Nufunnen men gammal panik, den tionde december brände orden hål genom fingertopparna men nådde aldrig ut i rymden:

Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Jag går sönder. Sönder. Pannan mot garagedörren med full kraft. Jag dör ändå. Får inte slå så att Han ser, då blir Han arg. Knytnävarna i låren, i magen, i revbenen. Paniken, PANIKEN, stegras, det måste bli tyst. Jag kommer att dö.

Han sa att jag skulle gå, för jag gav Honom dåligt samvete när jag stod framför tv:n och grät. Han ville bara ha en lugn kväll på soffan. Och jag försökte få Honom att känna sig skyldig, sa Han. Han orkade inte med mig. Hjälp mig, snälla, hjälp mig. Se hur ont det gör inuti när Du säger så, ser du inte?

I bilen, förlamad av svek och skuld. Vinglar över vägen, håller hårt i ratten. Skriker, kvider, hulkar. Bläddrar igenom telefonens kontakter, men finner inget nödnummer för jourhavande vid akut ångestattack. En insikt tränger sig in genom hjärnans i-panik-sammantrasslade-synapser; jag har ingen att ringa till! Han är den enda jag har. Jag är ensam i hela världen nu.

Alla helvetes jävla hjälplinjer man ska ringa vid kris och psykisk katastrof är för fan alltid upptagna. Hjälp, hjälp, hjälp. Jag ringde jävla jourhavande medmänniska, jourhavande skitkurator, fucking jourhavande präst, jourhavande kukpsykolog. Upptaget. Jag måste dö, jag måste dö, jag ska dö. Jag ringde 112 och bad om att få bli kopplad till nåt jourhavande hjälpaktigt men blev upplyst om att det var psykjouren i min kommun som jag fick välja på, ingenting annat. Helvetes helvete, jag ska döda dom. Två minuter gavs till förvirrat samtal under illa tyglad panisk desperation och osammanhängande redogörelse för vad jag tyckte att jag behövde hjälp med, sedan fick jag faktiskt antingen åka in på jouren eller ringa till min vårdcentral imorgon. (Tack för hjälpen, NU mår jag MYCKET bättre.)

Nu, nu, nu. Jag gör det, jag gör det. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag kommer inte på jobbet imorrn, jag kommer aldrig mer. Jag hör inte hit, jag är ett misstag, en missbildning. Hur många tabletter har jag? Vilka tabletter har jag? Tramadol, benso, lergigan, litium, propavan… Borde garantera andningsuppehåll, eller behöver man en påsjävel ändå?

Slog numret till nationella hjälplinjen i ett sista desperat försök, fick ton och en raspig röst mot örat. En anonym medmänniskas väna röst som lugnt väntade ut förtvivlade ylanden, och svarade med medkänsla och förståelse på den hjälplösheten och desperationen som  jag  jagades av. Empati, saklighet och lugn kvävde ångestens dödslängtan tillräckligt för att övertala själen att motsträvigt förhala vansinnesflykten från smärtan någon timme till. Tack nationella hjälplinjen, tack för empati och mod att finns för oss som står ensamma med ett bröst fullt av kaos och förgörelse. Tack för engagemanget och välviljan, och främst, tack för att Ni räddade mig, just då, just där, när jag som mest behövde förnuft och medkänsla. Tack snälla. Tack 

Och sedan ringde Han, och jag nämnde att jag hade pratat med hjälplinjen. (‘Jag ringde hjälplinjen så att du slapp mig, visst var jag duktig?!’) Varvid Han ilsket fräste: ’så fort du lämnar rummet kan du ringa hela världen och berätta vad vi har pratat om!’  Och jag tvingas ned i virveln igen. Händerna runt halsen tills läpparna blir blå, och väggarna har slutat att snurra.

Jag är bara fel.

Så kändes det då. Så känns det ännu. Fel. Rädd. Och ensammast i världen.

Mitt i all förlamad katatoni sprakar en gnistra avsky till, som uppstånden ur intet. En brinnande tändsticka i mitt stelfrusna mellangärde, smälter droppar av sådant som gör ont. Alla jävla girlanger och adventsljusstakar med mossa och klibbig risgrynsgröt och knöligt julklappspapper och nötknäckare och granbarr på golven och stora blanka julgranskulor och all förbannade jävla familjär gemenskap. Julens liderlighet slocknade i takt med att åren skalade bort naiviteten från mina hornhinnor; julen är inte till för de som är ensamma eller släktlösa. Hur blev jag ensam i hela världen? När ströks mitt namn från tomtens lista på julklappsönskare med tindrande ögon? Vart på vägen förvandlades min förväntan och glädje till bitter avundsjuka?

Jag är så ensam att det gungar i golvet när jag hasar fram med mina svårmodiga och ostyriga lemmar, nedtyngda av paralyserande hjälplöshet och bottenlös sorg. I själen är det tomt och tyst. Och jag skriker, jag ropar, jag bankar, men det är ju ingen som hör. Jag ringer till hjälplinjer, jag söker läkare, jag går till vårdcentralen, jag tar kontakt med socialen, jag förklarar för min terapeut, jag tigger och ber, men det tycks inte finnas några resurser för att hålla en ensam och förkrossad liten uppgiven människa i handen när verkligheten blir för hård, och om, och om igen, upprepa att ‘allt blir bra’ tills dess att hon kanske, nästan, nästan vågar tro på det.

Han har ungarna fram tills jul. Jag älskar Hans ungar. Men jag har varit en likgiltig, inkapslad låtsasversion av mig själv. Mina armar är så trötta och benen så tunga, och ingenting alls har någon mening. Så Han sa i kväll att jag inte fick vara där i natt för att barnen blir rädda och ledsna, att jag skrämde dom. (Men innan, långt tidigare, då har Han för fan sagt att ‘VI är din familj, här kan du vara precis som du är, barn dom förstår…bla bla bla’.) Så jag bad om ursäkt till ungarna att jag var så trött osv, och dom sa båda två att det behövde jag inte be om ursäkt för och att dom kommer sakna mig i natt osv. Men då  förkunnade Han att Han behövde vara ensam och slippa allt mitt bråk och gnatande, fastän vi inte setts på hela dagen, och ställde ut mig på trappen med tårarna rinnande längs kinderna och en begynnande ångestsammandragning av luftrören och upptrappande panikpuls.

Och nu. Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte. Han ringde nyss. Mina tårar började regna och snoret forsade fram  (SE MIG, JAG ÄR SÅ ENSAM! TRÖSTA MIG! HÅLL OM MIG! BRY DIG! DÖM MIG INTE! Snälla, snälla, snälla…). Han blev irriterad och förklarade att det var det här han INTE ville ha ikväll,att jag ger Honom skuldkänslor när jag är så ledsen och inbunden och dessutom ber om förlåt jämt (så att andra hör ibland till råga på allt!) Han ville ha en lugn kväll utan att jag var till besvär. När jag frågade Honom vem jag skulle ringa istället om Han inte ville prata med mig sa Han att jag behövde inte ringa nån alls, jag ska ju alltid ringa nån jävla idiot och få dom tycka synd om mig,  jag kan visst klara mig själv. Så det så.

Samtidigt som Han kungjorde sin obestridliga konklusion av situationen, var jag i full färd med att hetsigt räkna ihop alla andningsbedövande, hjärtsviktande eller giftiga preparat i medicinskåpet och försöka dra en rimlig slutsats huruvida de skulle räcka till att beröva min kropp på liv, eller åtminstone åsamka ordentlig skada. Jag är så nära kanten nu, snart, snart kommer jag att falla, eller hoppar jag? Skumt, jag som har fått lära mig att man ska ringa någon när man känner att man är våldsamt nära att begå en ytterst självutplånande handling. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag är så satans jävla äckligt parasitbehövande! Jag har förstört Hans liv och Hans barns liv och allas jävla liv! Jag hatar mig, jag avskyr mig, jag föraktar mig!

Och nu börjar hoppet och drömmarna att blekna bort, nästan som ett papper på elden som frasas i kanterna, äts upp av lågorna, förvandlas till sotflagor som svävar iväg med vinden. Varje muskel förlorar energi och vilja, kroppens kött tycks trögsamt söka efterskapa en saltstods stela soliditet. Och jag ger upp. För tankarna, för sanningarna, för fantasierna. Övertygar mig själv om att jag är ursprungen i fel liv, en nyfödd havssköldpadda plaskandes i en turkosblå indisk ocean, men utan beskyddande skal. En randig liten tufsig tigerunge som tappat bort sin mamma på savannen för alltid.  Jag längtar hem, hem, hem, så länge jag kan minnas har jag alltid längtat, och sökt efter ett, hem. Inte till en särskild plats, utan mer till en diffus föreställning av känslor som trygghet och gemenskap. Men det finns inget hem. Min sista illusionsballong har spruckit.

Och till syvende och sist så är ju föga mening att skrika när ingen hör eller ser.

Jag trasslar in mig i pretentiöst nonsens-skapande, väger vart ord på våg med digitala siffror och för många decimaler.  Mina fingertoppar kan bara inte förmedla det jag helst av allt vill säga, de föredrar att måla tomma ordtavlor av ogripbar karaktär som enbart kan tolkas, aldrig förstås.

Jag har förvandlats till ett massivt självförstörelsevapen med siktet inställt på kill & destroy, en felriktad försvarsmekanism på vift som söker skydda självet från smärta och sorg. Så fort hotet, som nuförtiden oavbrutet svävar i luften, närmar sig en mikrometer slänger jag mig omedelbart på rygg och blottar halsen, en underlägsen frusen jycke som hellre väljer att låta sig dömas på förhand än att stanna och slåss. Och i mina händer vilar inte någon makt över hur jag ska leva mitt liv, mina smutsfärgade handflatorna rymmer enbart makten till sista-alternativ-katastrof-utväg, det är det enda beslut jag skulle kunna fatta idag utan att bli brännskadad av ångest, skuld och skam.

Och jag förstår. Jag förstår. Små stunder av skarpsyn och insikt tassar tyst förbi medan jag långsamt kvävs av skulden och skammen. Miljontals sekunder slösar jag bort, jag har så många mål kvar att nå, ändå tar jag skyggt farväl av vänner, och runt mina trötta handleder vakar ett handfängsel av ilsket stål.

Det finns ingen tid kvar, sömn är en lyx som måste rationaliseras bort till förmån för vakenvarandehet, skonad från svärtan i Hans dömande andedräkt. Vaken hukar jag för ilskan, kryper fumligt på knä under borden i flykt  när skammen villigt bekräftat alla Hans ord. Tiden stannar under borden och jag  fångar dammtussarna i handen, känner hur hjärtats sammandragningar skenar i blind panik, i bröstet flämtar lungorna när luftvägarna inte längre släpper igenom koldioxid och syre. Någonstans i bakgrunden vrålar Han att det inte är synd om mig, jag gör det med flit.

Jag tror jag har blivit galen. Jag är inte längre en människa, jag är en mekanisk mekanism som har översvämmats med rost; i en kemisk reaktion med omvärlden fräts det som är jag bort för alltid.  Klumpen i magen finns inte, för jag blundar hårt. Och jag låtsas att det här inte händer. Det här är inte mitt liv.

Blundar och sjunker. En madrass utan resår, en trött mosse utan botten. I en tyngdkraft utan kraft, svävar jag förbi till någons ljudlösa melodi. Bubblor väser kring mitt huvud men jag ser bara svart och grått. Tillslut orkar inte syremolekylerna längre bry sig om att skynda till mina lungors utbyte av koldioxid, och jag svävar, eller sjunker jag?

Levande död. Död men inte heller levande. Fysiologiskt fungerande men psykologiskt oförmögen. En zombie inuti, rutten och härsknad, precis likt en köttbit som somnat i solen och blivit insvept i spyflugsgrön-glansig yta och en vedervärdig lukt. Jag rör på mina muskelfibrer, mekaniska rörelser om skall betalas i kilokalorier, men bakom skallbenet huttrar hjärnan. Innanför den varma dunjackan slår själen inga slag.

Under ögonlocken har ögats glaskropp fördunklats, en dimmig gråvit hinna försvarar pupillen  mot verklighetens dagsljus. Det finns ingenting kvar att önska. Mina drömmar har seglat för långt, små ballonger långt utom räckhåll. Inte ens om jag stod på tå skulle jag nå.

Min värld har regler. Min verklighet är en regim byggd av skuld och av skam. Jag bär bojor utan fysisk funktion, som en sorgsen hunds elhalsband, ger mig 10 000 V när jag gör fel. Skickar spasmer in i blodets omlopp, tvingar nackhåren i givakt och pressar samman alla musklernas små celler på ett, två, tre. I näsborrarna, en svag lukt av bränt gummi, blandat med blod. Och jag, jag gråter förtvivlat medan hålet i bröstet gapar större, försöker med uppriktighet att följa regler och förordningar, men, dom förändras ju från dag till dag, från timme till timme. Och misslyckandet skrattar åt mina taffliga försök att vara en sån, en sån som Han/man/nån kan tycka om.

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

Det är värre nu. Jag får kämpa så hårt för att hålla uppe fasaden tillsammans med andra; på jobbet måste jag gömma mig på toaletten när smärtan blir för ohanterlig, för att ingen ska höra mina tårar. Men det hjälper inte. Ingen dörr i världen kan skyla det som gror i mitt bröst. När min annars så glada person försvinner in i en dimma kantad av tomma ögon och uttryckslös mun, så vet jag att dom ser. Dom ser min ångestnervösa flackande blick och rastlöshetens irrfärd i kroppen. Dom ser hur mina axlar höjs upp till öronen och när min kropp försöker gömma sig genom att krympa ihop för att gestalta litenheten jag känner i magen.

Ett avgörande ögonblick tycks nära. Ett avslöjande om en nalkande katastrof. En katastrof som skulle kunna riva sönder allt jag har byggt upp, stämpla sinnessjuk i min panna för alltid. Jag känner hur jag får allt svårare att kontrollera mina impulser, kroppen vägrar lyda hjärnans nervinstruktioner och ignorerar förnuftets uppgivna röst. Jag är rädd. Rädd för mig själv.

Hans ord har flyttat in i mitt medvetenade. Fastän jag inte förstår varför följer jag Hans nycker och spel. Min enda livsuppgift är att inte göra Honom arg. Och jag misslyckas. Försöker igen, med än mer intensitet än vad som är möjlig att uppbåda, och misslyckas. Om jag misslyckas tar Han kärleken och tryggheten ifrån mig. Det får inte ske. Jag måste vara exakt och precis det Han vill ha. Jag måste ge Honom vad som än krävs för att inte behöva höra de orden han släpper lös när jag gjort Honom arg. På mina axlar vilar skulden, med dess klor djupt borrade in i mitt skinn.

Det finns ingen utväg nu. Hoppet är uppgivet, hjärtat bankar sig trött. Smärtan, skräcken, förtvivlandet, ångesten, rädslan, hopplösheten, desperationen och självföraktet har vuxit samman till en enda hänsynslös fiende, inför vilken jag står handfallen.

Svaljet blöder, och ropet på hjälp har tystnat.

Sanningen förtigs längst in bakom meningarnas syntax. Mellan raderna ruvar particklar av en faktiskhet som vägrar acceptera bakbundenhet och munkavle. Konsten är att skyla det som inte får synas med förvirrande metaforer och oändligt tolkningsbara allegorier.

Faktum är att jag i mitt föregående inlägg inte enbart använde metaforer och bildliga uttryck, utan också en näve realitet. Svullnaden i ansiktet har dämpats och mina ytliga hematom tycks ha övergett impulsen att variera sig efter färgskalans ordning. De veneriska revorna har sedan länge koagulerat och behöver inte längre döljas under tejp och kompresser. Verkligheten dold i en illa konstruerad metafor.

Och jag befarar min egen galenhet. Räds vidden av mina åkommor. Jag är snart tjugoåtta år. Inuti bröstet bankar ett tonårshjärta, ledsna hundögon som tigger ”älska mig, älska mig, älska mig!” Medveten om omgivningens mognad- och avsaknaden av min egen. Det var inte så här jag hade föreställt mig mitt liv. Jag är ett barn i gränslandet till vuxendom, inkapabel att ta ta det sista, livsavgörande steget. Maktlöst bojad i känslornas diktatur. Ofrivilligt styrd av hastiga impulser och en het önskan större än allt; att få lindas in i trygghetens villkorslösa kärlek.

Har besökt min nya terapeut igen. Och faktiskt, jag är nödd att erkänna, hon verkar vara skitbra. Ett guldkorn. Men, jag är ju bara så jävla rädd att inte ens hon kan hjälpa mig. Och concertan, vilken dock är under upptrappning, tycks endast ha återväckt min ilskna desperation och gett ångesten mer emfas än vad jag trodde var möjligt. Jag fruktade för mitt liv under veckan, oförmögen att hantera möten med andra människor förvanskades mitt samröre med omgivningen till en oupphörlig attack från alla håll. Jag föll konstant, minsta andetag stormade våldsamt omkull mig. Men jag överlevde, som vanligt, och nu, äntligen, har ångestmolnen lättat något. Och jag hoppas, hoppas att concertan verkligen kommer att hjälpa, att min terapeut kommer att hjälpa och jag hoppas att jag kan få lite vind i seglen igen.

Motvilligt tvingad till främmande gemenskap, övertalad men fylld av tveksamhet. ”Du behöver komma ut, du behöver träffa folk.” Under huden kokar blodet, sylvassa klor krälar i mitt bröst. Men jag visar upp min bästa fasad, spelar med, låtsas vara någon annan bland alla nya ansikten. Detta tills dess att min eteriska exteriör obevikligt klyvs i tu och brutalt blottar min motbjudande hemlighet: en fräsande myckenhet av söndrad insida.

Festens ljud absorberas upp inuti mitt huvud, sköra tankar ackompanjeras av  tomma hjärtslag, tid och rum dansar vilt innan lågmäldheten fryser allt till tyst. Jag blir ett vilddjur, en rasande, blödande best, inträngd i ett hörn, attackerad, anfallen, hotad. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Blottar huggtänder, drar upp läpparna i ett fientligt grin.  

Likgiltigheten har trängt undan alla spår av rädsla, jag står rak i ryggen som en fura. Redo för strid, den enda vägen ut är igenom. Och orden, dom är bensin på mitt vanvettiga ursinne som gror bakom ögonlocken. Upprörda röster, medlar, mäklar fred, min hand skakas, jag ber om ursäkt flera hundra gånger för något fel som jag har gjort, men likväl förstår jag inte vilken dold gräns jag har trampat på den här gången. Skuldindränkt bedyrar jag min bedrövelse och blottar strupen. Visar mig underlägsen.

Nya vänskapsband har knytits med rosett, samfälligheten värmer för stunden. Men under huden kokar blodet, jag är en irrationell tidsinställd bomb driven av förtvivlan och obegriplig smärta. Minsta motighet kan vara det som sliter sprinten ur handgranaten. Och så händer det, en mening med hånfullt innehåll, ett snett ögonkast. Min hand griper hårt i jackan, svarta pupiller strirrar obevekligt in i ett ögonpar. Varför är han elak? Jag förstår inte? Rovdjuret i buren piskar svansen i ursinne, jag är inte rädd. Händer sära och lossar, var och en till sitt håll. Jag förstår inte.

Och jag lämnas med ångesten och desperationen. Bakom ögonlocken lyser det rött och klart. Mina händer slår på det enda som finns att tillgå, huvudet mörbultas mot en garagevägg, ångesten river gränslöst i mitt inre. Jag slåss mot ett hot som inte längre finns, övertygad om att jag är under offensiv från alla håll. En björnhona som rasar i försvar av sin avkomma. Jag är inträngd i ett hörn!  Adrenalin manar till kamp och strid och jag slåss, Gud ska veta att jag slåss.

Och brevid står F. Hotar med att ringa polisen om jag inte slutar. Jag kan inte sluta. Hon ringer. Och jag springer, nätta pumaskor mot snöbefattade trottoarer, en enda tanke i huvudet; vasst mot mjuk hud, i största möjliga omfattning. Och jag springer.

Väl hemma skyndar jag mig fort, innan polisen hinner komma. Och när dom knackar på dörren spelar det ingen roll, jag har straffat mig nu, jag har dövat smärtan. Jag hatar att leva. Jag hatar att leva. Och polisen far vidare i dimman, maktlösa inför smärtan i mina röda ögon. Och jag vänder blicken in i spegeln, bevittnar min suddiga anblick i fläckigt glas. Jag är misshandlad. Jag är misshandlad av mig själv. Ena kinden har svullnat till dubbel storlek, ett öga har blivit missfärgat, utsmetat blod över kinden. Jag har fövandlats till en tavla målad av en dålig konstnär.

Hjälp mig, snälla hjälp mig.

Ångest. Nej, nej, nejnejnej. NEJ! Sluta! Jo, nej, jo, nej, jo. Ful, ful, ful. OCH ÄCKLIG, jag är äcklig. Och jag är självisk. SJÄLVISK. Ett stort jävla ego. Tänker inte på andra, bara på mig själv. En DÅLIG MÄNNISKA. EN DÅLIG MÄNNISKA. Och fet, fetfetfet. Jag är så äckligt fet och ful. PATETISK. Jag hatar mig. JAG H-A-T-A-R MIG! Hatar, avskyr, FÖRAKTAR! Värdelös. Och dom hatar mig, ALLA hatar mig. Skrattar bakom min rygg. Hahaha. Jag är så patetisk, så förbannat jävla patetisk och SVAG. Håll käften och sluta snora! Jag HATAR mig!

Och sen mer ångest. Jag dör, JAG DÖR FÖR FAN. Jag kommer dö, jag måste dö. Jag STÅÅÅR INTE UUUUUT! Jag HATAR, HATAR, HATAR MIG. Allt jag gör är FEL, hela jag är FELFELFEL! Och jag skäms, jag tror jag är bra fast jag är bara värdelös och FEEEL! Jag är så patetisk, en DÅLIG MÄNNISKA. Världen vore bättre utan mig! OCH JAG KAN INTE ANDAS! Bröstet är en hård jävla knut, omöjlig att lossa. Jag kommer dö. JAG KOMMER DÖ. DÖDÖDÖ.

Och värst av allt är skammen.

Instabiliteten svajar under mina frusna fötter. Den är ett ruttet scengolv i våldsam  konvulsion. Rastlös, jagad, blicken irrar planlöst, fingrar darrar överberusade av förvirring. Vart ord, varje liten förnimmelse, ett minne, en ljudlös doft ödelägger fördämningen bakom vilken ångesten ruvar. Jag simmar mot ytan, men jag absorberas av sjögräs och lera.

En sekund av ljus, mungipan dras mot himlen, blottar vita tänder och ett svagt leende. Nattsvartheten göms bakom murar av kallt stål och allting är precis som förut. Jag viker hundra nytvättade tröjor, omsorgsfulla fingrar mot mjuk och nygräddad bomull. En ordinär människa, i en tom tvättstuga under kala glödlampor. På väg hem mot ett ordinärt liv.

Men under huden glöder smärtan. Jag gråter snor framför helkroppsspegelns vassa reflexition. Trasar sönder garderobens konfektion till strimlor av förtvivlan. Vart bomullsplagg som snuddat huden blir obevekligt förvisat till högen av fulhet. Och innerst inne viskar jag för mig själv att det inte är klädernas fel, de är helt oskyldiga, brickor i ett spel. Det frånstötande sitter i mitt människoskal, skulpterad så som arvsanlagen anvisat men fördömd av min hjärnas lättleddhet. Huvudet bedraget och förledd av skönhetens fullkomlighet.

Jag är uppdelad i två; det sitter en demon på min axel. Han viskar att jag är ful. Hjärnans kugghjul maler envetet motsatsen, men jag föredrar demonens uppriktighet. Och jag böjer huvudet i skam, skammen över att vara ful. Hukar under inbillningar om omvärldens hånfullhet, bygger om komplimanger till elakheter, letar efter bekräftelser till min övertygelse.

Så fort jag vecklar ut vingarna och bereder mig på att lyfta tappar jag balansen.

Tänk om, tänk om, tänk om jag aldrig kommer bli hel. Jag är så förjävligt in i helvete rädd att vara olagningsbar. Medicin på medicin som tycks misslyckas med att tämja min uppfuckade hjärna. Jag har ju fått massor med piller, varför händer det inget? Och terapi. Men smärtan, vad fan gör den där, i bröstet? Tänk om jag är obotlig? Tänk om det aldrig blir bättre än så här?