårshjärta, ledsna hundögon som tigger ”älska mig, älska mig, älska mig!” Medveten om omgivningens mognad- och avsaknaden av min egen. Det var inte så här jag hade föreställt mig mitt liv. Jag är ett barn i gränslandet till vuxendom, inkapabel att ta ta det sista, livsavgörande steget. Maktlöst bojad i känslornas diktatur. Ofrivilligt styrd av hastiga impulser och en het önskan större än allt; att få lindas in i trygghetens villkorslösa kärlek.

Har besökt min nya terapeut igen. Och faktiskt, jag är nödd att erkänna, hon verkar vara skitbra. Ett guldkorn. Men, jag är ju bara så jävla rädd att inte ens hon kan hjälpa mig. Och concertan, vilken dock är under upptrappning, tycks endast ha återväckt min ilskna desperation och gett ångesten mer emfas än vad jag trodde var möjligt. Jag fruktade för mitt liv under veckan, oförmögen att hantera möten med andra människor förvanskades mitt samröre med omgivningen till en oupphörlig attack från alla håll. Jag föll konstant, minsta andetag stormade våldsamt omkull mig. Men jag överlevde, som vanligt, och nu, äntligen, har ångestmolnen lättat något. Och jag hoppas, hoppas att concertan verkligen kommer att hjälpa, att min terapeut kommer att hjälpa och jag hoppas att jag kan få lite vind i seglen igen.

Ljuspunkter i natten, en skymt av en blek fyr i stormen. Har varit och träffat en KBT-terapeut i en annan stad, till vilkets landsting  jag ska flytta alla mina psykiatriska angelägenheter. Mötet var fantastiskt, nu ser jag verkligen en utstakad väg att vandra, mål att nå, kompetenser att erövra, en personlighet att lyfta fram. Fyller min ryggsäck med hopp och glädje, lite flyt i motströmmen.

Kommer även att få träffa ADHD-specialist och andra läkare. Läkare som bryr sig och kan. Har förhoppningar om ny medicinering och bättre rehabilitering. Pekar fingret åt mitt gamla landsting, men vägrar att ge upp kampen. Det finns fler än jag i länet som behöver hjälp, och jag ska slåss för den rätten. Rätten att få hjälp av landstinget i kommunen man bor. Om det så krävs att riva upp hela organisationen som är rutten och prestigekåt.

Men, har trasslat in mig i Honom igen. Eller Han har slagit sina tentakler om mitt ben och drar. Och jag förstår Honom, jag har fått en annan syn på Hans beteende. Jag vill inte vara ett offer längre, jag vill stå rakt upp med orädd blick utan bitterhet eller ånger. Och det är synd om Honom. Mer än om mig. Han sitter fast i en lömsk och vidig myr som suger och dränker. Han är offer för vrede och illvilja, som styr Honom med järnhand. Hans handlingar är inte frivilligt valda, de är underordnade galna nervimpulser som han finslipat sedan barnsben. Och Han behöver mig, tror Han. Medan jag sörjer över Hans oförmåga att inse att den enda som kan hjälpa Honom är Han själv. Jag sörjer över att Han är elak mot den person Han hävdar (läs: tror) sig älska. Jag sörjer över att Han raserar sitt liv likt ett sandslott som utplånas av en våg. Jag sörjer över att jag inte kan göra annat än att se på. Och jag vägrar att låta mig dras med ned, håller huvudet ovan ytan, sprattlar, sparkar, frustar.

Snälla, låt mig orka stå emot. Låt mig hålla ryggen rak och blicken stadig. Låt mig, för första gången, stå upp för det som är jag. Låt mig ha lite flyt, kasta till mig en räkmacka!

Jag sliter mitt hår i långa, toviga tussar. Jag skriker i tomma rum. Jag ber på mina bara, blödande knän. Hjälp mig, hjälp mig någon.

Jag är nyss hemkommen från möte med mina kontaktpersoner på psyk och vi diskuterade i vanlig ordning mitt liv och min sjukdom. Jag berättade att mina mediciner inte hjälper men fick inget konkret gensvar. (Så jag fortsätter alltså med mina verkningslösa mediciner tills vidare?! Bara för att det är så kul att knapra tabletter liksom.)

Jag berättade om mitt agressivt pendlande måeende, i värsta rapid cycling-perioderna och mixed states:en (blandtillstånden) som nästan krävt mitt lev fler än en gång. Detta var dock inte så allvarligt för jag hade ju överlevt då, då kan jag överleva igen, menade de glatt.  

Jag meddelade att jag ville ha ADHD-utredningen, och MEDICIN mot ADHD, vilket givetvis icke kan ges utan utredning. Nackdelen är att utredningen tidigast kan göras i höst då det är väntetid. Jag svarade sanningsenligt då att; ”Om jag inte lever i höst då…?” På vilket de svarade att jag faktiskt har skrivit kontrakt med dem, på att lova ringa psykjouren om jag känner för att skada mig själv. (Men vilken tur, då vet vi ju med SÄKERHET att jag inte kommer att begå självmord.). Vidare bet den ena  till med att; ”Det finns faktiskt fler än du som mår dåligt”.

Angående min sjukskrivning som tar slut 17 maj sa de att visst kunde de förlänga den, men då fick jag förbereda mig på centervistelse hos dem på deras center, annars kunde de inte ge mig någon sjukskriven, eftersom ”man kan ju inte bara vara sjukskriven bara så där”, utan plan och mål osv. De HOTADE alltså mig, ingen centervistelse = ingen sjukskrivning, trots att jag omöjligt kan klara av ett arbete så som jag mår nu. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag inte tycker centret hjälper mig med den problematiken jag har. Detta berodde då tydligen på att jag inte trodde på centervistelsen och inte försökte att ta till mig den på ett korrekt sätt.

Jag står handfallen, tom och förbluffad. Men, men, jag betalar ju skatt…? Ska man inte få vård då? Ska man inte få hjälp? Är det inte meningen att man ska bli FRISK?

Jag vandrar rätt ner i avgrunden. Ett vidöppet gap kantat av rakbladsvassa tänder. Redo att sluka. Mot bättre vetande, ignorerandes all möjlig logik, rim och reson. Tar sats, hoppar mot mitten. Ner, in, igenom. Väljer vägen jag aldrig skulle välja. Skriver under min egen dödsdom. Långsam nedbrytning till ursprungliga beståndsdelar. Tänder att perforera, punktera. Slukas, äts, mals. Ner i avgrunden. Den är ett gap.

Jag var ett vrak i helgen, en spillra, en liten, liten flisa av människa. Försökte, försökte verkligen. Försökte umgås med vänner, gå ut. For på fest, försökte socialisera och samspela, men ångesten hann ikapp mig. Tvingade mig att smyga ifrån samvaron, tyst, tyst så att ingen märkte, och sätta mig i lilla bilen efter x antal groggar. Måste hem. Underligt nog gick färden fantastiskt bra. (Och svaret fick jag någon dag efter; ADHD- alkoholen dämpar lite lagom sådär vilket möjliggör för oanade körprestationer.) Väl hemkommen sprang jag runt, runt i lägenheten och hade ångest ända in i själen. Mitt i alltihopa ringde Han. Och jag skrek säkert lite sådär lagom trevligt och lade på. Svalde benso, vilka enbart förstärkte alkoholeffekten och förvandlade mitt golv till en jättestor karusell. Tillslut måste jag ha utmattat mig in i sömn.

Morgonen efter ringde Han och sa med sin myndigaste röst att ”nu kommer vi och hämtar dig”, så kom dom, Han och barnen, och jag var ett bara skal. Man halvbar mig ner i bilen och jag var inte riktigt på plats rent mentalt, jag var någon annanstans. När vi stannade till för ett snabbstopp i affären smög jag i bästa snutstil mig in och gick med mina värsta ”fyllekliv” mellan hyllorna. Därefter rasade jag några pinnhål och tappade orken helt, och innan dagen var slut hann jag med några hissåkningar till. Rapid cycling 2.0 skulle jag vilja kalla det.

Och Han var snäll. Han sa att jag aldrig mer skulle behöva sitta med en plastpåse över huvudet. Det är nog det snällaste någon sagt åt mig. Och Han tog omhand hela helgen, och verkligen ansträngde sig, och förväntade sig ingenting. Inte heller nu, när vi är tillbaka i verkligheten, förväntar Han sig något. Kanske jag inbillar mig? Jag är ju inte riktigt tillförlitlig. Det enda jag vet är att Han var den enda som kom, och verkligen BRYDDE sig när jag simmade omkring i pölen utan vatten. Men jag vet att det här lika gärna kan vara steget ner i avgrunden. Det är en skör tråd allting hänger i.

Hallå hörrni! Jag flyger, jag f-l-y-g-e-r! Fortfarande. Lite vingligt och mest i cirklar, men näbben pekar framåt och solen värmer i fjädrarna. Ringen lämnar en vit rand på fingret, och bojan är bruten. Jag har inte tagit några slutgiltiga beslut ännu, men jag flyger nu. För första gången på mycket länge är livet inte en plåga, hur skulle det kunna vara det när det finns så många vackra moln att titta på?

Och bit efter bit placerar in sig i mitt pusselprojekt. Snart är det brist på tomma hål i tavlan. Knivskarpt och solklart. ADHD. Typ ADHD-HI/hyperaktivitetsstörning. Jag slår mig för knäna och ler. Här presenterar jag några punkter på symptom/beteenden som är tydliga hos barn och vuxna med ADHD som diagnos;

* Vill klänga och klättra på andra (Check! Varför kan inte en vuxen människa, läs: JAG, få sitta i knäet på folk. Jämt. Alternativt går rida på ryggen också bra.)

*Svårigheter att sitta still länge (Check! En vuxen människa ska kunna sitta still. Punkt.)  

*Överaktivt beteende (Check! Nu ska jag gå och baka och kolla film samtidigt som jag ska plugga inför nästa kemiprov medan jag pratar i telefonen med S och dresserar hunden.)

*Visar aggressivitet, inåt- eller utåtvänt (Check! Får man inte hota sina föräldrar med kniv? Nähä? Får man inte heller dunka sitt eget huvud i väggen för att man är så jävla störd? Eller ta sönder saker? Eller väsa hotfulla anklagelser mot människor man anser onda och elaka? Är inte det normalt?)

* Hoppar från det ena till det andra (Check! Hm, det kanske är därför jag är bra på ALLT?)

*Kastar ur sig svaret innan frågan är stäl… (Definitivt check!)

*Tänker sig ej för/ impulsivt beteende (Haha. Haha. Haha.)

*Avbryter andra, tar för stor plats i grupper osv (Neeej, knappt alls… Kan alla andra vara tysta för nu ska JAG prata!)

*Får idéer hela tiden (Vaddå? Jag? Undrar om man skulle kunna starta ett företag och sen kunde man… Eller nej, jag kanske ska starta ett BAND istället! Ja!)

Ja. Ja. Ja. Som vanligt, ja, ja, ja! Entusiasmen flödar. Över det mesta. Solen. Snön. Blåsten. Prov. Hunden. Trasig bil. Bar asfalt. Men det kunde inte vara tydligare. Det här är riktigt, inte bara en nyck från mitt lite-mer-hög-än-normalt-tillstånd. Synd bara att jag har föga problem med uppmärksamhet och koncentration, då hade man kanske lyckats addera mina beteende till en vettig summa några år tidigare. Ändock är ADHD mycket vanligt tillsammans med borderline och bipolär sjukdom. Slutsats: Alla läkare är amatörer. Phaaa.

Fast, utom min nya favorit-bäst-i-hela-världen-doktor som jag träffade i fredags. Han är specialiserad på bipolära syndrom och visade en enorm medkänsla och kunskap. Den kunnigaste läkare inom psykiatrin jag har träffat än så länge, och nu är han MIN doktor! Kan man ha sådan tur? Kan man? Jag lägger min sjukdom i hans händer med gott samvete. Äntligen slipper jag bära alla jävla stenar själv.  Äntligen.

Och jag flyger själv. Fortfarande.