Motvilligt tvingad till främmande gemenskap, övertalad men fylld av tveksamhet. ”Du behöver komma ut, du behöver träffa folk.” Under huden kokar blodet, sylvassa klor krälar i mitt bröst. Men jag visar upp min bästa fasad, spelar med, låtsas vara någon annan bland alla nya ansikten. Detta tills dess att min eteriska exteriör obevikligt klyvs i tu och brutalt blottar min motbjudande hemlighet: en fräsande myckenhet av söndrad insida.

Festens ljud absorberas upp inuti mitt huvud, sköra tankar ackompanjeras av  tomma hjärtslag, tid och rum dansar vilt innan lågmäldheten fryser allt till tyst. Jag blir ett vilddjur, en rasande, blödande best, inträngd i ett hörn, attackerad, anfallen, hotad. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Blottar huggtänder, drar upp läpparna i ett fientligt grin.  

Likgiltigheten har trängt undan alla spår av rädsla, jag står rak i ryggen som en fura. Redo för strid, den enda vägen ut är igenom. Och orden, dom är bensin på mitt vanvettiga ursinne som gror bakom ögonlocken. Upprörda röster, medlar, mäklar fred, min hand skakas, jag ber om ursäkt flera hundra gånger för något fel som jag har gjort, men likväl förstår jag inte vilken dold gräns jag har trampat på den här gången. Skuldindränkt bedyrar jag min bedrövelse och blottar strupen. Visar mig underlägsen.

Nya vänskapsband har knytits med rosett, samfälligheten värmer för stunden. Men under huden kokar blodet, jag är en irrationell tidsinställd bomb driven av förtvivlan och obegriplig smärta. Minsta motighet kan vara det som sliter sprinten ur handgranaten. Och så händer det, en mening med hånfullt innehåll, ett snett ögonkast. Min hand griper hårt i jackan, svarta pupiller strirrar obevekligt in i ett ögonpar. Varför är han elak? Jag förstår inte? Rovdjuret i buren piskar svansen i ursinne, jag är inte rädd. Händer sära och lossar, var och en till sitt håll. Jag förstår inte.

Och jag lämnas med ångesten och desperationen. Bakom ögonlocken lyser det rött och klart. Mina händer slår på det enda som finns att tillgå, huvudet mörbultas mot en garagevägg, ångesten river gränslöst i mitt inre. Jag slåss mot ett hot som inte längre finns, övertygad om att jag är under offensiv från alla håll. En björnhona som rasar i försvar av sin avkomma. Jag är inträngd i ett hörn!  Adrenalin manar till kamp och strid och jag slåss, Gud ska veta att jag slåss.

Och brevid står F. Hotar med att ringa polisen om jag inte slutar. Jag kan inte sluta. Hon ringer. Och jag springer, nätta pumaskor mot snöbefattade trottoarer, en enda tanke i huvudet; vasst mot mjuk hud, i största möjliga omfattning. Och jag springer.

Väl hemma skyndar jag mig fort, innan polisen hinner komma. Och när dom knackar på dörren spelar det ingen roll, jag har straffat mig nu, jag har dövat smärtan. Jag hatar att leva. Jag hatar att leva. Och polisen far vidare i dimman, maktlösa inför smärtan i mina röda ögon. Och jag vänder blicken in i spegeln, bevittnar min suddiga anblick i fläckigt glas. Jag är misshandlad. Jag är misshandlad av mig själv. Ena kinden har svullnat till dubbel storlek, ett öga har blivit missfärgat, utsmetat blod över kinden. Jag har fövandlats till en tavla målad av en dålig konstnär.

Hjälp mig, snälla hjälp mig.

Jag sliter mitt hår i långa, toviga tussar. Jag skriker i tomma rum. Jag ber på mina bara, blödande knän. Hjälp mig, hjälp mig någon.

Jag är nyss hemkommen från möte med mina kontaktpersoner på psyk och vi diskuterade i vanlig ordning mitt liv och min sjukdom. Jag berättade att mina mediciner inte hjälper men fick inget konkret gensvar. (Så jag fortsätter alltså med mina verkningslösa mediciner tills vidare?! Bara för att det är så kul att knapra tabletter liksom.)

Jag berättade om mitt agressivt pendlande måeende, i värsta rapid cycling-perioderna och mixed states:en (blandtillstånden) som nästan krävt mitt lev fler än en gång. Detta var dock inte så allvarligt för jag hade ju överlevt då, då kan jag överleva igen, menade de glatt.  

Jag meddelade att jag ville ha ADHD-utredningen, och MEDICIN mot ADHD, vilket givetvis icke kan ges utan utredning. Nackdelen är att utredningen tidigast kan göras i höst då det är väntetid. Jag svarade sanningsenligt då att; ”Om jag inte lever i höst då…?” På vilket de svarade att jag faktiskt har skrivit kontrakt med dem, på att lova ringa psykjouren om jag känner för att skada mig själv. (Men vilken tur, då vet vi ju med SÄKERHET att jag inte kommer att begå självmord.). Vidare bet den ena  till med att; ”Det finns faktiskt fler än du som mår dåligt”.

Angående min sjukskrivning som tar slut 17 maj sa de att visst kunde de förlänga den, men då fick jag förbereda mig på centervistelse hos dem på deras center, annars kunde de inte ge mig någon sjukskriven, eftersom ”man kan ju inte bara vara sjukskriven bara så där”, utan plan och mål osv. De HOTADE alltså mig, ingen centervistelse = ingen sjukskrivning, trots att jag omöjligt kan klara av ett arbete så som jag mår nu. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag inte tycker centret hjälper mig med den problematiken jag har. Detta berodde då tydligen på att jag inte trodde på centervistelsen och inte försökte att ta till mig den på ett korrekt sätt.

Jag står handfallen, tom och förbluffad. Men, men, jag betalar ju skatt…? Ska man inte få vård då? Ska man inte få hjälp? Är det inte meningen att man ska bli FRISK?

Jag pluggade 100% under höstterminen, blev ordentligt fångad av depression under jul och fortsatte på våren med att plugga 50% istället. Därmed sjukskrevs jag alltså på 50%. Så långt, allting väl. Dock fick jag inga pengar från försäkringskassan, för mina sjukskrivna 50%, men jag tänkte i min enfald att det säkert var krångel och kö hos försäkringskassan, så jag väntade.

I april bestämdes det att jag skulle vara helt sjukskriven i och med mitt konstanta tillstånd av antingen fågel eller fisk, aldrig däremellan, vilket försvårade min skolgång rejält. (Svårt att lära sig någonting när man antingen flaxar bland molenen eller knappt kan sitta upp och än mindre bry sig om muskelfibrer eller PH-värden). Men fortfarande ingenting från försäkringskassa, inte ens ett litet brev.

Så jag ringde, och fick veta att det inte lämnats in något sjukintyng på mig, under vilket jag måste skriva på. Men de skulle skicka ett bums, och konstigt att min läkare inte sagt åt mig det, att ringa och säga till att jag var sjukskriven. -Ja, vad konstigt ekade jag, inte ett dugg förvånad. Efter att sjukintyget var framkommet och tillbaka skickat ringde en dam från försäkringskassan.

Hon förklarade att om man är studerande, så får man ingen sjukpenning. Nej då, det gäller bara för arbetslösa eller arbetande. Vad jag däremot kunde få var att fortsätta som studerande men utan krav på resultat och fortsatt bidrag från CSN. -Alltså, jag betalar för min egen sjukskrivning?! Halvvrålade jag och damen blev rädd och gick och hämtade experten på sådana frågor, hon var ju så ny och visste ingenting. Experten medgav att reglerna var fyrkantiga men att de måste följas, till punkt och pricka, det är ju regeringen som har skapat dem. Hade jag haft det minsta extrajobbet parallellt med studerina kunde jag ha fått sjukpenning, men nu gick det inte alls, bidrag från CSN var det som gällde. -Men jag betalar ju skatt! smågrät jag, men experten förklarade att om man studerar så får man inte bli sjuk, sådana är reglerna.

Så nu är jag krossad, knäckt och trampad på. Jag får låna pengar till min egen sjukskrivning. Pengar som  kunde ha använt till en utbildning i framtiden. Och eftersom jag gått ner till studier på 50% innan jag blev heltidsjukskriven får jag endast 50% från CSN, resten får jag krypa till SOC för att be om. Pengar som SOC hade kunnat skänka åt bättre behövande, OM försäkringskassan hade fungerat för alla samhällets små innevånare. FY FAN!

Jag hatar alla människor. Alla normala, jävla vanliga människor. Dom som inte kan förstå. Som lever på i sina hamsterhjul, slänger en blick på smärtan men utan att se. Som sträcker ut en hand men alltid, alltid drar tillbaka den när man försöker nå den. En besvikelse, en besvikelse som gör så ont. Man är så otroligt ensam i sin smärta. Vetskapen om att man inte lever ett skäligt liv, att ingen kan leva så här. Att livet bara är till låns, och att mitt lån går ut snart.

Mitt liv är bara ett drama i en pjäs, en tragedi. En sorgsen Romeo och Julia-sonett där alla går förlorande ur berättelsen. Miljontals sekunder av sökande efter förståelse och lycka, miljontals tillfällen av platta fall och blodig näsa. Hittar man glädjen och skrattet väntar smärtan alltid där bakom en gran, eller så är glädjen och skrattet det som föder smärtan. Jag är alltid beredd, väntande, med knutna nävar och hukande axlar.

Hopplösheten är tillbaka, har nästlat sig in i varje liten por. Huvudet är för tungt för att vara fästat på kroppen. Ögonlocken gör myteri, vill vara slutna, vill slippa se. En tunn rännil av ont rinner ut från mitt öra, ner på örngottet. Det är är ingen outhärdlig ångest, det här är en långsamt nedbrytnade bakterie som utsöndrar sorg och trötthet. Osannolikt plötsligt dödande men på längre sikt  oändligt plågsam och sakta förlamande.

Jag är en kamelont. Svartgul svans och taggig rygg. Min främsta begåvning är att böja sig efter andra, apa efter, härmas. Beteende hos människor i min omgivning smittar av sig på mig. Är någon annan deppig blir jag också deppig, men är andra glada blir jag glad. Likt en tvättsvamp som sväller av väta och fukt, suger åt sig andras känslor och gör dem till mina egna. Lättpåverkad. Och när jag väl anammat en sinnesstämning på den lägre sidan av skalan, då rasar det bara utför. Som om min hjärna bara vill få mig låg, gör allt för att jag ska börja sjunka på stämningsskalan. Hittar varje anledning till att väcka liv i känslor av hopplöshet eller till och med otippad ilska. Det är inte jag, det är min hjärna. Den hatar mig.

Jag såg mig själv i spegeln idag och kände rent och rött raseri. Över att jag såg så förjävlig ut. Över mitt hår som är nyklippt men ändå helt sinnessjukt fult och äckligt. Jag blev arg för att jag var ful. Så ful att jag hatade mig. Provade alla kläder, säkert 15 olika sammansättningar av under- och överdel.  Ingenting såg bra ut, eller, de såg bra ut, men jag förstörde dem. Redo att klippa av mina fingrar med sax, skakande av ilska för att min mage har fett som hänger (48 kg väger jag för övrigt), äcklad av mitt vidriga ansikte, tårar färgade kinderna strimmiga. En enda önskan, att få älska mig. Att få vara nöjd. Snälla, snälla. Låt mig tycka om mig!

 Måste läka. Måste blir hel.

Fan, fan, fan. Tar det verkligen aldrig slut? Allt det onda och jävliga? Jag är arg idag. Det är jag sällan numer, sedan starten av Efexor-konsumtionen. Jag har nästan glömt bort hur det känns när precis allting ger upphov till okontrollerad ilska. Hur det känns att vilja döda en biljävel som står i min väg eller strypa alla busshelveten som kommer på fel tid. Annars, när jag inte är oförklarligt (och ovanligt) ilsken, är jag en mycket accepterande människa, som bestämt hävdar att ilska aldrig löser någonting, och egentligen beror på att man är ledsen fast man inte vill låtsas om det. Konstigt.

Årskontroll hos Psyk-doktor igår. Givetvis pratade han knappt svenska. Så jag fick själv bestämma precis vilka mediciner jag ville ha, för han hängde inte riktigt med, eller så var jag helt enkelt bara flitigare påläst inom bipolära-, ångest- och sömnmediciner. Så jag slog till med (förutom Litium och Efexor, as usual) en ny ångestdämpande samt två olika sömnmediciner, varav en lite starkare för riktigt hypomaniska kvällar och en lite lättare för halv-hypomaniska kvällar. Han gick även med på att ge mig benso för starka ångestattacker men jag nöjde mig med den nya ångestdämparen, och avvaktar med benso tills vidare. Jag vet att möjligheten finns, nu är utmaningen att inte utnyttja den. (Äh, sluta fåna, jag vill ha benso, NU! Nej, det vill jag inte! Jo, det vill jag. Nej, sa jag.)

Innan besöket hos doktor Fattar-Inte-Vad-Du-Säger sammanställde jag en lista. Liksom på mitt mående. För att ha något konkret att komma med, jag menar, han är ju doktor, klart han kan hjälpa mig om han får se hela bilden, trodde jag. Så jag ville förklara så utförligt jag kunde utvecklingen av mitt sjukdomstillstånd, så som jag ser det. Även herr Alkohol-Är-Min-Bästa-Vän hjälpte till med sammanställningen då Han faktiskt är mycket duktig på att läsa av mitt beteende (tyvärr är Han ju sämre på att förstå orsakerna bakom det).

Summa sumarum blev att:

1. Innan jag träffade Han så hade jag varit mer eller mindre stabil i mitt mående under minst ett år, men endast mindre svackor. Ingen okontrollerad ångest, inget självskadebeteende alls.

2. För ca 1 år sedan hade jag ungefär en hypoman period per månad, och kanske en eller två depressioner. Varav dessa varade under minst tre-fyra dagar. Självskadebeteendet började komma tillbaka men sällan. Inga sömnproblem.

3. För ca 4 månader sedan hade jag ungefär en hypoman period per vecka, pendlandet blir allt tätare. Perioderna är kortare och inte riktigt lika intensiva, men mer frekventa. Självskadebeteendet dyker alltid upp i samband med ångesten. Måste göra mer ont utan på än inuti!

4. Efter jul fick jag en längre depression, vilken varade ungefär 4 veckor. Långt mer ihållande och djupare än tidigare, kortare, perioder av nedstämdhet jag haft det senaste året.

4. Nu pendlar jag okontrollerat upp och ner om vartannat. Under de hypomana stunderna kan jag omöjligt sova utan hjälp, och ibland hjälper inte ens medicinen då. Ångesten uppträder kraftigt och tycks enbart triggas igång av yttre faktorer (läs: Honom). Under ångesten är självskadebeteendet givet, och allt mer allvarligt och frekvent. Självmordstankarna blir allt mer konkreta och är mitt enda hopp när det kryper under huden. När jag är ”hög” uppträder jag som full (enligt Han, min expertkonsult), gör gester, grimaserar, sårar andra och kan inte stoppas samt har trassel inuti hjärnan. (Det enda jag är medveten om är hjärntrasslet, annars är jag ju hyfsat briljant just då). Jag är ett geni! Ingen är så smart som JAG!

Slutsats:

En kvalificerad gissning är att ett varje skov ger större förutsättningar för nästa. Så det har helt enkelt blidats en ond cirkel som jag snurrar runt i, som en centrifug i en tvättmaskin. Tjoho! Hej vad det går!

Vidare upp drog Doktor Grekland slutsatsen att jag har psykotiska tendenser också. Det var något nytt. Jag har faktiskt funderat över det själv, men inte varit riktigt säker. Så, vad säger man, bipolär, BPS och psykotisk. Kunde varit värre. Än har jag några diagnoser kvar att kryssa i på min lista. Ha, ha, ha.

Jag sluter ögonen och skriker, nej ylar, i mitt inre. Så fort jag ens tänker tanken att lägga huvudet på kudden så börjar det. Någon tar tag i Fjärrkontrollen Till Min Hjärna och börjar zappa, vilt. Bild efter bild flimmrar förbi, lösryckta fragment av tankar som enbart föder ångest. Jag får inte ens bestämma över mitt eget huvud, det är Någon Annan som gör det.

Jag har gått in i slow motion-läget. Allt är en dimma, jag orkar inte tänka längre än en meter framför mina fötter. Ingenting har någon mening. Varför duscha när jag ändå blir smutsig igen? Varför äta när jag ändå måste gå på toaletten sen? Ljuset bakom mina ögon har slocknat, och jag gör vad som helst för att inte lämnas ensam med mina tankar. Det är illa nu.

Han varken orkar eller vill se min zombie-version av mig själv. Han har egna behov. Han har inte tid. Han har egna problem. Och jag sväljer mina tårar, om jag kan. Jag förstår nu, alla har det inte som jag. Det finns andra människor i världen som faktiskt känner sig älskade och får stöd av sina respektive. men det finns varken tid eller kraft för ett uppbrott nu, och jag fruktar att jag aldrig kommer komma dit. Jag har ju gjort mig själv till ett offer, och eftersom  jag är ett offer så ska jag bara sitta här och tycka synd om mig själv och vänta på att någon lyfter mig härifrån.

Och när vi ändå är igång med en snyfthistoria så kan jag lika gärna beklaga mig över PSYKVÅRDEN, eller brist på vård kanske det heter.

Innan jul blev jag erbjuden ett plats på kommunens center för människor med liknande problematik som jag, typ borderline, bipolaritet, personlighetsstörningar osv. Kruxet var bara att man var tvungen vara där varje dag utom helgerna och sova där, vilket rimmade illa med min just påbörjade utbildning som jag älskade över allting annat och var i princip det som fick mig att gå upp varje morgon. Det kunde dom inte ta hänsyn till, valet jag hade var att ta centervistelse eller inget. Så jag valde inget, för min egen skull.

Sedan hittade jag i grannkommunen (15 mil bort) att de hade kognitiv beteendeterapi, och jag föreslog min kontaktperson att få gå det. Men nix, då fick jag ta kontakt med dem själv. Sagt och gjort, men grannkommunen tyckte det var väöldigt märkligt eftersom de tydligen har KBT i MIN kommun, men givetvis fick jag komma till dem, dock med väntetid på 3 månader. Så jag frågade min kontaktperson igen, men hon menade att de hade BEDÖMT att jag inte behövde KBT utan centervistelse för att kunna bedöma vad jag skulle behöva sedan. Sen skickade hon ut mig i kylan. Och här är jag nu. Utan stöd eller hjälp ifrån något håll. Och jag fucking sjunker.

Och ingen lyssnar, ingen ser, och jag orkar inte ropa mer…

Jag bryr mig, jag bryr mig, jag bryr mig för mycket. Jag slåss mot väderkvarnar i slagsmål jag aldrig kan vinna. Jag är ett enda stort Engagemang. För jag måste ju BRY MIG, annars tar Likgiltigheten över och allting blir Meningslöst. Och jag vill inte att allt ska vara meningslöst, jag vill att det jag gör ska ha mening. Och är man ett enda stort antingen- eller så får man också lov att acceptera det, acceptera att man springer hundra gånger in i väggen med huvudet före hellre än att aldrig nå fram. Men det gör ju lika ont i huvudet ändå, varje gång.

Och jag vill bara skrika och slå, fattar dom inte, fattar dom INTE?

Jag vill så mycket, men i slutändan blir det bara fel. men jag har ju inget val, antingen vilja för mycket än inget alls…

Så. Nu har det varit lugnt ett tag igen. Alla känslor är hanterabara och meningslösheten håller sig borta. Men jag är besviken, ingen doktor har ringt och kollat hur det går med den nya medicinen. INGEN. Och den är ju tämligen giftig då jag måste ta blodprov en gång i månaden för att kolla att jag inte blir förgiftad, så man undrar ju varför de inte bara hör av sig och kollar att allt går bra. Norrbottens läns landsting, skärpning! Er vård är redan under all kritik, lite mer måste ni väl ha att erbjuda?!

Och appropå det, i sommar får jag ingen vård alls från den psykiatriska avdelningen då alla är på semester. ”Min” kontakt kommer tillbaka i september. Och när jag och Han blev upprörda över det menade hon, min kontakt, att det inte fanns något att göra åt saken. Så, i princip, skulle man kunna säga åt en cancersjuk patient att, ”Nej tyvärr, du får inga cellgifter i sommar, alla läkare ska ha semester”.?! Nej, så skulle man nog inte säga. Men skillnaden är att mina sjukdom inte syns på några röntgenbilder, eller rent fysiskt. Så då kan man låtsas att den inte finns. Det är förjävligt! Och med tanke på det där mordet på Norba, hon som höggs till döds av en psyksjuk man i Sthlm nyss, så inser man att psykvården B E H Ö V E R mer resurser! den svenska psykvården är ett skämt, så som det ser ut idag!

Men nog om det, snart är det helg!

Tankar: Jag hatar honom. Jag hatar, hatar, hatar honom. Han fattar inte. Inte. Jag är arg. Så jävla arg. Jag hatar alla. Jag hatar allt. Men mest av allt hatar jag mig. Och allt är ändå meningslöst. Nu skiter jag i det här. Allvarligt. Det finns ingen mening. När ingenting spelar roll ändå. Och jag orkar inte. Orkar inte vakna en enda dag till, orkar inte gå upp ur sängen, äta frukost, cykla till jobbet, låtsas vara glad, låtsas ha ett liv, låtsas ha något att leva för. Jag orkar inte. Jag vill inte heller. Vill inte.

 Känslor: Arg. Ledsen. Rädd. Förtvivlad. Trött. Uppgiven. Mest av allt uppgiven.

 I min verklighet händer lite andra saker än i Den Riktiga Världen. Små, små saker som andra inte ens reflekterar över kan göra jätteont inuti mig. Andra människor kan upplevas som jättehot. En liten, liten knuff kan få mig ur balans totalt. Mina känslor övermannar mig totalt, mina tankar hittar på massa dumt och jag är fångad mitt i en jävla virvelvind av ångest.

Jävlar vad ont det gör.