Nufunnen men gammal panik, den tionde december brände orden hål genom fingertopparna men nådde aldrig ut i rymden:

Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Jag går sönder. Sönder. Pannan mot garagedörren med full kraft. Jag dör ändå. Får inte slå så att Han ser, då blir Han arg. Knytnävarna i låren, i magen, i revbenen. Paniken, PANIKEN, stegras, det måste bli tyst. Jag kommer att dö.

Han sa att jag skulle gå, för jag gav Honom dåligt samvete när jag stod framför tv:n och grät. Han ville bara ha en lugn kväll på soffan. Och jag försökte få Honom att känna sig skyldig, sa Han. Han orkade inte med mig. Hjälp mig, snälla, hjälp mig. Se hur ont det gör inuti när Du säger så, ser du inte?

I bilen, förlamad av svek och skuld. Vinglar över vägen, håller hårt i ratten. Skriker, kvider, hulkar. Bläddrar igenom telefonens kontakter, men finner inget nödnummer för jourhavande vid akut ångestattack. En insikt tränger sig in genom hjärnans i-panik-sammantrasslade-synapser; jag har ingen att ringa till! Han är den enda jag har. Jag är ensam i hela världen nu.

Alla helvetes jävla hjälplinjer man ska ringa vid kris och psykisk katastrof är för fan alltid upptagna. Hjälp, hjälp, hjälp. Jag ringde jävla jourhavande medmänniska, jourhavande skitkurator, fucking jourhavande präst, jourhavande kukpsykolog. Upptaget. Jag måste dö, jag måste dö, jag ska dö. Jag ringde 112 och bad om att få bli kopplad till nåt jourhavande hjälpaktigt men blev upplyst om att det var psykjouren i min kommun som jag fick välja på, ingenting annat. Helvetes helvete, jag ska döda dom. Två minuter gavs till förvirrat samtal under illa tyglad panisk desperation och osammanhängande redogörelse för vad jag tyckte att jag behövde hjälp med, sedan fick jag faktiskt antingen åka in på jouren eller ringa till min vårdcentral imorgon. (Tack för hjälpen, NU mår jag MYCKET bättre.)

Nu, nu, nu. Jag gör det, jag gör det. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag kommer inte på jobbet imorrn, jag kommer aldrig mer. Jag hör inte hit, jag är ett misstag, en missbildning. Hur många tabletter har jag? Vilka tabletter har jag? Tramadol, benso, lergigan, litium, propavan… Borde garantera andningsuppehåll, eller behöver man en påsjävel ändå?

Slog numret till nationella hjälplinjen i ett sista desperat försök, fick ton och en raspig röst mot örat. En anonym medmänniskas väna röst som lugnt väntade ut förtvivlade ylanden, och svarade med medkänsla och förståelse på den hjälplösheten och desperationen som  jag  jagades av. Empati, saklighet och lugn kvävde ångestens dödslängtan tillräckligt för att övertala själen att motsträvigt förhala vansinnesflykten från smärtan någon timme till. Tack nationella hjälplinjen, tack för empati och mod att finns för oss som står ensamma med ett bröst fullt av kaos och förgörelse. Tack för engagemanget och välviljan, och främst, tack för att Ni räddade mig, just då, just där, när jag som mest behövde förnuft och medkänsla. Tack snälla. Tack 

Och sedan ringde Han, och jag nämnde att jag hade pratat med hjälplinjen. (‘Jag ringde hjälplinjen så att du slapp mig, visst var jag duktig?!’) Varvid Han ilsket fräste: ’så fort du lämnar rummet kan du ringa hela världen och berätta vad vi har pratat om!’  Och jag tvingas ned i virveln igen. Händerna runt halsen tills läpparna blir blå, och väggarna har slutat att snurra.

Jag är bara fel.

Så kändes det då. Så känns det ännu. Fel. Rädd. Och ensammast i världen.

Mitt i all förlamad katatoni sprakar en gnistra avsky till, som uppstånden ur intet. En brinnande tändsticka i mitt stelfrusna mellangärde, smälter droppar av sådant som gör ont. Alla jävla girlanger och adventsljusstakar med mossa och klibbig risgrynsgröt och knöligt julklappspapper och nötknäckare och granbarr på golven och stora blanka julgranskulor och all förbannade jävla familjär gemenskap. Julens liderlighet slocknade i takt med att åren skalade bort naiviteten från mina hornhinnor; julen är inte till för de som är ensamma eller släktlösa. Hur blev jag ensam i hela världen? När ströks mitt namn från tomtens lista på julklappsönskare med tindrande ögon? Vart på vägen förvandlades min förväntan och glädje till bitter avundsjuka?

Jag är så ensam att det gungar i golvet när jag hasar fram med mina svårmodiga och ostyriga lemmar, nedtyngda av paralyserande hjälplöshet och bottenlös sorg. I själen är det tomt och tyst. Och jag skriker, jag ropar, jag bankar, men det är ju ingen som hör. Jag ringer till hjälplinjer, jag söker läkare, jag går till vårdcentralen, jag tar kontakt med socialen, jag förklarar för min terapeut, jag tigger och ber, men det tycks inte finnas några resurser för att hålla en ensam och förkrossad liten uppgiven människa i handen när verkligheten blir för hård, och om, och om igen, upprepa att ‘allt blir bra’ tills dess att hon kanske, nästan, nästan vågar tro på det.

Han har ungarna fram tills jul. Jag älskar Hans ungar. Men jag har varit en likgiltig, inkapslad låtsasversion av mig själv. Mina armar är så trötta och benen så tunga, och ingenting alls har någon mening. Så Han sa i kväll att jag inte fick vara där i natt för att barnen blir rädda och ledsna, att jag skrämde dom. (Men innan, långt tidigare, då har Han för fan sagt att ‘VI är din familj, här kan du vara precis som du är, barn dom förstår…bla bla bla’.) Så jag bad om ursäkt till ungarna att jag var så trött osv, och dom sa båda två att det behövde jag inte be om ursäkt för och att dom kommer sakna mig i natt osv. Men då  förkunnade Han att Han behövde vara ensam och slippa allt mitt bråk och gnatande, fastän vi inte setts på hela dagen, och ställde ut mig på trappen med tårarna rinnande längs kinderna och en begynnande ångestsammandragning av luftrören och upptrappande panikpuls.

Och nu. Jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte. Han ringde nyss. Mina tårar började regna och snoret forsade fram  (SE MIG, JAG ÄR SÅ ENSAM! TRÖSTA MIG! HÅLL OM MIG! BRY DIG! DÖM MIG INTE! Snälla, snälla, snälla…). Han blev irriterad och förklarade att det var det här han INTE ville ha ikväll,att jag ger Honom skuldkänslor när jag är så ledsen och inbunden och dessutom ber om förlåt jämt (så att andra hör ibland till råga på allt!) Han ville ha en lugn kväll utan att jag var till besvär. När jag frågade Honom vem jag skulle ringa istället om Han inte ville prata med mig sa Han att jag behövde inte ringa nån alls, jag ska ju alltid ringa nån jävla idiot och få dom tycka synd om mig,  jag kan visst klara mig själv. Så det så.

Samtidigt som Han kungjorde sin obestridliga konklusion av situationen, var jag i full färd med att hetsigt räkna ihop alla andningsbedövande, hjärtsviktande eller giftiga preparat i medicinskåpet och försöka dra en rimlig slutsats huruvida de skulle räcka till att beröva min kropp på liv, eller åtminstone åsamka ordentlig skada. Jag är så nära kanten nu, snart, snart kommer jag att falla, eller hoppar jag? Skumt, jag som har fått lära mig att man ska ringa någon när man känner att man är våldsamt nära att begå en ytterst självutplånande handling. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag är så satans jävla äckligt parasitbehövande! Jag har förstört Hans liv och Hans barns liv och allas jävla liv! Jag hatar mig, jag avskyr mig, jag föraktar mig!

Och nu börjar hoppet och drömmarna att blekna bort, nästan som ett papper på elden som frasas i kanterna, äts upp av lågorna, förvandlas till sotflagor som svävar iväg med vinden. Varje muskel förlorar energi och vilja, kroppens kött tycks trögsamt söka efterskapa en saltstods stela soliditet. Och jag ger upp. För tankarna, för sanningarna, för fantasierna. Övertygar mig själv om att jag är ursprungen i fel liv, en nyfödd havssköldpadda plaskandes i en turkosblå indisk ocean, men utan beskyddande skal. En randig liten tufsig tigerunge som tappat bort sin mamma på savannen för alltid.  Jag längtar hem, hem, hem, så länge jag kan minnas har jag alltid längtat, och sökt efter ett, hem. Inte till en särskild plats, utan mer till en diffus föreställning av känslor som trygghet och gemenskap. Men det finns inget hem. Min sista illusionsballong har spruckit.

Och till syvende och sist så är ju föga mening att skrika när ingen hör eller ser.

Jag trasslar in mig i pretentiöst nonsens-skapande, väger vart ord på våg med digitala siffror och för många decimaler.  Mina fingertoppar kan bara inte förmedla det jag helst av allt vill säga, de föredrar att måla tomma ordtavlor av ogripbar karaktär som enbart kan tolkas, aldrig förstås.

Jag har förvandlats till ett massivt självförstörelsevapen med siktet inställt på kill & destroy, en felriktad försvarsmekanism på vift som söker skydda självet från smärta och sorg. Så fort hotet, som nuförtiden oavbrutet svävar i luften, närmar sig en mikrometer slänger jag mig omedelbart på rygg och blottar halsen, en underlägsen frusen jycke som hellre väljer att låta sig dömas på förhand än att stanna och slåss. Och i mina händer vilar inte någon makt över hur jag ska leva mitt liv, mina smutsfärgade handflatorna rymmer enbart makten till sista-alternativ-katastrof-utväg, det är det enda beslut jag skulle kunna fatta idag utan att bli brännskadad av ångest, skuld och skam.

Och jag förstår. Jag förstår. Små stunder av skarpsyn och insikt tassar tyst förbi medan jag långsamt kvävs av skulden och skammen. Miljontals sekunder slösar jag bort, jag har så många mål kvar att nå, ändå tar jag skyggt farväl av vänner, och runt mina trötta handleder vakar ett handfängsel av ilsket stål.

Det finns ingen tid kvar, sömn är en lyx som måste rationaliseras bort till förmån för vakenvarandehet, skonad från svärtan i Hans dömande andedräkt. Vaken hukar jag för ilskan, kryper fumligt på knä under borden i flykt  när skammen villigt bekräftat alla Hans ord. Tiden stannar under borden och jag  fångar dammtussarna i handen, känner hur hjärtats sammandragningar skenar i blind panik, i bröstet flämtar lungorna när luftvägarna inte längre släpper igenom koldioxid och syre. Någonstans i bakgrunden vrålar Han att det inte är synd om mig, jag gör det med flit.

Jag tror jag har blivit galen. Jag är inte längre en människa, jag är en mekanisk mekanism som har översvämmats med rost; i en kemisk reaktion med omvärlden fräts det som är jag bort för alltid.  Klumpen i magen finns inte, för jag blundar hårt. Och jag låtsas att det här inte händer. Det här är inte mitt liv.

”Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få henne att tvivla på sig själv.”

Realitycheck (läs: ‘repetition’ eller ‘är jag psykiskt misshandlad?’)
* Ditt liv går ut på att försöka förstå vad han vill, hur du kan göra honom nöjd. (Mitt mission in life är att göra Honom glad och snäll, och absolut inte förarga.)
* Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det. (Förtydligande: JAG är fel i vårt förhållande, JAG försöker reparera och förändra MIG. Och tycker att det är helt rimligt.)

* Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att han ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor. (Och det finns en mängd förhållningsregler att följa angående godtagbart uppförande, annars väntar skampålen bakom lykta dörrar.)
* Du känner dig ofta orolig och nedstämd. (Och äter jag någon av mina mediciner när ångesten brottar ner mig så blir Han jätte arg och säger att jag är helt jävla drogad, att Han lika gärna kan ta hem en alkoholist och umgås med då.)
* Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hans skiftande humör. (Vill Han göra något på egen hand, då är jag också tillåten att roa mig ensam, annars väntar jag alert på direktiv för att stävja tillfälle för klander).
* Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter honom behandla dig.(Jag ljuger för alla konstant, vill inte göra mina få kvarvarande-nästan-vänner besvikna, eller höra deras dömande tillrättavisande om hur jag borde hantera situationen.)

(Värst var vad F skrev, efter att jag messat att jag inte orkade prata för jag var upptagen med att försöka att inte ta bort mig eller snitta fula jack i huden.Hon skrev att ‘alla har ett val, om du vill ta ditt liv eller skära dig så är det ditt val, dina egna beslut, du bestämmer själv hur du vill leva ditt liv’. Underbart, ännu en bekräftelse på att det här ÄR mitt fel, jag får ju FÖR FAN SKYLLA MIG SJÄLV. Jag har BESTÄMT att jag vill må så här.)
* Varje försök att reda ut problem med honom lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst. (Och att allt är MITT fel)
* Det känns som om ni talar olika språk.
* Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt. (Finns inte mer)
* Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar honom. (Jag är ju bara så rädd att göra någonting som ger Honom rätt att DÖMA mig, eller ännu värre, öppna ilskans gap och ramla ner i ångest utan slut, vilket föder än mer irritation och ilska)
* Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd. (Likt fångad i en lavin eller nedtryckt av en våldsint våg kan jag inte längre skilja på upp och ner, rätt och fel, rimligt och orimligt. Verkligheten är en illusion, mitt omdöme är inte kalibrerat med omgivningens, jag vandrar i en dimmig fantasi.)
* När han är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då han behandlat dig illa. (Och alla andra säger att Han är så bra/trevlig/duktig, så då måste ju jag ha fel, eller hur?!)
* Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp honom. (Men det hjälper inte, jag gör/är/säger/beter mig fel ändå, varje gång, alla gånger, alltid.)
* Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar. (Vi grälar inte, Han grälar, jag ber om förlåt. Sedan spar jag fram Hans anklagelser och gör dom till mina.)
* Du är rädd för honom men får samvetskval för att du är det. (Jag är rädd för Hans ord. För Hans makt över min skuld och skam. För Hans skicklighet i att misshandla med stämband och tunga. Och får Han veta att jag räds detta så blir det än värre; det är patetiskt att Hans tjej inte vågar säga sanningen för hon är RÄDD. Och jag skäms än mer.)

* Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre. (Jag hatar att leva. Drömmar om döden leker bakom ögonlocket tusen gånger varje dag. Men jag är inte värd annat, och ingen kan någonsin älska mig för jag är en vidrig människa, och dessutom är Han den enda familj/släkt jag har i hela världen. Alla vänner är försvunna eller förskonade besväret att släpa på mina demoner. Pest eller kolera: jag väljer båda.)

* Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut. (En enkel ekvation. Det är bäst att inte göra någonting som kan göra Honom arg, irriterad eller fördömande.)

*Er relation slukar allt mer av din tid och energi. (Mina katter sover ensamma om natten och dagen, 23, 5 timmar om dygnet, och dom är inte välkomna i Hans hem, då klöser dom sönder Hans möbler. Han vill inte heller vara hos mig, jag har så äckligt och stökigt, men jag hinner aldrig städa för jag kan bara fara hem om Han ger sin tillåtelse, annars skiter jag i Honom och tänker bara på mig själv.Dessutom får jag inte komma för sent, på klockslaget ska jag vara där, annars skiter jag i Honom.)

*Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning. (Svårt att skilja sjukdomssymptom från stressymptom här. Men allt är mitt fel. Och hjärtat tickar snabbare när Han är i närheten och jag är osäker på vad jag har gjort den här gången.)
*Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen. (Och gråter, våndas, räds, eller tycker synd om mig själv, som Han skulle ha förklarat det.)
*Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk. (Vad kom först; ankan eller ägget? Min psykiska problematik är värre än någonsin, jag är ett ett löv av glas som genom ett ögonkast eller en tvetydig mening förvandlas till ett moln av splitter.)

*Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv. (Jag vill ingenting.)

Fortsatt realitycheck ( Läs: vanliga drag hos den som misshandlar)
Får allt till sin egen fördel, även nackdelar
Saknar ånger och skuldkänslor (kan prata som om…)
Saknar helt intresse för de följder deras handlingar får för andra människor
Ser sig själva som överlägsna som har rätt att leva efter sina egna regler även om det skadar andra
Makt och kontroll över andra
Svårt att acceptera att andra har åsikter som skiljer sig från deras
Känner sig inte besvärade av sitt beteende
Överdriven syn på sitt eget värde och sin betydelse
Påstridig, trovärdig och vältalig
Labilt temprament, manupulativ och lögnaktig
Han ser inte sig som förövare utan som offer och kan därmed inte se vidden av sina handlingar och mönster.

”Vardagspsykopaten finns mitt ibland oss och det är svårt att upptäcka honom innan det är försent
En typ av män som misshandlar fysiskt och psykiskt har fått epitetet vardagspsykopat. Han finns mitt ibland oss, lever ett vanligt liv, och är ofta framgångsrik i sitt yrke. Han begår inte brott men hans anhöriga utsätts alltid för psykisk misshandel. Han kan konsten att väcka starka känslor hos sina kvinnor. Han är vältalig, charmig och romantisk när han har lust och elak och kontrollerande när andan faller på. Ena dagen bedyrar han sin kärlek, nästa blir hon lurad, bedragen, hotad eller misshandlad. Han spelar hjälplös och sårbar för att väcka medlidande och han uttrycker ofta vikten av att vara empatisk men är själv helt oförmögen att känna empati. Han klandrar andra för de beteenden som han själv har och han är i regel sjukligt svartsjuk.”

En dåres försvarstal / Varför stannar jag kvar? ( Om Han är så hemsk? Är Han verkligen det, jag kanske inbillar mig?)

Jo, för att Han är min familj, min trygghet, min stabilitet, solen runt vilken jag har min omloppsbana. Jag har ingen släkt, eller blodsbunden familj att tveklöst luta mig mot. Vänner har jag många och ytliga, men inte en enda har tillträde bakom kulisserna. Jag kan inte besvära någon annan, jag har inte råd att bli avvisad, och mina behov är så stora, mer än vad jag någonsin kan begära från en annan människa. Så jag väljer att stanna med den sämsta tänkbara tryggheten, hellre än att vackla runt i världen helt ensam, förhoppningsvis förvisad till institutioner och myndigheter som närmsta anhörig. (Och för att få hjälp och stöd från samhälle så måste man ju som bekant slåss för sin rätt, vilket man knappast kan förvänta sig att en ensam skadad människa utan stöd kan orka.)

Till sist irrar sig mina förvirrade tankat iväg på ett sorgset sidospår…

Jag har varit en naiv idealist som verkligen trodde att vårt samhälle kunde sörja för sina medborgare. Jag trodde att klassamhället var avskaffat och att solidaritet och jämställdhet var ledord för synen på individens rättigheter i dagens alla politiska inriktningar. Alla föds inte med samma förutsättningar, eller får liknande möjligheter i livets nätcasino, ändå trodde jag i min enfald att vi hade en lägsta nivå, ett skyddsnät, som hindrade de minst tursamma från att skiljas från de övriga massorna och rasa ner i skärselden. Jag hade fel. Jag hade fel.

Blundar och sjunker. En madrass utan resår, en trött mosse utan botten. I en tyngdkraft utan kraft, svävar jag förbi till någons ljudlösa melodi. Bubblor väser kring mitt huvud men jag ser bara svart och grått. Tillslut orkar inte syremolekylerna längre bry sig om att skynda till mina lungors utbyte av koldioxid, och jag svävar, eller sjunker jag?

Levande död. Död men inte heller levande. Fysiologiskt fungerande men psykologiskt oförmögen. En zombie inuti, rutten och härsknad, precis likt en köttbit som somnat i solen och blivit insvept i spyflugsgrön-glansig yta och en vedervärdig lukt. Jag rör på mina muskelfibrer, mekaniska rörelser om skall betalas i kilokalorier, men bakom skallbenet huttrar hjärnan. Innanför den varma dunjackan slår själen inga slag.

Under ögonlocken har ögats glaskropp fördunklats, en dimmig gråvit hinna försvarar pupillen  mot verklighetens dagsljus. Det finns ingenting kvar att önska. Mina drömmar har seglat för långt, små ballonger långt utom räckhåll. Inte ens om jag stod på tå skulle jag nå.

Min värld har regler. Min verklighet är en regim byggd av skuld och av skam. Jag bär bojor utan fysisk funktion, som en sorgsen hunds elhalsband, ger mig 10 000 V när jag gör fel. Skickar spasmer in i blodets omlopp, tvingar nackhåren i givakt och pressar samman alla musklernas små celler på ett, två, tre. I näsborrarna, en svag lukt av bränt gummi, blandat med blod. Och jag, jag gråter förtvivlat medan hålet i bröstet gapar större, försöker med uppriktighet att följa regler och förordningar, men, dom förändras ju från dag till dag, från timme till timme. Och misslyckandet skrattar åt mina taffliga försök att vara en sån, en sån som Han/man/nån kan tycka om.

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

Det är värre nu. Jag får kämpa så hårt för att hålla uppe fasaden tillsammans med andra; på jobbet måste jag gömma mig på toaletten när smärtan blir för ohanterlig, för att ingen ska höra mina tårar. Men det hjälper inte. Ingen dörr i världen kan skyla det som gror i mitt bröst. När min annars så glada person försvinner in i en dimma kantad av tomma ögon och uttryckslös mun, så vet jag att dom ser. Dom ser min ångestnervösa flackande blick och rastlöshetens irrfärd i kroppen. Dom ser hur mina axlar höjs upp till öronen och när min kropp försöker gömma sig genom att krympa ihop för att gestalta litenheten jag känner i magen.

Ett avgörande ögonblick tycks nära. Ett avslöjande om en nalkande katastrof. En katastrof som skulle kunna riva sönder allt jag har byggt upp, stämpla sinnessjuk i min panna för alltid. Jag känner hur jag får allt svårare att kontrollera mina impulser, kroppen vägrar lyda hjärnans nervinstruktioner och ignorerar förnuftets uppgivna röst. Jag är rädd. Rädd för mig själv.

Hans ord har flyttat in i mitt medvetenade. Fastän jag inte förstår varför följer jag Hans nycker och spel. Min enda livsuppgift är att inte göra Honom arg. Och jag misslyckas. Försöker igen, med än mer intensitet än vad som är möjlig att uppbåda, och misslyckas. Om jag misslyckas tar Han kärleken och tryggheten ifrån mig. Det får inte ske. Jag måste vara exakt och precis det Han vill ha. Jag måste ge Honom vad som än krävs för att inte behöva höra de orden han släpper lös när jag gjort Honom arg. På mina axlar vilar skulden, med dess klor djupt borrade in i mitt skinn.

Det finns ingen utväg nu. Hoppet är uppgivet, hjärtat bankar sig trött. Smärtan, skräcken, förtvivlandet, ångesten, rädslan, hopplösheten, desperationen och självföraktet har vuxit samman till en enda hänsynslös fiende, inför vilken jag står handfallen.

Svaljet blöder, och ropet på hjälp har tystnat.

En ohejdad massaker i blod, en ohejdad massaker i ord. Kan inte stå på eller kvar eller ens upp. Faller, ramlar, trasslar. Tårarna, tårarna och hulkningarna, men värst är det desperata ylandet. Meningar hugger av min hals, satsdelar agerar bödel, betoningarna plågar. Men mest ont gör INNEHÅLLET, innehållet i varenda mening. Fy fan vilken jävla smärta, fattar du, smärta! Ren jävla skär upphettning över brinnande gas, förtvivlan över att aldrig lyckas, smärtan över allt. SE MIG, SE MIG FÖR FAN: Så här jävla ont gör det, 13 centimeter ren plågsamhet. Bloddroppar, sårkanter, det glänser i min hand. Ser du? SER DU? Så här jävla ont gör det. SÅ HÄR JÄVLA ONT!

Bortbytt. Utbytt. Avbytt. Mot en flaska vin eller två. Jag är mindre värd än en starköl.

We love each other ’til madness. We love each other ’til sadness. What’s the use to pretend? That’s why this have to end.

Här är platsen för ärlighet, befriad från lögnens illaluktande svarta galla. Mitt sinne är psykopatiserat, jag krossar tårar mot asfalten. Jag lindar in mig i tvångströja med munkavle. Men här skriver jag min sanning, jag skriver den i smärta och förtvivlan. Det rasar i bitar, alla klossar ramlar ner i golvet. Igen, för fan, igen. Ska det aldrig bli tyst inuti, ska smärtan aldrig avta?

Jag har kommit att hata min person. Arbetat mig upp mot det rena, starka hatet. Fy fan, om jag bara hade haft pengar, då hade jag köpt mig en enkel biljett in i sömnen. Allt jag tar i, det blir svart, nej rostigt, nej ruttet. Jag lever inte ett liv, jag ser livet levas med mig som dålig statist. Och jag är för jävla duktig på att tycka synd om mig själv. Som vanligt, det är så jävla synd om mig. Och inte har jag ägnat barnen i Afrika en tanke heller.

Och jag älskar Honom. Jag vill så gärna vara Honom till lags, vara så som Han vill att jag ska vara. Men för fan, det går ju inte. Jag gör ju bara fel, fel, fel. Jag försöker, Gud ska veta att jag försöker, men jag stupar alltid på mållinjen i en trasig hög av gråt. Jag vill, jag vill så gärna. Visa, bevisa, vinna förtroende. Sudda ut mina svarta horn. Snälla, snälla, älska mig. Älska mig.

Suppose I don’t love you.

Jag har gömt mig nu. Kört in huvudet i en tjock sörja av aktivitet för att söka undkomma de outhärdligt vassa tankarna. Dunkar huvudet i väggen varje måndags morgon, stämplar in och ut, kopplar av hjärnverksamheten absolut. Jag jobbar, gråter, jobbar, blir uppäten infrån och ut, jobbar, tänker inte, känner inte, jobbar, jobbar, jobbar. All ledig tid, helger, kvällar, nätter, låt mig jobba, ta tankarna bort från mig! Jag vägrar att ens nudda tanken vid det som jag redan vet är snett, vindt, förvridet. Jag jobbar, jag är så förbannat duktig.

Men, en skyltdocka, en lobotomerad blick. Inga tårar i ögonvrån. Rak i ryggen som en fura.

Och det kommer att krävas ett nytt språk. Eller ett avancerat chiffer. Annars får jag vartenda ord jag någonsin knapprat in på ett tangentbord nedtryckt i halsen, inom rimliga tidsintervaller givetvis.

Och det står mig upp i halsen. Med ena foten över sjävdestruktivitetens brant, föll jag ett tag, mest för självförgörandets skull, mindre för rusens. Verklighetsflykt. Jag simmade på land ibland. Men mest av allt ropade jag på hjälp, se mig, hjälp mig. Jag hostade, rosslade, men ingenting hände. Argsinthet och svarta ögon tvingade ner mig i sängen, jag ropade för dåligt, jag ropade för dåligt. Det var ingen som hörde.

Han, Han är min livboj, röd och vit, guppar glatt i vildaste storm. Jag har inget val, jag är vallös, väljer hejvilt utan att veta vad, väljer ingenting alls. Dunkar huvudet i väggen vilket som. Han är den enda som jag har kvar, utan Honom, jag skulle sjunka dit ner, till det mörka kalla.

Hans ord är min lag (eller vänta nu, skulle jag ha chiffrerat det här?), jag böjer mig som ett ljusgrönt grässtrå i sommarvinden. Det är så, jag böjer, tills ryggen knakar, jag försöker, vara till lags. Misslyckas mest.

Och det hela slutar som alltid; jag smyger i väg som en strykrädd hund, för skadad för att kunna spela med i livets skådespel. Smyger längs väggarna, med uppspärrade ögonlock, gömmer mig under stolarna i köket. Det finns ingen tid för ändlösa repetioner, bara smärtan i bröstet.