Jag trasslar in mig i pretentiöst nonsens-skapande, väger vart ord på våg med digitala siffror och för många decimaler.  Mina fingertoppar kan bara inte förmedla det jag helst av allt vill säga, de föredrar att måla tomma ordtavlor av ogripbar karaktär som enbart kan tolkas, aldrig förstås.

Jag har förvandlats till ett massivt självförstörelsevapen med siktet inställt på kill & destroy, en felriktad försvarsmekanism på vift som söker skydda självet från smärta och sorg. Så fort hotet, som nuförtiden oavbrutet svävar i luften, närmar sig en mikrometer slänger jag mig omedelbart på rygg och blottar halsen, en underlägsen frusen jycke som hellre väljer att låta sig dömas på förhand än att stanna och slåss. Och i mina händer vilar inte någon makt över hur jag ska leva mitt liv, mina smutsfärgade handflatorna rymmer enbart makten till sista-alternativ-katastrof-utväg, det är det enda beslut jag skulle kunna fatta idag utan att bli brännskadad av ångest, skuld och skam.

Och jag förstår. Jag förstår. Små stunder av skarpsyn och insikt tassar tyst förbi medan jag långsamt kvävs av skulden och skammen. Miljontals sekunder slösar jag bort, jag har så många mål kvar att nå, ändå tar jag skyggt farväl av vänner, och runt mina trötta handleder vakar ett handfängsel av ilsket stål.

Det finns ingen tid kvar, sömn är en lyx som måste rationaliseras bort till förmån för vakenvarandehet, skonad från svärtan i Hans dömande andedräkt. Vaken hukar jag för ilskan, kryper fumligt på knä under borden i flykt  när skammen villigt bekräftat alla Hans ord. Tiden stannar under borden och jag  fångar dammtussarna i handen, känner hur hjärtats sammandragningar skenar i blind panik, i bröstet flämtar lungorna när luftvägarna inte längre släpper igenom koldioxid och syre. Någonstans i bakgrunden vrålar Han att det inte är synd om mig, jag gör det med flit.

Jag tror jag har blivit galen. Jag är inte längre en människa, jag är en mekanisk mekanism som har översvämmats med rost; i en kemisk reaktion med omvärlden fräts det som är jag bort för alltid.  Klumpen i magen finns inte, för jag blundar hårt. Och jag låtsas att det här inte händer. Det här är inte mitt liv.

Klockans visare rör sig, solen smyger över himmelshelvetet och jag följer med i vardaglighetens nycker. Upp, jobba, sova, äta, duscha, diska, sova, sova, jobba, äta. Och tårarna halkar nedför kinderna med tätare intervaller. Ingen människa kan göra så mycket fel som jag, vara så mycket fel som jag. Jag jobbar med nedböjt huvud och gömmer tårarna under smuts och damm. Så jag försöker förbättra, förbättra om, förbättra igen. förbättra mer. Förändra. Lämnar över hela min vilja och försöker igen. Men jag blir aldrig rätt. Jag är bara fel.

En medicinsk version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Om än i modernare tappning och av kvinnligt format. Övertygat utstrålar jag en briljant, men ack så förfalskad, social kompetens. Min utsida hycklar i all dess påklistrade självkänsla,här håller man ryggen rak bara så länge publiken finns kvar. Jag låser omsorgsfullt dörren som leder till källarens monster och skuttar självklart fram i vardagen med outtröttligt engagemang och sprudlande glädje.

På andras linser personifierar jag levnadsglädje, ohejdbar pratsamhet och en aning överaktivitet. På sin höjd kan ADHD-varning utfärdas eller ett  ”vara tyst-problem” konstateras. Jag är den som ger svar på tal, med välsmord munverksamhet och en bitande träffsäkerhet. Jag tål att bli emot sagd, jag tål att skämtas med.

Det är därför få förunnat att få se den karakteristiska Sara-skuttigheten drivas på porten. Att förskräckt få skåda mina vanligtvis nyfikna ögon istället uppspärrade i panisk skräck. En bortbyting, ålande på golvet i vansinne med döden över bröstet och stämbanden vrålande i maximala möjliga tonvidd, inkletad i snor och slem. Men det är jag, mitt psykiskt söndertrasade alter ego.

Fast än det verkar osannolikt så finns det där, det hotade och skadade vilda djuret som skenar i mitt bröst. Och mina finurliga ögon kan på ett ögonblick förvandlas till svart hat allt emedan min kropp går till vild attack mot sig själv, i besinningslöst våld i ett desperat försök att tysta skammen som skriker i öronen.

Och hur många kan egentligen ana det antal tunna linjära spår som min hud stoltserar med, eller att mina blånader och skrubbsår inte anskaffats i klumpighetens namn. Inte heller skulle någon tro mig om jag delade med mig av tankarna som rasar omkring under hjässan i ljusets hastighet; där slutsatser dras bortom rimlighet och förnuft, där surrealismen är verklighet.

Det är min dubbelnatur, som ständigt hotar att kasta mig in i vansinnighetens smärta. En förvandling som kan ske blixtsnabbt, vid rätt förutsättningar för sårbarhet och omgivningens struktur. Jag vandrar omkring i livet som ett förklätt sprängämne, var steg kan utlösa den detonation som låter smärtan explodera i sin fullkomlighet.

Och det kan ingen få veta. Trots att sanningen sipprar fram genom sprickor i huden. Ingen kan få veta. Ingen kan få se. För ingen skulle förstå. (Döm mig inte, snälla, döm mig inte!)

Motvilligt tvingad till främmande gemenskap, övertalad men fylld av tveksamhet. ”Du behöver komma ut, du behöver träffa folk.” Under huden kokar blodet, sylvassa klor krälar i mitt bröst. Men jag visar upp min bästa fasad, spelar med, låtsas vara någon annan bland alla nya ansikten. Detta tills dess att min eteriska exteriör obevikligt klyvs i tu och brutalt blottar min motbjudande hemlighet: en fräsande myckenhet av söndrad insida.

Festens ljud absorberas upp inuti mitt huvud, sköra tankar ackompanjeras av  tomma hjärtslag, tid och rum dansar vilt innan lågmäldheten fryser allt till tyst. Jag blir ett vilddjur, en rasande, blödande best, inträngd i ett hörn, attackerad, anfallen, hotad. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Blottar huggtänder, drar upp läpparna i ett fientligt grin.  

Likgiltigheten har trängt undan alla spår av rädsla, jag står rak i ryggen som en fura. Redo för strid, den enda vägen ut är igenom. Och orden, dom är bensin på mitt vanvettiga ursinne som gror bakom ögonlocken. Upprörda röster, medlar, mäklar fred, min hand skakas, jag ber om ursäkt flera hundra gånger för något fel som jag har gjort, men likväl förstår jag inte vilken dold gräns jag har trampat på den här gången. Skuldindränkt bedyrar jag min bedrövelse och blottar strupen. Visar mig underlägsen.

Nya vänskapsband har knytits med rosett, samfälligheten värmer för stunden. Men under huden kokar blodet, jag är en irrationell tidsinställd bomb driven av förtvivlan och obegriplig smärta. Minsta motighet kan vara det som sliter sprinten ur handgranaten. Och så händer det, en mening med hånfullt innehåll, ett snett ögonkast. Min hand griper hårt i jackan, svarta pupiller strirrar obevekligt in i ett ögonpar. Varför är han elak? Jag förstår inte? Rovdjuret i buren piskar svansen i ursinne, jag är inte rädd. Händer sära och lossar, var och en till sitt håll. Jag förstår inte.

Och jag lämnas med ångesten och desperationen. Bakom ögonlocken lyser det rött och klart. Mina händer slår på det enda som finns att tillgå, huvudet mörbultas mot en garagevägg, ångesten river gränslöst i mitt inre. Jag slåss mot ett hot som inte längre finns, övertygad om att jag är under offensiv från alla håll. En björnhona som rasar i försvar av sin avkomma. Jag är inträngd i ett hörn!  Adrenalin manar till kamp och strid och jag slåss, Gud ska veta att jag slåss.

Och brevid står F. Hotar med att ringa polisen om jag inte slutar. Jag kan inte sluta. Hon ringer. Och jag springer, nätta pumaskor mot snöbefattade trottoarer, en enda tanke i huvudet; vasst mot mjuk hud, i största möjliga omfattning. Och jag springer.

Väl hemma skyndar jag mig fort, innan polisen hinner komma. Och när dom knackar på dörren spelar det ingen roll, jag har straffat mig nu, jag har dövat smärtan. Jag hatar att leva. Jag hatar att leva. Och polisen far vidare i dimman, maktlösa inför smärtan i mina röda ögon. Och jag vänder blicken in i spegeln, bevittnar min suddiga anblick i fläckigt glas. Jag är misshandlad. Jag är misshandlad av mig själv. Ena kinden har svullnat till dubbel storlek, ett öga har blivit missfärgat, utsmetat blod över kinden. Jag har fövandlats till en tavla målad av en dålig konstnär.

Hjälp mig, snälla hjälp mig.

Jag minns.

Oförfalskad förväntning. En naket ovetande. Allt som var spännande, annorlunda. En ny människa från en annan värld. Klivet in i någons magi. Snöflingor, skogsvägar, ett helt stort hus, dieseldunkar, oljebefläckade fingertoppar, skäggstubb mot hakan, snöskoter mitt i natten, skjutbanor, skott från älgstudare som satte mina trumhinnor i gungning, vuxet, oändligt.

Dansade i köket om kvällen, såg ut i skogen genom de bristfälligt tvättade fönsterrutorna, tog in hunden från hundgården, skottade snö tills kinderna frös. Allt var nytt, orört, vackert. En brasa på kvällen, en tvättlina i pannrummet, bastuns kåda i håret.

En snörstump i min hand. En tråd att följa och nysta till något större. En enskild vink, ett dammkorn här, ett sandkorn i ögat där. En spritdunk i garaget. En platta oskyldiga öl till helgen. Ett glas surt vin till mig, hemlagad stek och potatissallad.

En tuffing som levt livet, som inte behövde någon. En hårding, en yngling i ett flammande moln av respekt. En tunn, tunn fasad redo att genomskådas. Jag nystar vidare, min tråd är tung och motvillig, men jag kämpar oförtrutet vidare med trasslet. Någon som med största trolighet var det största kapet under skoltiden, någon som med största trolighet har utnyttjat det. Aldrig problem med att få den han ville ha.

Alla tokigheter. Lustiga historier som lämnar en besk eftersmak i min mun. Galenheter i rusigt tillstånd, oräkneliga, alla berättade med ett fuktigt återupplevand  i blicken. Ett hjärta som saknar svunnen tid.

Sen jag kom, fredagens och lördagens trevligaste stund, intima fester med högst fem deltagare. I jaktkläder, skoterkängor, helly hansen-tröjor, en tunn lukt av svett och olja. Sluddrande förlamade tungor, vingliga steg, sittsovande, för många tomma burkar, i drivor under köksbänken. Förvirrade snöskoterturer, slutandes upp och ner eller med förevisande av chaufför till passagerarplats.

En annan helg, en annan tillställning. Människor i min dubbla ålder, för runda under fötterna för att förflytta sig. En dag, en danstillställning med arrangör, finklädda skuggor i olika tillstånd av berusning. Överallt, kvinnor han har lägrat. Jag chockas men väljer att svälja. Nykärheten ligger som en varm filt om mina axlar.

Garnnystandet växer. Det är stort nu. Kanske är det slut snart. Kanske håller jag snart den sista biten i handen. Så, en  kommentar som lämnar eftertanke och förvirring. Ingen här gillar mig./…/ X’s mamma har alltid varit sur på mig. Och alltid, en historia bakom. Oftast en historia som inte berättas förrän långt efteråt. För min tomt gapande mun. Och jag sväljer, och sväljer.

En fest, ett varnande ord för slutna öron. Han kommer aldrig att sluta dricka. Bemött med trotsigt förnekande, min ovilja att se. Jag blundar, blundar, blundar. Det finns det fler som gör. Vi blundar ikapp.

Jag ville måla hela Hans värld gul och grön. Röjde upp i tomma rum, tapetserade nötta väggar. Beröm mig, beröm mig. I hälen, alltid ett stick av motstridighet. Framtidsplaner, tunna ringar av guld. Monstret i magen som slåss med sin svans. Vi byter ringar av förhoppning.  Berusade av champange.

Och vreden. Ibland vreden. Till en början förknippad med sneda fyllor eller oberäkneliga handlanden från min sida. I ett badkar med lugnande tabletter. På soffan efter nyårsnatten. Överslätande. Ynklig. Gråter i duschen. Jag förlåter. Förlåter. Trasslar mitt garn.

Besök hos psykakuten, galonklädda stolar, lukten av olja och bensin. Överdoser av medicin, efter att ha skådat renaste hatet i ögats pupill. Tysta nätter under landstingets vingar. Förlåtelse. Min rädsla växer sig större än nystandet, jag släpper tråden och tar upp rakbladen. Bleka ärr slingrar sig på min hud, varje gång bemötta av en föraktfull blick. Öppna sår delar på sig och blottar kött och senor, jag förbannas men ilskan förvrider, jag vet inget annat sätt.

Nu, en trådstump i handen. En sax i den andra. Jag vill inte veta längre, jag vet nog. Jag lägger mig ner på golvet och håller för öronen. Snorar på parketten, blöder ner en handduk, lyssnar lamt till vreden. Fångas av smärtan i mitt inre, åtrår en förståelse som inte finns att få, skriker ut min hjälplöshet och möts av ilskan.

Och innerst i mitt huvud genomskådar jag masken, Hans fasad är mig genomskinlig nu. Jag ser, jag ser Hans osäkerhet, Hans rädsla, Hans ovetenskap om livet. Hans sorg. Hans taffliga uppväxt. Hans ovilja att se sig själv i spegeln om morgonen, Hans projektioner som Han inte vågar vända inåt. Hans självförakt, Hans avsky, Hans rädsla utbytt till förskrämd ilska. Inuti i mitt huvud river jag dammen och låter allt det vilda vattnet forsa fritt. Och sörjer.

Samsjuklighet är mer regel än undantag vid psykiska sjukdomar, en överlappning av flera diagnoser som förvärrar sjukdomsbilden hos patienten och/eller kan göra att det är mycket svårt att särskilja de olika diagnoserna från varandra. Många drag hos ADHD-diagnostiserade psykiskt sjuka stämmer även in på kriterier för borderline och särskilt bipolär sjukdom. Detta leder till att även medicinering/ behandling kan vara svår att anpassa och/eller finna lämplig sort. (saxat från diverse Internetsidor)

Jag har lyckats pricka in tre fucking diagnoser: bipolär sjukdom, borderline/emotionell personlighetsstörning och ADHD. Det är helt sanslöst, bortom förstålighet. Tre diagnoser av psykisk karaktär. Haha, lika bra att slå på stort när man ändå håller på. Sanslöst. Och det värsta är att jag inte reflekterat över denna komorbiditet förrän nu. Blundat med öronen ihärdigt, separerat problembeteenden i bästa multipla personlighetsanda.

Och jag börjar sakta ta till mig ADHD-spektrumet, får insikt i både uppväxt och nutid. Upptäcker svar på frågor jag aldrig vetat fanns. Det oförstådda dolda kroppsspråket, oemottagligheten för ironi, icketilltagligheten för tillsägelser, min omogna personlighet, impuilsiviteten, oförmågan att reflektera över konsekvenser av handlingar, glömskan, otåligheten, min okontrollerade ilska under uppväxten, hyperaktiviteten följd av total passitivitet, intesiviteten, min bottenlöst sjunkna självkänsla, motviljan mot förändringar, omöjligheten att kontrollera känslor, den ständiga förnimmelsen av att inte höra hemma i livet.

Alltså, tre fucking diagnoser, helt otroligt, snacka om problembild. Och alla lappas över varandra, vissa symptom inkluderas av alla tre diagnoserna på samma gång; tex impulsivitet återfinns hos alla tre störningarna. Det är oändligt, det är en rigid förklaring till mitt beteende under uppväxten och tonåren, ett svar på min omogenhet i vuxenvärlden.

Och jag accepterar med jämnmod, det är ingen mening med att slåss mot natueren längre, det är bara ännu en kamp dömd att misslyckas. Jag erkänner för mig själv att jag är sjukare än jag ville tro, att de psykiska och neuropsykiatriska funktionshindren begränsar mig från att mogna till en vackert röd tomat och erkänna vuxenlivet. Jag är en tonåring fångad i en vuxen människas intellekt och kropp.

Och jag har så ont inuti, smärtan och ångesten lever sitt eget liv under min tunna hud.  Det enda som tystar demonerna är kemiska substanser. Jag går till jobbet, trär på mitt skal och håller ryggen rak. Smyger hem, rasar ihop till en trasig pöl, sugs ner i virvlande svarta maskhål. Trasas sönder omigen av hårda ord och nålvassa anklagelser. Tigger om förlåtelse i all evighet, sluter avtal jag bara kan hålla tills min hjärna får en injektion av psykiskt gift. Vägrar resolut att glänta på fönstret till mitt djupaste hål, viskar bara tyst när ingen hör; jag är en förskräckt alien vilsen i en snårfylld skog, det enda jag förmår är att springa, springa till längre bort. En pusselbit lämnad överbliven när pusslet blev färdiglagt.

Och det smärtar som mest när jag ser alla människor som bildar familj, skaffar barn, köper hus, kör volvo. Det finns inte för mig, det finns inte. För mig finns bara överlevnad, sekunder bortblandade i klockans urverk, en ändlös sorg som beslutsamt skapat en oavbruten erosion i mitt inre. En sorg som skär sönder mitt liv till små strimmor. Friskheten är långt borta, jag vågar inte ens nudda med tungan tanken, jag smakar inte på vitklädda snöflingor. 

Kanske väntar jag bara på att jag ska gå under likt ett skepp som styr mot grundet. Böjer mig som ett grässtrå i vinden, låter det som är jag suddas ut till en genomskinlig spegelbild. Det enda jag kämpar för är att inte göra Honom arg, då köper jag mig tid, kan leva ännu en dag till utan dödslängtan. Bara jag inte förargar Honom, då slås allt i bitar och jag sneglar mot gula engångsrakhyvlar och nyinköpta medicinförpackningar.

Bortbytt. Utbytt. Avbytt. Mot en flaska vin eller två. Jag är mindre värd än en starköl.

We love each other ’til madness. We love each other ’til sadness. What’s the use to pretend? That’s why this have to end.

Här är platsen för ärlighet, befriad från lögnens illaluktande svarta galla. Mitt sinne är psykopatiserat, jag krossar tårar mot asfalten. Jag lindar in mig i tvångströja med munkavle. Men här skriver jag min sanning, jag skriver den i smärta och förtvivlan. Det rasar i bitar, alla klossar ramlar ner i golvet. Igen, för fan, igen. Ska det aldrig bli tyst inuti, ska smärtan aldrig avta?

Jag har kommit att hata min person. Arbetat mig upp mot det rena, starka hatet. Fy fan, om jag bara hade haft pengar, då hade jag köpt mig en enkel biljett in i sömnen. Allt jag tar i, det blir svart, nej rostigt, nej ruttet. Jag lever inte ett liv, jag ser livet levas med mig som dålig statist. Och jag är för jävla duktig på att tycka synd om mig själv. Som vanligt, det är så jävla synd om mig. Och inte har jag ägnat barnen i Afrika en tanke heller.

Och jag älskar Honom. Jag vill så gärna vara Honom till lags, vara så som Han vill att jag ska vara. Men för fan, det går ju inte. Jag gör ju bara fel, fel, fel. Jag försöker, Gud ska veta att jag försöker, men jag stupar alltid på mållinjen i en trasig hög av gråt. Jag vill, jag vill så gärna. Visa, bevisa, vinna förtroende. Sudda ut mina svarta horn. Snälla, snälla, älska mig. Älska mig.

Suppose I don’t love you.

Jag har gömt mig nu. Kört in huvudet i en tjock sörja av aktivitet för att söka undkomma de outhärdligt vassa tankarna. Dunkar huvudet i väggen varje måndags morgon, stämplar in och ut, kopplar av hjärnverksamheten absolut. Jag jobbar, gråter, jobbar, blir uppäten infrån och ut, jobbar, tänker inte, känner inte, jobbar, jobbar, jobbar. All ledig tid, helger, kvällar, nätter, låt mig jobba, ta tankarna bort från mig! Jag vägrar att ens nudda tanken vid det som jag redan vet är snett, vindt, förvridet. Jag jobbar, jag är så förbannat duktig.

Men, en skyltdocka, en lobotomerad blick. Inga tårar i ögonvrån. Rak i ryggen som en fura.

Och det kommer att krävas ett nytt språk. Eller ett avancerat chiffer. Annars får jag vartenda ord jag någonsin knapprat in på ett tangentbord nedtryckt i halsen, inom rimliga tidsintervaller givetvis.

Och det står mig upp i halsen. Med ena foten över sjävdestruktivitetens brant, föll jag ett tag, mest för självförgörandets skull, mindre för rusens. Verklighetsflykt. Jag simmade på land ibland. Men mest av allt ropade jag på hjälp, se mig, hjälp mig. Jag hostade, rosslade, men ingenting hände. Argsinthet och svarta ögon tvingade ner mig i sängen, jag ropade för dåligt, jag ropade för dåligt. Det var ingen som hörde.

Han, Han är min livboj, röd och vit, guppar glatt i vildaste storm. Jag har inget val, jag är vallös, väljer hejvilt utan att veta vad, väljer ingenting alls. Dunkar huvudet i väggen vilket som. Han är den enda som jag har kvar, utan Honom, jag skulle sjunka dit ner, till det mörka kalla.

Hans ord är min lag (eller vänta nu, skulle jag ha chiffrerat det här?), jag böjer mig som ett ljusgrönt grässtrå i sommarvinden. Det är så, jag böjer, tills ryggen knakar, jag försöker, vara till lags. Misslyckas mest.

Och det hela slutar som alltid; jag smyger i väg som en strykrädd hund, för skadad för att kunna spela med i livets skådespel. Smyger längs väggarna, med uppspärrade ögonlock, gömmer mig under stolarna i köket. Det finns ingen tid för ändlösa repetioner, bara smärtan i bröstet.

Mina ansiktslösa bloggvänner!

Om ni bara visste hur mycket era ord värmer. Jag läser mina kommentarer och förundras över hur många vackra och fantastiska människor det finns där ute, bakom skärmar, på platser jag aldrig har varit. Och jag skäms över min oförmåga att ens förmå mig att svara på kommentarerna, eller att kommentera andras inlägg. Men jag ska. Jag ska. Snart. Ska bara samla ork och mod att sjunka ner framför skärmen igen, utan att behöva ha Hans ögon brinnade i nacken.

Jag skrattade när jag läste Vildsjäls kommentar; ”Om du hade varit psykopat hade du haft ihjäl honom för länge sen.” Fan, det gör mig jävla uppmuntrad att höra de orden från någon annan, det får mig att tvivla på min inbillade galenhet. Ni håller mig nere på jorden, hindrar mig från att sväva upp och bort till ingenstans, ni får mig att tvivla på Hans ord, att ifrågasätta.

Tack snälla Ni, tack för allt!

Stackars Sara, om någonting går henne emot minsta lilla så vill hon ta livet av sig. Buhu, buhu. Stackars Sara, hon bara ljuger och snärjer in sig i sedan länge genomskådade lögner och krymper till en patetiskt ensam liten varelse när hon blir tagen på bar gärning. Stackars Sara, så fort någon blir arg på henne måste hon skära långa sår i sin tunna hud för att visa omvärlden hur dåligt hon mår och för att lindra ångesten i kroppen. Stackars Sara, hon simmar torrsim på land men kan inte tekniken. Stackars Sara.

Och Han har rätt. Han har det. Rätt, rätt, rätt. Han har rätt. Jag är en psykopat. Ljuger vem som helst rakt upp i ansiktet utan att röra en min. Allt för att slippa undan med vad som helst, allt för att komma undan så smidigt som möjligt. Och lögnerna hinner ikapp. Jag rationaliserar hejvilt, rättfärdigare mitt beteende envist och ihärdigt, men egentligen är jag bara smutsig. Och hänsynslös. En självisk egoist som inte kan inrätta sig efter samhällets normer eller andras känslor.

Antisocial personlighetsstörning, ett urval av diagnoskriterier:

1. Misslyckande med att följa sociala normer med respekt för lagliga beteenden indikerat av upprepade handlingar som legat till grund för arrestering.
2. Falskhet, indikerat av upprepade lögner, användande av alias eller att ha lurat andra för egen personlig vinnings skull.
3. Impulsivitet eller misslyckande med att planera i förväg.
4. Irritabilitet och aggressivitet indikerat av upprepade slagsmål eller överfall.
5. Vårdslöshet och bristande respekt inför egen och/eller andras säkerhet.
6. Ihärdig vårdslöshet indikerat av upprepade misslyckanden i att ha koncist arbete.
7. Brist på samvete indikerat av bortrationalisering eller oberördhet av att man behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.

Respekt för lagliga beteenden? Mjo jag följer ju min egen lag, med ett beteende som jag tycker är lämpligt i rådande situation. Och jag är falsk, en enda stor jävla lögn faktiskt, bedrar vem som helst för personlig vinning. (Gör jag det? Verkligen? Jo, det gör jag väl? Ja, jo, ja. Jag är ett svin, en självisk jävel.) Angående impulsivitet och svårigheter med planering i förväg, haha. Haha. Haha. Inåtriktad aggressivitet, svar ja. Utåtriktad? Om så krävs. Behandlar andra, oberört, hur fan som helst. (I alla fall Honom, enligt Honom, och det har Han ju rätt i).

Jag är en fucking lögn. Och nu vill jag dö igen. Stackars mig, jag tror att jag tar livet av mig. Eller skär upp ett ben eller så. Som vanligt. Stackars, stackars mig. Det finns bara förakt kvar.

Jag förstår inte, jag förstår inte. Jag erkänner att jag är en fruktansvärd människa, en demon i människokläder. En svavelspyende ondska av patetiska delar i stål. Bara skalet på en spillra av liv. En skärva av vidrighet.

Hans ord. Hans ord är dagen sanning. En subjektiv parallell till den verkligheten där jag vistas dag som natt. Jag lyssnar till Hans raspiga röst genom luftens ljudvågor och drunkar i innebörden. Kapitulerar för orden, som river upp min vita hud och lämnar öppna revor ända in till ben och brosk. Skinnet skalas av, skållas, lämnar bara skelett kvar. Jag skriker tre fot ner i jord och mull, ett fängelse av trä och sammet, knotiga fingrar i kors över bröstet klädd i finaste av kläder, insjunkna kinder utan spänst. Mörka fläckar av ansamlat och stillastående blod. Tidens tand äter upp min själ, bit för bit.

”Du är ett jävla äckel! Hur fan kan du behandla mig så?”

-Jag vet inte. Jag vet inte. Förlåt mig. Förlåt.

”Ligg med dina karlar mest du vill! Du är ett stort jävla svin som bara utnyttjar andra!” 

-Men…

”Jag är så förbannad att jag vill slå in skallen på dig!”

-Men, men, jag ville bara träffa en kompis. Det är ju F’s pojkvän.

”F är en idiot, hon måste ha fel i huvudet.”

-Hon är min vän. Jag skulle aldrig göra nåt med hennes pojkvän. Aldrig.

”Du hittar alltid nånstans att fara, du har varit med varenda karl i hela kommunen.”

-Jag har inte varit med nån annan än dig. Jag älskar dig.

”Jag försökte stoppa dig, det gick inte. Du är äcklig, du behöver vara med killar, få deras uppskattning. Du har knullat honom, var det skönt? Vad ska jag tro?”

-Jag har inte legat med nån. Nej. Nej!

”Jag kan inte stoppa dig, du måste ha en karlkuk i ditt jävla arsel! Jag hoppas du hann suga av honom, du låg lika förbannat och knullade honom innan det var slut.”

-Nej. Nej, jag tog en fika. Jag umgicks bara. Det var F’s pojkvän som tyckte synd om mig att jag skulle sitta hemma ensam en lördagskväll.

”Det är massa karlar som stoppar in fingrar i din fitta. /…/ Jag säger saker bara för att jag älskar dig.”

-Förlåt, förlåt, förlåt.

”Jag ska fixa en thailändska och knulla skiten ur hon, hon kommer tycka om mig i alla fall, till skillnad från dig!”

-Förlåt, jag är äcklig, förlåt.

”Jag vill inte veta av dig längre. Det är nog nu. Mina kompisar tycker synd om mig, dom tycker att du ska lämna mig ifred. Dom förstår inte hur nån kan bete sig som du!”

-Men jag har inte gjort något med nån annan. Jag lovar. Förlåt, förlåt.

”Jag tycker du är äcklig. Var det värt det? Vi bråkade en hel kväll och du for dit ändå!”

-Men jag har känt mig så ensam. Förlåt. Jag ville träffa någon och umgås lite.

”Jag har träffat en gammal tjej ikväll på krogen, hon var jävligt vacker och hon blev glad över att träffa mig! När jag får en ny tjej ska jag berätta det för dig, det ska bli så jävla skönt. Hämnd, så ska du få känna hur det känns!”

-Förlåt, förlåt, förlåt.

”Du behandlar alla som skit, du är en skit! Du är bara äcklig för mig!”

-Jag är bara äcklig, jag vet. Jag vet. Förlåt.

Dagens sanning är rå och avskalad. Hans sanning är min sanning. Jag litar på Hans ord. Det finns ingen ondska, bara sanning. Jag är djävulen personifierad. Han ska slippa mig. Jag blir till ruttna löv.