Jag trasslar in mig i pretentiöst nonsens-skapande, väger vart ord på våg med digitala siffror och för många decimaler.  Mina fingertoppar kan bara inte förmedla det jag helst av allt vill säga, de föredrar att måla tomma ordtavlor av ogripbar karaktär som enbart kan tolkas, aldrig förstås.

Jag har förvandlats till ett massivt självförstörelsevapen med siktet inställt på kill & destroy, en felriktad försvarsmekanism på vift som söker skydda självet från smärta och sorg. Så fort hotet, som nuförtiden oavbrutet svävar i luften, närmar sig en mikrometer slänger jag mig omedelbart på rygg och blottar halsen, en underlägsen frusen jycke som hellre väljer att låta sig dömas på förhand än att stanna och slåss. Och i mina händer vilar inte någon makt över hur jag ska leva mitt liv, mina smutsfärgade handflatorna rymmer enbart makten till sista-alternativ-katastrof-utväg, det är det enda beslut jag skulle kunna fatta idag utan att bli brännskadad av ångest, skuld och skam.

Och jag förstår. Jag förstår. Små stunder av skarpsyn och insikt tassar tyst förbi medan jag långsamt kvävs av skulden och skammen. Miljontals sekunder slösar jag bort, jag har så många mål kvar att nå, ändå tar jag skyggt farväl av vänner, och runt mina trötta handleder vakar ett handfängsel av ilsket stål.

Det finns ingen tid kvar, sömn är en lyx som måste rationaliseras bort till förmån för vakenvarandehet, skonad från svärtan i Hans dömande andedräkt. Vaken hukar jag för ilskan, kryper fumligt på knä under borden i flykt  när skammen villigt bekräftat alla Hans ord. Tiden stannar under borden och jag  fångar dammtussarna i handen, känner hur hjärtats sammandragningar skenar i blind panik, i bröstet flämtar lungorna när luftvägarna inte längre släpper igenom koldioxid och syre. Någonstans i bakgrunden vrålar Han att det inte är synd om mig, jag gör det med flit.

Jag tror jag har blivit galen. Jag är inte längre en människa, jag är en mekanisk mekanism som har översvämmats med rost; i en kemisk reaktion med omvärlden fräts det som är jag bort för alltid.  Klumpen i magen finns inte, för jag blundar hårt. Och jag låtsas att det här inte händer. Det här är inte mitt liv.

Vi älskar varandra till vansinne,
jag vet inte varför, men vi offrar våra liv
Aldrig någonsin mer dina händer
aldrig någonsin mer dina kinder våta av saliv
Du skriker åt mig, jag köper tid.

Jag drivs av din smärta,
med svagsinnig eld tänder jag på ditt hem
lågor som omvälvar all trasig sorg.
En stillsam doft av fotogen,
smaken av sot som dröjer sig kvar till sen.

Du låtsas att du älskar mig,
biter hårt i sargad själ.
Glittrande tänder i ruttet kött
smaken på tungan av sådant som är dött,

Jag ljuger för mig själv när du skriker,
och döden är vacker om vit,
dansar framför mina fötter och ler,
låtsas inte om att han inte alls hör hit.

Hur kan man förlåta allt som gjort så ont?
Jag behöver något som gör mig fin,
ge mig opium, ge mig morfin och kokain,
sätt sprutan i tunnaste ven,
ge mig mina drömmar tillbaka,
ge mig rent och gnistrande heroin.

Du som var min enda tro,
du sa att jag var lika ensam som du,
men anta att jag inte avgudar dig lika mycket som förut,
anta att jag skrattar åt dig nu.

Den frihet som jag stal,
slukades av din självsäkra mun,
Så nu är jag tillbaka där jag hör hemma,
Dömd till varandet i 10 kvadratmeter rum,
bedövad av vita väggar, besinnad av valium.
Men bakom min rygg smyger döva skuggor omkring,
jag skriker mig hes fast betongen är döv och stum.

Invecklade mönster fångas av utspridd hud,
jag bildar konstverk av svåra sår.
Aldrig någonsin mer dina händer
jag blundar och tar vad jag får.

Vi älskar varandra till vansinne,
vi offrar våra liv,
När du skriker åt mig nu,
jag har slut på tid.

Aldrig mer dina händer,
inga fingertoppar mot mina tröstlösa ben,
jag förvisar ditt hjärta i karantän,
det är inte jag som är nålen i din ven.

Jag har gömt mig nu. Kört in huvudet i en tjock sörja av aktivitet för att söka undkomma de outhärdligt vassa tankarna. Dunkar huvudet i väggen varje måndags morgon, stämplar in och ut, kopplar av hjärnverksamheten absolut. Jag jobbar, gråter, jobbar, blir uppäten infrån och ut, jobbar, tänker inte, känner inte, jobbar, jobbar, jobbar. All ledig tid, helger, kvällar, nätter, låt mig jobba, ta tankarna bort från mig! Jag vägrar att ens nudda tanken vid det som jag redan vet är snett, vindt, förvridet. Jag jobbar, jag är så förbannat duktig.

Men, en skyltdocka, en lobotomerad blick. Inga tårar i ögonvrån. Rak i ryggen som en fura.

Och det kommer att krävas ett nytt språk. Eller ett avancerat chiffer. Annars får jag vartenda ord jag någonsin knapprat in på ett tangentbord nedtryckt i halsen, inom rimliga tidsintervaller givetvis.

Och det står mig upp i halsen. Med ena foten över sjävdestruktivitetens brant, föll jag ett tag, mest för självförgörandets skull, mindre för rusens. Verklighetsflykt. Jag simmade på land ibland. Men mest av allt ropade jag på hjälp, se mig, hjälp mig. Jag hostade, rosslade, men ingenting hände. Argsinthet och svarta ögon tvingade ner mig i sängen, jag ropade för dåligt, jag ropade för dåligt. Det var ingen som hörde.

Han, Han är min livboj, röd och vit, guppar glatt i vildaste storm. Jag har inget val, jag är vallös, väljer hejvilt utan att veta vad, väljer ingenting alls. Dunkar huvudet i väggen vilket som. Han är den enda som jag har kvar, utan Honom, jag skulle sjunka dit ner, till det mörka kalla.

Hans ord är min lag (eller vänta nu, skulle jag ha chiffrerat det här?), jag böjer mig som ett ljusgrönt grässtrå i sommarvinden. Det är så, jag böjer, tills ryggen knakar, jag försöker, vara till lags. Misslyckas mest.

Och det hela slutar som alltid; jag smyger i väg som en strykrädd hund, för skadad för att kunna spela med i livets skådespel. Smyger längs väggarna, med uppspärrade ögonlock, gömmer mig under stolarna i köket. Det finns ingen tid för ändlösa repetioner, bara smärtan i bröstet.

Han ville ju bara va’ min

Han sa, han ville ju bara va’ min,
svepte mig med i sin trotsiga vind.
vackra nätter med stillsamma munnar färgade av vin,
fuktiga kroppar som väcktes av adrenalin.

Han smög sig tätt inpå,
under mitt skinn, han gjorde mig till sin.
Pressade ihop mitt hjärta,
penetrerade, på något sätt tog han sig in.

Han sa han ville ju bara va’ min,
sa jag var förnimbar liksom en gas,
men han glömde att berätta,
att han hade redan en älskarinna av glas.

Han låter dagar försvinna i moln,
snärjd av ljuvlighetens rus,
begraver samvetet i jord,
låter samvetet bli bakgrundens brus.

Han vaknar upp söndrad och blodig,
kan inte minnas vem han var igår.
Smyger hem och smeker min kind,
andetag av förnekelse i mitt stumma hår.

Han dricker tills munnen blöder,
han kallar det oändlighetens medicin.
Men jag vet att han ljuger,
det enda som håller hans eld vid liv är bensin.

Kylan efter fest på fest ruvar dovt,
darrande fingrar, bortdomnade, som om badandes i lut.
Han skakar förtvivlat, ett skadat djur,
han öppnar dörren, men han vågar inte gå ut.

Han har förfrusit sitt hjärta,
han har smittat det med skam.
Viskar inte längre kärleksfulla sagor,
en dimma genom rummen, bara skuggan av en man.

Ett girigt behov större än en brusten vilja,
en förgiftande, förvildad, självisk tolerans.
Ådror buktandes av spritfyllda ångor,
ett förtappat sinne utan sans.

Underlägsen det odödliga i ett kemiskt rus,
simmar silverfiskar omkring i ett trasigt glas.
Tårarna flyr lika lätt som ett moln,
hur kunde en så liten sten orsaka ett ras?

Han sa, han ville ju bara va’ min,
att jag var hans nål glänsandes av adrenalin.
Men jag är bara en skugga i flykt,
hans älskarinna föder hans lågor med brinnande bensin.

En främmande fågel

Hon är en främmande fågel,
förlamade fjädrar sköra av förlägenhet och glas,
sjunger några rader ur en sång,
någonting om livets obarmhärtiga gång.

Hon är förflyttad bort från solen
söker enträget efter det som natten sköljde bort.
På knä, begraver i sand,
minnet av hjärtan som hon har förått.

Stjärnor bevakar ett sårat högmod,
hennes liv högt upp på en piedestal,
ett liv bara för att falla av.

Hon finner en grav i skogens sköte,
ett kors av kärlek och ruttnade grenar.
En själ, en förmultand kropp,
omringad av noggrannt utplacerade stenar

Ett tyst minne, någons farväl,
en mild påminnelse om livets råa förgänglighet.
Hon skrattar högt åt den dag som gryr,
skrattar åt en hemlighet, en hemlighet som bara solen vet.

Försöker väcka liv i en bortglömd själ,
bensin och torra löv vaknar till en skimmrande brasa.
öppnar vägen till ett trasigt hjärta,
öppnar fort innan allting rasar.

Hon är en främmande fågel,
med hafsigt avskurna vingar.
Sjunger sorgset några rader ur en sång,
den sprider sig på vattnet som perfekta ringar.

Tystnaden är en demon

Jag kan nästan nå stjärnorna ibland,
nuddar vassa spetsar med min hand.
Ett moln av förvillat damm,
ett moln som förvandlar allt till sand.

En människa i en förvanskad dimension,
en själ inlåst i vanvettig konvulsion.
Jag har lämnat tillbaka mina läppar,
dom var bara ett lån.
Ordlösheten ekar i huvudet,
och tystnaden är en demon.

Jag har skurit bort en bit av mitt hjärta,
blodet flyter sakta men mina steg är lätta.
En svag penetration, en nål i min ven,
armar krampaktigt lindade runt nakna ben.

Utanför mitt fönster dansar natten förbi,
en fyr blinkar trött vid ett rasande hav.
Jag formas av vindens sträva tunga,
jag rinner segt som björkens sav.

Ett band av punkterade ådror,
ingenting som hade kunnat förändra,
inga gravar finns kvar att skända.
Och det finns ingen skuld,
så gråt inga tårar för min skull.

Jag drömmer om havet i natten,
ändlösa vidder av förlamande tysthet,
ett koralldjur böljar stumt, det är en anemon.
Min ordlöshet skriker i huvudet,
och tystnaden, den är en demon.

Det kommer alltid ikapp till slut. Hon springer. Springer till längre bort, men det kommer ifatt. Och längs med benet rinner det våta, klibbiga, i strida strömmar. Färgar, missfärgar, blöter ned. Och hon dunkar huvudet i tapeten, om och om igen. Lämnar fula märken i panna och vägg. Hon hatar sig, hon hatar sig. Hon ska flytta, flytta bort. Fortsätta springa tills hon blir fri.

Och det smärtar, blöder, sprutar något så förbannat. Mörkrött, vinrött, blodrött. Vått, klibbigt, argsint. Knivskarpa fåror fyllda av senor och brosk. Sår ackompanjerade av hjärtslag som pumpar ut all instängd smärta. Vansinne blandat med naken panik, förstorade pupiller i vanmakt, fumlar efter tystnad. Hon skriker ut sin instängdhet och oförmögenhet, förbannar situation efter situation.

Sedan hjälplöst liten och svag, famlar efter kontrollen medan tiden är ur led. Ett finger i kläm, en tand utslagen ur en stängd mun. Längtar, gråter, ylar. Spottar blod och obesvarad ömhet. Klockans visare tvingar sig varv efter varv medan hon desperat söker efter lösningen djupt ner i sedan länge tomma vinflaskor. Bara bottnen är kvar, och speglar omvärlden frostigt blå. Påminner om minnen som är sedan länge begravda. Gräver upp, tvingar fram. Sådant som är glömt men inte förlåtet.

Insikt efter insikt, som slag över mun och kind. Ett brutalt uppvaknande ur en inbilllad dröm, med en mun full av sand och grus. En verklighet som hon inte trodde existerade, ramlade ner över en tunn nacke och knäckte sånär halskotorna itu. En vikt på smala axlar, tyngre än vad som kan bäras, ben som darrar av ansträngning och adrenalin. En kropp redo för kollaps och uppror. Ett sinne redo för avsked och tystnad.

Men mest av allt en oförmögenhet att hantera livets ordinära motgångar. En trasig, dåligt lappad, själ i vild brand. Svedd av besvikelse och av sorg.

Jag har missbrukat allt,
rusigt hög på kärlek och smärta
en motbjudande avtändning,
och ett krossat, smutsigt hjärta.

Ett liv som slutat levas,
en gungbräda men ingen balans.
Hans ögon i min nacke,
trotsiga tankar drömmer om någon annanstans.

Bryter ned, bit för bit.
Är det svårt att tämja en tiger?
Sätt den du i bur,
låtsas inte om hur den lider,
men nästa gång är det din tur.

Spelar spel med slutna kort,
på utsidan sopar man bort alla spår.
Men mitt skratt har försvunnit,
i tystnaden lämnas variga sår,
tysta sår, sår som ingen förstår.

Ögon som avslöjar vansinnighet
och jag blundar, vägrar att se.
Perfekta vita tänder på en rad,
Gud, jag krossas när Han ler.

Beslut grundade på kemiska rus,
hamnade fastfrusen på rälsen när tåget kom,
kvar är slamsor av blodigt kött på marken.
Tänk om, tänk om, tänk om, en enda gång,
tänk om tåget aldrig kom.

Högt upp över himlen på kemiska vingar. En vind, och röken mot min kind. Kisar, blundar, flaxar till, vingliga vingslag utan luftmotstånd, jag flyger, ovan mark, ovan tid.

Jag behöver ingen hjälp av syntetiska impulser för att lyfta, jag lyfter ändå. In i inuti, en annan värld. All smutsen smetas bort från min lins, verkligeheten blir klar och ren. Armar och ben blir ett trassel av fumligt synkroniserade nervimpulser. Jag flätar mitt inre, samman till en rosett av glöd och kol. Det är jag men ändå inte alls. Någon annan, en förfinad kopia av ett blekt original. Kokar av liv och oskuldsfull vilja. Nu är jag här, dit ingen kan nå. Osårbar. Ofelbar. Ofattbar.

Framåt genom snår och fuktig myr. Framåt. Inte stanna upp, ingen blick över axeln nu. Jag är på väg, en ny stig, ett nytt liv. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim så att det inte ska spricka. Jag lagar ett trasigt hjärta med lim för att bli lycklig.

Så hann Den ikapp mig. Smög sig sakta på bakifrån, spurtade, fällde släpade mina tänder i det kantiga gruset. Backlash. Flash, minnesbild, flash, minnesbild. En egen diaprojektor inuti mitt huvud. Spelar ett bildspel ingen vill se. Ångesten skrattar, hånar, grinar mot mig. Jag kan känna dess fräna andedräkt mot mitt ansikte, ser rester av köttslamsor på spretiga tänder. Med full kraft, all världens smärta och sorg landar i mitt bröst. Som en gigantisk emotionell hjärtattack. Formar orden i min gom, stretar emot, biter ett jack i min tunga så att rännilar av blod letar sig ned för hakan. Iskall insikt.

HAN ÄR BORTA! Jag har kastat bort Honom. Gårdagens skrynkliga tidning i en offentlig papperskorg.

Förra gången jag sökte trassla upp mitt garnnystans härvor genom att slita mig lös gjorde jag det så som man rycker ett plåster fastkletat i hud och hår. Ett enda snabbt ryck. Svisch. Kastade mig handlöst ut i det liv som tycktes ha gått mig förlorat. Dansade gatan ner, telefonen brände i min hand, ett icke-utsuddbart leende på torra läppar, så mycket att ta igen.

Den här gången är det annorlunda. Jag är inte huvudlös eller handlös. Jag är samlad, lugn, förtvivlad. Känner på sorgens vallande vågor som pulserar genom min kropp. Medveten om att bara jag står ut så går det över, snart, senare. Likväl övertygad om att falla stel och kall ned precis i detta nu om jag inte får höra Hans röst. Medan den sköljer över mig igen. Den fuktiga, intensiva, kladdiga, röda, självklara smärtan i bröstet. Magen. Hjärtat.

Och sorgen är så stark, solid. Inte outhärdlig som ångesten utan precis under gränsen till livrädsla. Ihållande. Jag som aldrig, aldrig väter andra med beska droppar från mitt inre, med undantag i vilda ångestattacker, överväldigad av tron att styrka är att aldrig visa sig svag, låter nu salthaltiga kroppsvätskor ihärdigt droppa vind för våg. Allting kan härledas till sorg och resulterar i strida strömmar av snor och tårar; ett tv-program, en sång, en tanke, en känsla, en människa. Inte bara sorgen över att en kärleksepok är över, utan sorgen över allt. All sorg som aldrig fått finnas inuti har flyttat in, skriker på uppmärksamhet.

Härdar stoiskt ut den första ensamma natten, nästa likaså. Tuggar benso, ångest och smärta medan jag plågar musklerna med fysisk smärta. Tårarna flockas över kinderna medan jag lyfter mina järnklumpar upp, upp. Blodådror som sväller och klagar, mjölksyra i var liten muskelgrupp, en immig hinna av svett över min hud. Försöker ilsket tvinga sorgen och smärtan på flykten, väntar på tröttheten, frånvaron av allt, mental utmattning genom fysiskt självplågeri. Tills världen försvinner i ett töcken av mina egna bultande hjärtslag.

Fortfarande, när jag vaknar igen, så finns de där igen. Alla undertryckta känslor. Tävlar om att bubbla upp till ytan samtidigt. Som om de äntligen hittat ett hål, en utväg, ur vilken de väller fram likt ett stim av hungriga fiskar. Det finns ingen början, inget slut, bara miljoners miljoner av glansiga fjäll som dansar fram, likt en enda oändlig, pulserande kropp. Och jag tvingar mig att stanna, betraktar forsen av mitt innersta. Låter alla silverfiskar simma förbi. Lyssnar. Känner.