Jag trasslar in mig i pretentiöst nonsens-skapande, väger vart ord på våg med digitala siffror och för många decimaler.  Mina fingertoppar kan bara inte förmedla det jag helst av allt vill säga, de föredrar att måla tomma ordtavlor av ogripbar karaktär som enbart kan tolkas, aldrig förstås.

Jag har förvandlats till ett massivt självförstörelsevapen med siktet inställt på kill & destroy, en felriktad försvarsmekanism på vift som söker skydda självet från smärta och sorg. Så fort hotet, som nuförtiden oavbrutet svävar i luften, närmar sig en mikrometer slänger jag mig omedelbart på rygg och blottar halsen, en underlägsen frusen jycke som hellre väljer att låta sig dömas på förhand än att stanna och slåss. Och i mina händer vilar inte någon makt över hur jag ska leva mitt liv, mina smutsfärgade handflatorna rymmer enbart makten till sista-alternativ-katastrof-utväg, det är det enda beslut jag skulle kunna fatta idag utan att bli brännskadad av ångest, skuld och skam.

Och jag förstår. Jag förstår. Små stunder av skarpsyn och insikt tassar tyst förbi medan jag långsamt kvävs av skulden och skammen. Miljontals sekunder slösar jag bort, jag har så många mål kvar att nå, ändå tar jag skyggt farväl av vänner, och runt mina trötta handleder vakar ett handfängsel av ilsket stål.

Det finns ingen tid kvar, sömn är en lyx som måste rationaliseras bort till förmån för vakenvarandehet, skonad från svärtan i Hans dömande andedräkt. Vaken hukar jag för ilskan, kryper fumligt på knä under borden i flykt  när skammen villigt bekräftat alla Hans ord. Tiden stannar under borden och jag  fångar dammtussarna i handen, känner hur hjärtats sammandragningar skenar i blind panik, i bröstet flämtar lungorna när luftvägarna inte längre släpper igenom koldioxid och syre. Någonstans i bakgrunden vrålar Han att det inte är synd om mig, jag gör det med flit.

Jag tror jag har blivit galen. Jag är inte längre en människa, jag är en mekanisk mekanism som har översvämmats med rost; i en kemisk reaktion med omvärlden fräts det som är jag bort för alltid.  Klumpen i magen finns inte, för jag blundar hårt. Och jag låtsas att det här inte händer. Det här är inte mitt liv.

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

Motvilligt tvingad till främmande gemenskap, övertalad men fylld av tveksamhet. ”Du behöver komma ut, du behöver träffa folk.” Under huden kokar blodet, sylvassa klor krälar i mitt bröst. Men jag visar upp min bästa fasad, spelar med, låtsas vara någon annan bland alla nya ansikten. Detta tills dess att min eteriska exteriör obevikligt klyvs i tu och brutalt blottar min motbjudande hemlighet: en fräsande myckenhet av söndrad insida.

Festens ljud absorberas upp inuti mitt huvud, sköra tankar ackompanjeras av  tomma hjärtslag, tid och rum dansar vilt innan lågmäldheten fryser allt till tyst. Jag blir ett vilddjur, en rasande, blödande best, inträngd i ett hörn, attackerad, anfallen, hotad. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Blottar huggtänder, drar upp läpparna i ett fientligt grin.  

Likgiltigheten har trängt undan alla spår av rädsla, jag står rak i ryggen som en fura. Redo för strid, den enda vägen ut är igenom. Och orden, dom är bensin på mitt vanvettiga ursinne som gror bakom ögonlocken. Upprörda röster, medlar, mäklar fred, min hand skakas, jag ber om ursäkt flera hundra gånger för något fel som jag har gjort, men likväl förstår jag inte vilken dold gräns jag har trampat på den här gången. Skuldindränkt bedyrar jag min bedrövelse och blottar strupen. Visar mig underlägsen.

Nya vänskapsband har knytits med rosett, samfälligheten värmer för stunden. Men under huden kokar blodet, jag är en irrationell tidsinställd bomb driven av förtvivlan och obegriplig smärta. Minsta motighet kan vara det som sliter sprinten ur handgranaten. Och så händer det, en mening med hånfullt innehåll, ett snett ögonkast. Min hand griper hårt i jackan, svarta pupiller strirrar obevekligt in i ett ögonpar. Varför är han elak? Jag förstår inte? Rovdjuret i buren piskar svansen i ursinne, jag är inte rädd. Händer sära och lossar, var och en till sitt håll. Jag förstår inte.

Och jag lämnas med ångesten och desperationen. Bakom ögonlocken lyser det rött och klart. Mina händer slår på det enda som finns att tillgå, huvudet mörbultas mot en garagevägg, ångesten river gränslöst i mitt inre. Jag slåss mot ett hot som inte längre finns, övertygad om att jag är under offensiv från alla håll. En björnhona som rasar i försvar av sin avkomma. Jag är inträngd i ett hörn!  Adrenalin manar till kamp och strid och jag slåss, Gud ska veta att jag slåss.

Och brevid står F. Hotar med att ringa polisen om jag inte slutar. Jag kan inte sluta. Hon ringer. Och jag springer, nätta pumaskor mot snöbefattade trottoarer, en enda tanke i huvudet; vasst mot mjuk hud, i största möjliga omfattning. Och jag springer.

Väl hemma skyndar jag mig fort, innan polisen hinner komma. Och när dom knackar på dörren spelar det ingen roll, jag har straffat mig nu, jag har dövat smärtan. Jag hatar att leva. Jag hatar att leva. Och polisen far vidare i dimman, maktlösa inför smärtan i mina röda ögon. Och jag vänder blicken in i spegeln, bevittnar min suddiga anblick i fläckigt glas. Jag är misshandlad. Jag är misshandlad av mig själv. Ena kinden har svullnat till dubbel storlek, ett öga har blivit missfärgat, utsmetat blod över kinden. Jag har fövandlats till en tavla målad av en dålig konstnär.

Hjälp mig, snälla hjälp mig.

Bortbytt. Utbytt. Avbytt. Mot en flaska vin eller två. Jag är mindre värd än en starköl.

We love each other ’til madness. We love each other ’til sadness. What’s the use to pretend? That’s why this have to end.

Här är platsen för ärlighet, befriad från lögnens illaluktande svarta galla. Mitt sinne är psykopatiserat, jag krossar tårar mot asfalten. Jag lindar in mig i tvångströja med munkavle. Men här skriver jag min sanning, jag skriver den i smärta och förtvivlan. Det rasar i bitar, alla klossar ramlar ner i golvet. Igen, för fan, igen. Ska det aldrig bli tyst inuti, ska smärtan aldrig avta?

Jag har kommit att hata min person. Arbetat mig upp mot det rena, starka hatet. Fy fan, om jag bara hade haft pengar, då hade jag köpt mig en enkel biljett in i sömnen. Allt jag tar i, det blir svart, nej rostigt, nej ruttet. Jag lever inte ett liv, jag ser livet levas med mig som dålig statist. Och jag är för jävla duktig på att tycka synd om mig själv. Som vanligt, det är så jävla synd om mig. Och inte har jag ägnat barnen i Afrika en tanke heller.

Och jag älskar Honom. Jag vill så gärna vara Honom till lags, vara så som Han vill att jag ska vara. Men för fan, det går ju inte. Jag gör ju bara fel, fel, fel. Jag försöker, Gud ska veta att jag försöker, men jag stupar alltid på mållinjen i en trasig hög av gråt. Jag vill, jag vill så gärna. Visa, bevisa, vinna förtroende. Sudda ut mina svarta horn. Snälla, snälla, älska mig. Älska mig.

Suppose I don’t love you.

Jag har gömt mig nu. Kört in huvudet i en tjock sörja av aktivitet för att söka undkomma de outhärdligt vassa tankarna. Dunkar huvudet i väggen varje måndags morgon, stämplar in och ut, kopplar av hjärnverksamheten absolut. Jag jobbar, gråter, jobbar, blir uppäten infrån och ut, jobbar, tänker inte, känner inte, jobbar, jobbar, jobbar. All ledig tid, helger, kvällar, nätter, låt mig jobba, ta tankarna bort från mig! Jag vägrar att ens nudda tanken vid det som jag redan vet är snett, vindt, förvridet. Jag jobbar, jag är så förbannat duktig.

Men, en skyltdocka, en lobotomerad blick. Inga tårar i ögonvrån. Rak i ryggen som en fura.

Och det kommer att krävas ett nytt språk. Eller ett avancerat chiffer. Annars får jag vartenda ord jag någonsin knapprat in på ett tangentbord nedtryckt i halsen, inom rimliga tidsintervaller givetvis.

Och det står mig upp i halsen. Med ena foten över sjävdestruktivitetens brant, föll jag ett tag, mest för självförgörandets skull, mindre för rusens. Verklighetsflykt. Jag simmade på land ibland. Men mest av allt ropade jag på hjälp, se mig, hjälp mig. Jag hostade, rosslade, men ingenting hände. Argsinthet och svarta ögon tvingade ner mig i sängen, jag ropade för dåligt, jag ropade för dåligt. Det var ingen som hörde.

Han, Han är min livboj, röd och vit, guppar glatt i vildaste storm. Jag har inget val, jag är vallös, väljer hejvilt utan att veta vad, väljer ingenting alls. Dunkar huvudet i väggen vilket som. Han är den enda som jag har kvar, utan Honom, jag skulle sjunka dit ner, till det mörka kalla.

Hans ord är min lag (eller vänta nu, skulle jag ha chiffrerat det här?), jag böjer mig som ett ljusgrönt grässtrå i sommarvinden. Det är så, jag böjer, tills ryggen knakar, jag försöker, vara till lags. Misslyckas mest.

Och det hela slutar som alltid; jag smyger i väg som en strykrädd hund, för skadad för att kunna spela med i livets skådespel. Smyger längs väggarna, med uppspärrade ögonlock, gömmer mig under stolarna i köket. Det finns ingen tid för ändlösa repetioner, bara smärtan i bröstet.

Ljuspunkter i natten, en skymt av en blek fyr i stormen. Har varit och träffat en KBT-terapeut i en annan stad, till vilkets landsting  jag ska flytta alla mina psykiatriska angelägenheter. Mötet var fantastiskt, nu ser jag verkligen en utstakad väg att vandra, mål att nå, kompetenser att erövra, en personlighet att lyfta fram. Fyller min ryggsäck med hopp och glädje, lite flyt i motströmmen.

Kommer även att få träffa ADHD-specialist och andra läkare. Läkare som bryr sig och kan. Har förhoppningar om ny medicinering och bättre rehabilitering. Pekar fingret åt mitt gamla landsting, men vägrar att ge upp kampen. Det finns fler än jag i länet som behöver hjälp, och jag ska slåss för den rätten. Rätten att få hjälp av landstinget i kommunen man bor. Om det så krävs att riva upp hela organisationen som är rutten och prestigekåt.

Men, har trasslat in mig i Honom igen. Eller Han har slagit sina tentakler om mitt ben och drar. Och jag förstår Honom, jag har fått en annan syn på Hans beteende. Jag vill inte vara ett offer längre, jag vill stå rakt upp med orädd blick utan bitterhet eller ånger. Och det är synd om Honom. Mer än om mig. Han sitter fast i en lömsk och vidig myr som suger och dränker. Han är offer för vrede och illvilja, som styr Honom med järnhand. Hans handlingar är inte frivilligt valda, de är underordnade galna nervimpulser som han finslipat sedan barnsben. Och Han behöver mig, tror Han. Medan jag sörjer över Hans oförmåga att inse att den enda som kan hjälpa Honom är Han själv. Jag sörjer över att Han är elak mot den person Han hävdar (läs: tror) sig älska. Jag sörjer över att Han raserar sitt liv likt ett sandslott som utplånas av en våg. Jag sörjer över att jag inte kan göra annat än att se på. Och jag vägrar att låta mig dras med ned, håller huvudet ovan ytan, sprattlar, sparkar, frustar.

Snälla, låt mig orka stå emot. Låt mig hålla ryggen rak och blicken stadig. Låt mig, för första gången, stå upp för det som är jag. Låt mig ha lite flyt, kasta till mig en räkmacka!

Det kommer alltid ikapp till slut. Hon springer. Springer till längre bort, men det kommer ifatt. Och längs med benet rinner det våta, klibbiga, i strida strömmar. Färgar, missfärgar, blöter ned. Och hon dunkar huvudet i tapeten, om och om igen. Lämnar fula märken i panna och vägg. Hon hatar sig, hon hatar sig. Hon ska flytta, flytta bort. Fortsätta springa tills hon blir fri.

Och det smärtar, blöder, sprutar något så förbannat. Mörkrött, vinrött, blodrött. Vått, klibbigt, argsint. Knivskarpa fåror fyllda av senor och brosk. Sår ackompanjerade av hjärtslag som pumpar ut all instängd smärta. Vansinne blandat med naken panik, förstorade pupiller i vanmakt, fumlar efter tystnad. Hon skriker ut sin instängdhet och oförmögenhet, förbannar situation efter situation.

Sedan hjälplöst liten och svag, famlar efter kontrollen medan tiden är ur led. Ett finger i kläm, en tand utslagen ur en stängd mun. Längtar, gråter, ylar. Spottar blod och obesvarad ömhet. Klockans visare tvingar sig varv efter varv medan hon desperat söker efter lösningen djupt ner i sedan länge tomma vinflaskor. Bara bottnen är kvar, och speglar omvärlden frostigt blå. Påminner om minnen som är sedan länge begravda. Gräver upp, tvingar fram. Sådant som är glömt men inte förlåtet.

Insikt efter insikt, som slag över mun och kind. Ett brutalt uppvaknande ur en inbilllad dröm, med en mun full av sand och grus. En verklighet som hon inte trodde existerade, ramlade ner över en tunn nacke och knäckte sånär halskotorna itu. En vikt på smala axlar, tyngre än vad som kan bäras, ben som darrar av ansträngning och adrenalin. En kropp redo för kollaps och uppror. Ett sinne redo för avsked och tystnad.

Men mest av allt en oförmögenhet att hantera livets ordinära motgångar. En trasig, dåligt lappad, själ i vild brand. Svedd av besvikelse och av sorg.

Hjärnan har rusat på maxspeed sedan ett par dagar tillbaka. Vi plockar russinen ur kakan och slår samman depressionens värsta symptom med manins mest okontrollerade; vips så har man ett blandtillstånd, eller mixed state, what ever.

Symptom så som: ökad rastlöshet, tankeflykt, distraktion och impulsivitet plus självmordstankar, nedstämdhet och en abnorm ångest. Jag kan inte sitta stilla, men inte röra mig heller. Som en depression, fast med snabbspolning, där alla värdelöshetskänslorna pratar med ljus och pipig röst; ”Jag hatar mig, jag är ful, jag vill dö, jag har ingenting att leva för, alla hatar mig, jag är dålig, äcklig, ful, ful, ful…” 

Vaknar mitt i natten, trots att ha tvingat i mig dubbla doser sömnmedicin och lugnande, och kan bara inte få tankarna att sluta vråla med högsta hastighet. Eller få rastlösheten att låta benen ligga stilla under täcket. Varenda tanke leder till ångest. Inte en endaste liten ofarlig tankesnutt som är helt ofarlig och trygg. Allting leder i slutändan till outhärdlig, smärtskärande ångest, hur oskyldigt det än börjar inuti huvudet.

Kroppen är nedtyngd av lugnande och vägrar att förflytta sig ur sin sovposition, medan hjärnan snarare har skruvat upp hastigheten och helt tappat koncepten, redo till ögonblicklig flykt. Jag är plötsligt fångad i min slöa, drogade kropp, med en hjärna som måste ha lyckats lura till sig mängder utav biologiskt speed. Paniken är ren och total.

Men jag står ut. På något sätt, med lite för mycket trasig hud och små vita piller, lyckas jag lura nattens demoner på flykten. Benen slutar skaka och jag kan lägga ner huvudet på kudden igen. Skärrad, skakad, livrädd.

Inte igen, snälla, snälla, snälla, inte igen…

Jag är desperat, maktlös, utmattad. Ett vilddjur inträngd i ett hörn, blottar tänderna för att skrämmas och reser ragg, har ingenting att förlora längre. Vinna eller försvinna.

Om jag hade haft någon drogliknande substanser att tillgå så hade jag för länge sedan börjat att missbruka. Vad som helst för att slippa leva i den här världen, inuti i min hjärna, drunkande i all klibbig smärta. Men jag är så genompräktig och naiv. Skulle inte ens känna igen en marijuanaplanta om jag så hade den i köksfönstret, och än mindre kunnat få tag på minsta lilla frö. Alltså, alla tycker det är svårt att sluta knarka, men jag vill ju BÖRJA, och det är också svårt faktiskt. 

Och min desperata hjärna smider lömska planer om kriminalitet, inte för att säkra min ekonomiska framtid, utan för att visa samhället hur jävla dåligt jag mår. Alltså, att på bästa sätt göra något förbjudet och jävligt, men utan att skada någon, eller genom att slösa på resurser som behövs till viktiga saker i vår redan så fattiga nation. Få se nu, jo nu vet jag! Fortkörning ensam mitt i natten är idiotsäkert. Ingen kan skadas, det kostar samhället inga pengar, ingen skadegörelse. Om jag kör 200 kmh på en 50-väg, då kommer dom förstå hur dåligt jag mår! Jag kommer att bli en hemskt otäck brottsling! Det är bäst att dom har plats över för mig i fängelset!

Jag sliter mitt hår i långa, toviga tussar. Jag skriker i tomma rum. Jag ber på mina bara, blödande knän. Hjälp mig, hjälp mig någon.

Jag är nyss hemkommen från möte med mina kontaktpersoner på psyk och vi diskuterade i vanlig ordning mitt liv och min sjukdom. Jag berättade att mina mediciner inte hjälper men fick inget konkret gensvar. (Så jag fortsätter alltså med mina verkningslösa mediciner tills vidare?! Bara för att det är så kul att knapra tabletter liksom.)

Jag berättade om mitt agressivt pendlande måeende, i värsta rapid cycling-perioderna och mixed states:en (blandtillstånden) som nästan krävt mitt lev fler än en gång. Detta var dock inte så allvarligt för jag hade ju överlevt då, då kan jag överleva igen, menade de glatt.  

Jag meddelade att jag ville ha ADHD-utredningen, och MEDICIN mot ADHD, vilket givetvis icke kan ges utan utredning. Nackdelen är att utredningen tidigast kan göras i höst då det är väntetid. Jag svarade sanningsenligt då att; ”Om jag inte lever i höst då…?” På vilket de svarade att jag faktiskt har skrivit kontrakt med dem, på att lova ringa psykjouren om jag känner för att skada mig själv. (Men vilken tur, då vet vi ju med SÄKERHET att jag inte kommer att begå självmord.). Vidare bet den ena  till med att; ”Det finns faktiskt fler än du som mår dåligt”.

Angående min sjukskrivning som tar slut 17 maj sa de att visst kunde de förlänga den, men då fick jag förbereda mig på centervistelse hos dem på deras center, annars kunde de inte ge mig någon sjukskriven, eftersom ”man kan ju inte bara vara sjukskriven bara så där”, utan plan och mål osv. De HOTADE alltså mig, ingen centervistelse = ingen sjukskrivning, trots att jag omöjligt kan klara av ett arbete så som jag mår nu. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag inte tycker centret hjälper mig med den problematiken jag har. Detta berodde då tydligen på att jag inte trodde på centervistelsen och inte försökte att ta till mig den på ett korrekt sätt.

Jag står handfallen, tom och förbluffad. Men, men, jag betalar ju skatt…? Ska man inte få vård då? Ska man inte få hjälp? Är det inte meningen att man ska bli FRISK?