Motvilligt tvingad till främmande gemenskap, övertalad men fylld av tveksamhet. ”Du behöver komma ut, du behöver träffa folk.” Under huden kokar blodet, sylvassa klor krälar i mitt bröst. Men jag visar upp min bästa fasad, spelar med, låtsas vara någon annan bland alla nya ansikten. Detta tills dess att min eteriska exteriör obevikligt klyvs i tu och brutalt blottar min motbjudande hemlighet: en fräsande myckenhet av söndrad insida.

Festens ljud absorberas upp inuti mitt huvud, sköra tankar ackompanjeras av  tomma hjärtslag, tid och rum dansar vilt innan lågmäldheten fryser allt till tyst. Jag blir ett vilddjur, en rasande, blödande best, inträngd i ett hörn, attackerad, anfallen, hotad. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Blottar huggtänder, drar upp läpparna i ett fientligt grin.  

Likgiltigheten har trängt undan alla spår av rädsla, jag står rak i ryggen som en fura. Redo för strid, den enda vägen ut är igenom. Och orden, dom är bensin på mitt vanvettiga ursinne som gror bakom ögonlocken. Upprörda röster, medlar, mäklar fred, min hand skakas, jag ber om ursäkt flera hundra gånger för något fel som jag har gjort, men likväl förstår jag inte vilken dold gräns jag har trampat på den här gången. Skuldindränkt bedyrar jag min bedrövelse och blottar strupen. Visar mig underlägsen.

Nya vänskapsband har knytits med rosett, samfälligheten värmer för stunden. Men under huden kokar blodet, jag är en irrationell tidsinställd bomb driven av förtvivlan och obegriplig smärta. Minsta motighet kan vara det som sliter sprinten ur handgranaten. Och så händer det, en mening med hånfullt innehåll, ett snett ögonkast. Min hand griper hårt i jackan, svarta pupiller strirrar obevekligt in i ett ögonpar. Varför är han elak? Jag förstår inte? Rovdjuret i buren piskar svansen i ursinne, jag är inte rädd. Händer sära och lossar, var och en till sitt håll. Jag förstår inte.

Och jag lämnas med ångesten och desperationen. Bakom ögonlocken lyser det rött och klart. Mina händer slår på det enda som finns att tillgå, huvudet mörbultas mot en garagevägg, ångesten river gränslöst i mitt inre. Jag slåss mot ett hot som inte längre finns, övertygad om att jag är under offensiv från alla håll. En björnhona som rasar i försvar av sin avkomma. Jag är inträngd i ett hörn!  Adrenalin manar till kamp och strid och jag slåss, Gud ska veta att jag slåss.

Och brevid står F. Hotar med att ringa polisen om jag inte slutar. Jag kan inte sluta. Hon ringer. Och jag springer, nätta pumaskor mot snöbefattade trottoarer, en enda tanke i huvudet; vasst mot mjuk hud, i största möjliga omfattning. Och jag springer.

Väl hemma skyndar jag mig fort, innan polisen hinner komma. Och när dom knackar på dörren spelar det ingen roll, jag har straffat mig nu, jag har dövat smärtan. Jag hatar att leva. Jag hatar att leva. Och polisen far vidare i dimman, maktlösa inför smärtan i mina röda ögon. Och jag vänder blicken in i spegeln, bevittnar min suddiga anblick i fläckigt glas. Jag är misshandlad. Jag är misshandlad av mig själv. Ena kinden har svullnat till dubbel storlek, ett öga har blivit missfärgat, utsmetat blod över kinden. Jag har fövandlats till en tavla målad av en dålig konstnär.

Hjälp mig, snälla hjälp mig.

Högt upp över himlen på kemiska vingar. En vind, och röken mot min kind. Kisar, blundar, flaxar till, vingliga vingslag utan luftmotstånd, jag flyger, ovan mark, ovan tid.

Jag behöver ingen hjälp av syntetiska impulser för att lyfta, jag lyfter ändå. In i inuti, en annan värld. All smutsen smetas bort från min lins, verkligeheten blir klar och ren. Armar och ben blir ett trassel av fumligt synkroniserade nervimpulser. Jag flätar mitt inre, samman till en rosett av glöd och kol. Det är jag men ändå inte alls. Någon annan, en förfinad kopia av ett blekt original. Kokar av liv och oskuldsfull vilja. Nu är jag här, dit ingen kan nå. Osårbar. Ofelbar. Ofattbar.

Framåt genom snår och fuktig myr. Framåt. Inte stanna upp, ingen blick över axeln nu. Jag är på väg, en ny stig, ett nytt liv. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim så att det inte ska spricka. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim för att bli lycklig.

Igen. Insikt. KAABOM!

Jag hade ju förstått. Förstått att Hans alkoholhaltiga problem varit till misär för oss båda. Jag var ju inte helt jävla blind och döv när allt kom omkring, bara lite lagomt lomhörd och halvkisande, fegt målandes på en egen, alternativ, verklighet som gick i rosa och ljusgult. Dessutom hade jag ju alla mina egna diagnoser att brottas med mest som oftast. Men jag tog ju Honom tillbaka, eller tog och tog, plötsligt bodde vi under samma tak igen en dag, efter att Han skyndat till min räddning efter en obehaglig nära-självdöden-situation. Tillbaka hamnade vi dock, stampandes på exakt samma ställe som innan jag bröt mig loss. Enda skillnaden är att Han tycker att Han har erkänt sina problem, dock absolut inte för offentligheten eller någon Han känner, och försöker att sluta med att fylla sitt blod med promille om helgerna. Och jag ramlar allt värre ner, ner, ner i djupet av bläcksvart ångest och skärande smärta, anklagar mina ruskiga diagnoser och skriker mot sjukvården efter hjälp, lindring, stöd, whatever.

Men så fick jag ett mejl, av en otroligt klok person som tagit sig an den kluriga uppgiften att trassla lite i min ångest och uppgivenhet. I detta mejl nämnde avsändaren ordet ”medberoende”, vilket jag i och för sig stött på lite här och där i mina snabbstudier av alkoholism och beroende osv. men aldrig kollat upp närmare. ”Din situation som medberoende är förmodligen det som är mest förödande för dig pga dina diagnoser” läste jag i mejlet och kände hur jag frös fast i stolen. Så självklart. Så givet. Bara för att Han inte dricker på ett par helger betyder inte att Han har slutat vara alkoholist. Lika lite innebär det att jag slutat att vara medberoende. (Aha! Medberoende, är det det jag är?!) Det här handlar om inlärda beteenden och handlingar som aktivt måste spåras upp och försöka medvetenadegöras för att kunna nå något nytt och färskt. Och med tanke på min psykiska problematiska problematik så torde det väl vara hyfsat givet att ett medberoende nog inte är till fördel för mig i kampen mot smärtan och själen.

Så jag surfade iväg från min mailbox snabbare än kvickt, jagandes essensen av medberoendet, med en vilja som brann av iver att förstå vad det är jag fastnat i egentligen. (Förutom att jag har kravlat mig upp till hypomani också, dagen till ära.)

Några symptom på medberoende jag saxat från diverse sidor på nätet:

Oroa dig för allt – även sånt som du inte har kontroll över. (Bara Han inte blir arg, bara Han inte blir arg, bara…)

Vid konflikter – erkänn att det var ditt fel – även om det inte var det. (Vaddå? det ÄR ju ALLTID mitt fel?)

Låtsas inte om dina negativa känslor, som ilska, rädsla eller sorg. (Varför skulle jag visa dem? Han blir ju ändå bara arg då…)

Säg aldrig sanningen. (Om man ljuger så finns ju chansen att sanningen inte kommer fram. Och man måste gripa varje halmstrå, eller hur? Oavsett om det är en skitsak. För att slippa höra Hans arga ord, när jag har, ofta oavsiktligt,  förorättat Honom.)

 Ta allt ansvar. Låt din partner fortsätta med sina dåliga vanor. (Men, Han tycker ju det är så ROLIGT att festa. Vem är jag att ta det ifrån Honom? Okej, Han kan ligga bakis hela dagen så städar, diskar, tvättar, bakar jag. Tur att Han har mig!)

Du kritiserar eller blir ofta kritiserad. (Men det är jag värd, jag är ju sämst i världen och så har jag alltid fel! Sådetså!)

Du har en stark, gnagande inre röst som kritiserar dig, som gör att du känner dig nere också när du borde vara på gott humör. (Du är ful, ful, ful och dålig och värdelös…)

Låter sig bli sårad av samma person om och om igen. (Lalalala, vem? Jag?)

Förnekar verkligheten och lever på förhoppningar. Förskönar hur det verkligen är och vill inte se sanningen. (Sanningen? Att jag är djupt olycklig? Att Han inte kommer förändras? Att Han inte är en bra pojkvän för mig? Det finns hur många sanningar som helst att blunda för. Vilken ska jag välja idag? Hm.)

Du glömmer dig själv, lever genom din partner. (Han har aldrig ätit middag med en enda av mina vänner, men jag har umgåtts med Hans vänner varje helg sedan vi blev tillsammans, givetvis över ett par massa grogg/öl/whiskey. Jag har slutat med alla mina intressen eftersom att Han  har tyckt att de tar för mycket tid, Han har kvar alla sina.)

Medberoende? Vem? Jag?

Hjärnan har rusat på maxspeed sedan ett par dagar tillbaka. Vi plockar russinen ur kakan och slår samman depressionens värsta symptom med manins mest okontrollerade; vips så har man ett blandtillstånd, eller mixed state, what ever.

Symptom så som: ökad rastlöshet, tankeflykt, distraktion och impulsivitet plus självmordstankar, nedstämdhet och en abnorm ångest. Jag kan inte sitta stilla, men inte röra mig heller. Som en depression, fast med snabbspolning, där alla värdelöshetskänslorna pratar med ljus och pipig röst; ”Jag hatar mig, jag är ful, jag vill dö, jag har ingenting att leva för, alla hatar mig, jag är dålig, äcklig, ful, ful, ful…” 

Vaknar mitt i natten, trots att ha tvingat i mig dubbla doser sömnmedicin och lugnande, och kan bara inte få tankarna att sluta vråla med högsta hastighet. Eller få rastlösheten att låta benen ligga stilla under täcket. Varenda tanke leder till ångest. Inte en endaste liten ofarlig tankesnutt som är helt ofarlig och trygg. Allting leder i slutändan till outhärdlig, smärtskärande ångest, hur oskyldigt det än börjar inuti huvudet.

Kroppen är nedtyngd av lugnande och vägrar att förflytta sig ur sin sovposition, medan hjärnan snarare har skruvat upp hastigheten och helt tappat koncepten, redo till ögonblicklig flykt. Jag är plötsligt fångad i min slöa, drogade kropp, med en hjärna som måste ha lyckats lura till sig mängder utav biologiskt speed. Paniken är ren och total.

Men jag står ut. På något sätt, med lite för mycket trasig hud och små vita piller, lyckas jag lura nattens demoner på flykten. Benen slutar skaka och jag kan lägga ner huvudet på kudden igen. Skärrad, skakad, livrädd.

Inte igen, snälla, snälla, snälla, inte igen…

Jag vandrar rätt ner i avgrunden. Ett vidöppet gap kantat av rakbladsvassa tänder. Redo att sluka. Mot bättre vetande, ignorerandes all möjlig logik, rim och reson. Tar sats, hoppar mot mitten. Ner, in, igenom. Väljer vägen jag aldrig skulle välja. Skriver under min egen dödsdom. Långsam nedbrytning till ursprungliga beståndsdelar. Tänder att perforera, punktera. Slukas, äts, mals. Ner i avgrunden. Den är ett gap.

Jag var ett vrak i helgen, en spillra, en liten, liten flisa av människa. Försökte, försökte verkligen. Försökte umgås med vänner, gå ut. For på fest, försökte socialisera och samspela, men ångesten hann ikapp mig. Tvingade mig att smyga ifrån samvaron, tyst, tyst så att ingen märkte, och sätta mig i lilla bilen efter x antal groggar. Måste hem. Underligt nog gick färden fantastiskt bra. (Och svaret fick jag någon dag efter; ADHD- alkoholen dämpar lite lagom sådär vilket möjliggör för oanade körprestationer.) Väl hemkommen sprang jag runt, runt i lägenheten och hade ångest ända in i själen. Mitt i alltihopa ringde Han. Och jag skrek säkert lite sådär lagom trevligt och lade på. Svalde benso, vilka enbart förstärkte alkoholeffekten och förvandlade mitt golv till en jättestor karusell. Tillslut måste jag ha utmattat mig in i sömn.

Morgonen efter ringde Han och sa med sin myndigaste röst att ”nu kommer vi och hämtar dig”, så kom dom, Han och barnen, och jag var ett bara skal. Man halvbar mig ner i bilen och jag var inte riktigt på plats rent mentalt, jag var någon annanstans. När vi stannade till för ett snabbstopp i affären smög jag i bästa snutstil mig in och gick med mina värsta ”fyllekliv” mellan hyllorna. Därefter rasade jag några pinnhål och tappade orken helt, och innan dagen var slut hann jag med några hissåkningar till. Rapid cycling 2.0 skulle jag vilja kalla det.

Och Han var snäll. Han sa att jag aldrig mer skulle behöva sitta med en plastpåse över huvudet. Det är nog det snällaste någon sagt åt mig. Och Han tog omhand hela helgen, och verkligen ansträngde sig, och förväntade sig ingenting. Inte heller nu, när vi är tillbaka i verkligheten, förväntar Han sig något. Kanske jag inbillar mig? Jag är ju inte riktigt tillförlitlig. Det enda jag vet är att Han var den enda som kom, och verkligen BRYDDE sig när jag simmade omkring i pölen utan vatten. Men jag vet att det här lika gärna kan vara steget ner i avgrunden. Det är en skör tråd allting hänger i.

Fan. Fan fan fan. Jag klarar inte ens av glädjen i att ha köpt en ny bil, modell gammal och skruttig, utan att spinna igång. Från att ha varit lugn och sansad till hypoman på ingen sekund alls. Jag märkte det när jag satt i den nya bilen under hemfärden, kunde inte hålla ögonen på vägen, hamnade ideligen över mittlinjen, upptagen med att studera hur fint det var ute. Fascinerad av trädens former, arkiteturen hos passerande hus, snön i diket, krockdödade renar, himlens otroligt vackra färger.

Tankarna flöt som en vild fors. Spottade fram exalterade utrop om landskapets fantastiska uppenbarelse. Och plötsligt, forsen blir arg och mörk, ropade om räkningar som är obetalda, CSN’s krav, framtiden utan en enda krona i handen. Glädjen blev hastigt förbytt i djupaste olycka, nyttan av att ha en bil när man inte ens har pengar att tanka för är obefintlig. Oavsett nödvändigheten i att besitta ett fordon för att kunna ens ta sig till affären. Jag sjönk, sjönk, sjönk. Men armarna sprattlade fortfarande hjälplöst. Lyckades parera bilen hem till dess parkering och klappa den hej då. Småsprang upp i lägenheten medan kroppen viftade vilt. Förkrossad över att inte ens kunna bli glad utan att starta en uppåtgående spiral av hyperaktivitet och tankeflykt. Mani, mani, mani.

Hjälp mig. Hjälp mig, någon. Hjälp.

Favorit i repris (För att inte glömma bort innebörden, vilket kan vara lätt hänt i vissa lägen. Typ nu.);

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över

Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri

Ofrivilligt fri. Jag kan inte andas. Det hugger utan förvarning till i brösttrakten. Värre än all världens medicinska hjärtåkommor, det är sorgen och saknaden.  Jag kan inte leva med Honom, men hur ska jag kunna leva utan Honom?

Han, som jag har delat hela mitt liv med det senaste två åren. Han, som vet saker ingen annan någonsin kommer få veta. Han, som ler så som ingen annan kan. Jag vet att Han också är en djävul i lammkostym. Men, för fan, jag älskar Honom. Helvete, helvete, helvete. Jag glömmer bort allt som är dåligt, jag minns det som är bra. Det är en praktisk egenskap. Bara inte i detta område. Jag borde istället minnas allt Han har gjort, så att jag aldrig mer, ens av misstag, överväger att vara Hans igen. Vilket jag gör, varje sekund.

Hela jävla bröstkorgen har strypts åt, kan man få lite luft här?

Helgen började lysande med mig på topp, likt en gallionsfigur i fören på en sjörörvarbåt gick jag in för varje aktivitet med liv och lust, alltid först, alltid bäst. På lördagkväll tog det slut, bonk, in i väggen och ramlade ner i backen. Kunde inte stanna på krogen, hade ångestmaskar under huden, kunde inte stå still eller ens prata riktigt, bara stamma intelligensbefriade meningar innehållande ett enda ord, bestående av en enda bokstav. A-a-a-a-a. M-m-m-m-m. E-e-e-e.  Typ. Det gick upp för mig att allt var slut. Även allt det fina vi hade haft. Och att jag var ensam igen. Ensam i hela världen. Ingen familj, ingen släkt står att finna i mitt magra släktträd. Några få vänner, men inga som jag kan tynga ner med allt det tunga smutsiga som jag bär på. Ingen som kan hålla om mig när jag vill dö och skriker tills rösten tar slut. Aj. Insikt. Ont. Taxi till psyk. Natt på PVA.

Fortfarande inga andetag. Hjärtat vägrar slå. Istället bankar en hammare mig i bröstet.

Nu speedad. Duracellkanin hög på metaamfetamin. Pratar för högt. Flaxar för mkt. Äter inte alls. Säger bort mig. Säger fel saker. Planerar. Funderar. Impulserar. Flyger utan roder. Ömsom skrattar över mitt nya vackra liv, ömsom våt på ögongloben av saknad efter Honom.

Aj. Aj. Ajajajaj.

Det var sky high här. Fullkomligt på promenad bland moln och snöflingor. Alla är så fina. Så snälla. Allt är så bra. Det gör inget att bilen är trasig den är söt ändå. Alla människor är fina människor. Jag måste säga åt alla, ringa, prata, skrika ut. Hoppar i kuddarna på DollarStore för att dom ser så fluffiga ut. Det här är inte normalt, det är sjukt. Jag ska göra en ny tatuering, nej två fan, en på magen, ja, vilken bra idé! Och åka pulka sen. Gestikulerar med yviga gester. Pratskriker. Hoppar vilt omkring i ivrig glädje. Nej, det här är inte jag, jag kan inte styra min kropp eller min röst. Jag är en maskin som fastnat i maximalt läge.

***********************************************************************************************************

Så rasar allt utan förvarning. Ner, ner, under jord, utan stopp. Han lyckades, eller lyckades jag. Det var orden som fångade mig, halade in mig från det blå. Jag föll, och slog mig mot botten. Fortfarande på speed och adrenalin men med mörka moln och åska inui. Benen kryper, armar slår men det är bara svart omkring. Ingen människa förtjänar att leva så här.  Ont, ont, en sån jävla smärta i bröstet. Äter, karvar, biter. Vart är kniven? Vart det vassa? Vart är blodet? Han håller fast mig i sängen, hårda fingrar mot mina smala handleder. Jag vill dö, jag vill dö, låt mig dö. Rullar, gråter, skriker. Det gör så ont. Snälla, gör så att det slutar. Jag vill att det ska sluta. Slukar Theralen, inget resultat. Kroppen trött men hjärnan vaken och smärtkänslig. Kan inte röra mig, men tårna och händerna rör sig ändå. Likt dödsryckningar hos en nynackad höna. Det finns ingen mening med att leva, ingen kan leva så här. Låt mig gå. GÅ!

Om en person har mani samtidigt med en depression kallas det för blandtillstånd, det är det mest riskbenägna tillståndet hos bipolära, tillståndet då flest självmord begås. Rädda mig, rädda mig, jag kommer att dö, jag vägrar leva mer. Hjälp mig, hjälp mig! Benso, benso är sista hoppet. Narkotikaklassat preparat, beroendeframkallande. Dåligt, dåligt, sådan ska man inte droga sig med. Men jag står inte ut. Min sjukdom har uppgraderat sig själv till ett snabbsvängande rapid cycling-tillstånd. Vägen är full av kurvor. Jag kan inte. Benso gör kroppen utmattad, eller beror det på det tillfälliga adrenalinpåslaget som plågat mig de senaste dagarna? Ögonlocken blir slöa och blicken vägrar fokusera, jag glider, jag ålar mig fram emot sömn och tillfällig vila från smärta och högrusande motoraktivitet.

*************************************************************************************************************

Och jag vaknar. För tidigt. För pigg. Än är det inte slut. Trots att jag hoppades. Orkar endast kisa med ögonen, ljuset är så ljust. Ryggen är krökt, orkar inte hålla sig själv upprätt. Min kropp gör motstånd, demonsterara argt över min försök till rörelse, medan min hjärna manar till kampt och flykt. Att ens försöka våga sig ut i världen och bete sig aceptabelt vore ett misslyckat skämt. Jag törs inte, för rädd att trasa sönder de fattiga relationer jag lyckats rädda undan flodvågen. Jag förstör mitt liv för egen maskin medan jag tittar på, förundrat, fascinerat, har sedan länge gett upp hoppet om att kunna nå stopp-knappen och slå av helvetet.

Ingen människa kan leva så här!

Jag hade misstänk att det var någonting på väg att ske. Darringarna i musklerna, benens ofrivilliga rastlöshet, engagemanget i dammsugningen, tankarnas demonstrationer med stora plakat. När sömnen sedan vägrade infinna sig förstod jag vart min berg och dalbana var på väg; upp bland molnen.

Nu sitter jag på ett stort och soffmjukt filmjölksfärgat moln och spretar med tårna. Kikar ner på människor och liv och fnissar lite smått och lagom hysteriskt. Min handstil blir svårtydd och spretig, jag pratar högt och för mycket. Förolämpar folk till höger och vänster och är noga med att fastslå att ”Jag är ett geni!” i var och varannan mening. Jag är ju det. Ett geni alltså. För omväxlings skull.

Förutom dessa mindre och större beteenden är jag hyfsat över ytan med benen i vatten. Simmar på, utan överbesvärande tankesvängar, kan ta hand om mig själv, låter mig inte vältas av småsaker. Har inte svävat bort ännu och agerat i totalt oförnuft. Håller hårt i visakortet som glöder bakom mina fingrar. Men längtar i hemlighet efter uppskattande komplimanger brevid en nersölad bardisk i mörkret. Vilket vore en dödssynd att söka efter, men ack så mjukt och varmt i magen att höra.

Han kom hem idag. Än så länge vapenvila. Ingen exekutionspatrull har ännu beodrat mig ned på knä. Ingen snara om halsen. Kommer explositionen idag? Jag blundar och ber att det aldrig ska smälla mer. Jag har blivit skotträdd.

Fan, fan, fan. Tar det verkligen aldrig slut? Allt det onda och jävliga? Jag är arg idag. Det är jag sällan numer, sedan starten av Efexor-konsumtionen. Jag har nästan glömt bort hur det känns när precis allting ger upphov till okontrollerad ilska. Hur det känns att vilja döda en biljävel som står i min väg eller strypa alla busshelveten som kommer på fel tid. Annars, när jag inte är oförklarligt (och ovanligt) ilsken, är jag en mycket accepterande människa, som bestämt hävdar att ilska aldrig löser någonting, och egentligen beror på att man är ledsen fast man inte vill låtsas om det. Konstigt.

Årskontroll hos Psyk-doktor igår. Givetvis pratade han knappt svenska. Så jag fick själv bestämma precis vilka mediciner jag ville ha, för han hängde inte riktigt med, eller så var jag helt enkelt bara flitigare påläst inom bipolära-, ångest- och sömnmediciner. Så jag slog till med (förutom Litium och Efexor, as usual) en ny ångestdämpande samt två olika sömnmediciner, varav en lite starkare för riktigt hypomaniska kvällar och en lite lättare för halv-hypomaniska kvällar. Han gick även med på att ge mig benso för starka ångestattacker men jag nöjde mig med den nya ångestdämparen, och avvaktar med benso tills vidare. Jag vet att möjligheten finns, nu är utmaningen att inte utnyttja den. (Äh, sluta fåna, jag vill ha benso, NU! Nej, det vill jag inte! Jo, det vill jag. Nej, sa jag.)

Innan besöket hos doktor Fattar-Inte-Vad-Du-Säger sammanställde jag en lista. Liksom på mitt mående. För att ha något konkret att komma med, jag menar, han är ju doktor, klart han kan hjälpa mig om han får se hela bilden, trodde jag. Så jag ville förklara så utförligt jag kunde utvecklingen av mitt sjukdomstillstånd, så som jag ser det. Även herr Alkohol-Är-Min-Bästa-Vän hjälpte till med sammanställningen då Han faktiskt är mycket duktig på att läsa av mitt beteende (tyvärr är Han ju sämre på att förstå orsakerna bakom det).

Summa sumarum blev att:

1. Innan jag träffade Han så hade jag varit mer eller mindre stabil i mitt mående under minst ett år, men endast mindre svackor. Ingen okontrollerad ångest, inget självskadebeteende alls.

2. För ca 1 år sedan hade jag ungefär en hypoman period per månad, och kanske en eller två depressioner. Varav dessa varade under minst tre-fyra dagar. Självskadebeteendet började komma tillbaka men sällan. Inga sömnproblem.

3. För ca 4 månader sedan hade jag ungefär en hypoman period per vecka, pendlandet blir allt tätare. Perioderna är kortare och inte riktigt lika intensiva, men mer frekventa. Självskadebeteendet dyker alltid upp i samband med ångesten. Måste göra mer ont utan på än inuti!

4. Efter jul fick jag en längre depression, vilken varade ungefär 4 veckor. Långt mer ihållande och djupare än tidigare, kortare, perioder av nedstämdhet jag haft det senaste året.

4. Nu pendlar jag okontrollerat upp och ner om vartannat. Under de hypomana stunderna kan jag omöjligt sova utan hjälp, och ibland hjälper inte ens medicinen då. Ångesten uppträder kraftigt och tycks enbart triggas igång av yttre faktorer (läs: Honom). Under ångesten är självskadebeteendet givet, och allt mer allvarligt och frekvent. Självmordstankarna blir allt mer konkreta och är mitt enda hopp när det kryper under huden. När jag är ”hög” uppträder jag som full (enligt Han, min expertkonsult), gör gester, grimaserar, sårar andra och kan inte stoppas samt har trassel inuti hjärnan. (Det enda jag är medveten om är hjärntrasslet, annars är jag ju hyfsat briljant just då). Jag är ett geni! Ingen är så smart som JAG!

Slutsats:

En kvalificerad gissning är att ett varje skov ger större förutsättningar för nästa. Så det har helt enkelt blidats en ond cirkel som jag snurrar runt i, som en centrifug i en tvättmaskin. Tjoho! Hej vad det går!

Vidare upp drog Doktor Grekland slutsatsen att jag har psykotiska tendenser också. Det var något nytt. Jag har faktiskt funderat över det själv, men inte varit riktigt säker. Så, vad säger man, bipolär, BPS och psykotisk. Kunde varit värre. Än har jag några diagnoser kvar att kryssa i på min lista. Ha, ha, ha.