”Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få henne att tvivla på sig själv.”

Realitycheck (läs: ‘repetition’ eller ‘är jag psykiskt misshandlad?’)
* Ditt liv går ut på att försöka förstå vad han vill, hur du kan göra honom nöjd. (Mitt mission in life är att göra Honom glad och snäll, och absolut inte förarga.)
* Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det. (Förtydligande: JAG är fel i vårt förhållande, JAG försöker reparera och förändra MIG. Och tycker att det är helt rimligt.)

* Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att han ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor. (Och det finns en mängd förhållningsregler att följa angående godtagbart uppförande, annars väntar skampålen bakom lykta dörrar.)
* Du känner dig ofta orolig och nedstämd. (Och äter jag någon av mina mediciner när ångesten brottar ner mig så blir Han jätte arg och säger att jag är helt jävla drogad, att Han lika gärna kan ta hem en alkoholist och umgås med då.)
* Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hans skiftande humör. (Vill Han göra något på egen hand, då är jag också tillåten att roa mig ensam, annars väntar jag alert på direktiv för att stävja tillfälle för klander).
* Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter honom behandla dig.(Jag ljuger för alla konstant, vill inte göra mina få kvarvarande-nästan-vänner besvikna, eller höra deras dömande tillrättavisande om hur jag borde hantera situationen.)

(Värst var vad F skrev, efter att jag messat att jag inte orkade prata för jag var upptagen med att försöka att inte ta bort mig eller snitta fula jack i huden.Hon skrev att ‘alla har ett val, om du vill ta ditt liv eller skära dig så är det ditt val, dina egna beslut, du bestämmer själv hur du vill leva ditt liv’. Underbart, ännu en bekräftelse på att det här ÄR mitt fel, jag får ju FÖR FAN SKYLLA MIG SJÄLV. Jag har BESTÄMT att jag vill må så här.)
* Varje försök att reda ut problem med honom lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst. (Och att allt är MITT fel)
* Det känns som om ni talar olika språk.
* Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt. (Finns inte mer)
* Du känner dig illa till mods i hans sällskap men du älskar honom. (Jag är ju bara så rädd att göra någonting som ger Honom rätt att DÖMA mig, eller ännu värre, öppna ilskans gap och ramla ner i ångest utan slut, vilket föder än mer irritation och ilska)
* Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd. (Likt fångad i en lavin eller nedtryckt av en våldsint våg kan jag inte längre skilja på upp och ner, rätt och fel, rimligt och orimligt. Verkligheten är en illusion, mitt omdöme är inte kalibrerat med omgivningens, jag vandrar i en dimmig fantasi.)
* När han är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då han behandlat dig illa. (Och alla andra säger att Han är så bra/trevlig/duktig, så då måste ju jag ha fel, eller hur?!)
* Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp honom. (Men det hjälper inte, jag gör/är/säger/beter mig fel ändå, varje gång, alla gånger, alltid.)
* Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar. (Vi grälar inte, Han grälar, jag ber om förlåt. Sedan spar jag fram Hans anklagelser och gör dom till mina.)
* Du är rädd för honom men får samvetskval för att du är det. (Jag är rädd för Hans ord. För Hans makt över min skuld och skam. För Hans skicklighet i att misshandla med stämband och tunga. Och får Han veta att jag räds detta så blir det än värre; det är patetiskt att Hans tjej inte vågar säga sanningen för hon är RÄDD. Och jag skäms än mer.)

* Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre. (Jag hatar att leva. Drömmar om döden leker bakom ögonlocket tusen gånger varje dag. Men jag är inte värd annat, och ingen kan någonsin älska mig för jag är en vidrig människa, och dessutom är Han den enda familj/släkt jag har i hela världen. Alla vänner är försvunna eller förskonade besväret att släpa på mina demoner. Pest eller kolera: jag väljer båda.)

* Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut. (En enkel ekvation. Det är bäst att inte göra någonting som kan göra Honom arg, irriterad eller fördömande.)

*Er relation slukar allt mer av din tid och energi. (Mina katter sover ensamma om natten och dagen, 23, 5 timmar om dygnet, och dom är inte välkomna i Hans hem, då klöser dom sönder Hans möbler. Han vill inte heller vara hos mig, jag har så äckligt och stökigt, men jag hinner aldrig städa för jag kan bara fara hem om Han ger sin tillåtelse, annars skiter jag i Honom och tänker bara på mig själv.Dessutom får jag inte komma för sent, på klockslaget ska jag vara där, annars skiter jag i Honom.)

*Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning. (Svårt att skilja sjukdomssymptom från stressymptom här. Men allt är mitt fel. Och hjärtat tickar snabbare när Han är i närheten och jag är osäker på vad jag har gjort den här gången.)
*Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen. (Och gråter, våndas, räds, eller tycker synd om mig själv, som Han skulle ha förklarat det.)
*Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk. (Vad kom först; ankan eller ägget? Min psykiska problematik är värre än någonsin, jag är ett ett löv av glas som genom ett ögonkast eller en tvetydig mening förvandlas till ett moln av splitter.)

*Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv. (Jag vill ingenting.)

Fortsatt realitycheck ( Läs: vanliga drag hos den som misshandlar)
Får allt till sin egen fördel, även nackdelar
Saknar ånger och skuldkänslor (kan prata som om…)
Saknar helt intresse för de följder deras handlingar får för andra människor
Ser sig själva som överlägsna som har rätt att leva efter sina egna regler även om det skadar andra
Makt och kontroll över andra
Svårt att acceptera att andra har åsikter som skiljer sig från deras
Känner sig inte besvärade av sitt beteende
Överdriven syn på sitt eget värde och sin betydelse
Påstridig, trovärdig och vältalig
Labilt temprament, manupulativ och lögnaktig
Han ser inte sig som förövare utan som offer och kan därmed inte se vidden av sina handlingar och mönster.

”Vardagspsykopaten finns mitt ibland oss och det är svårt att upptäcka honom innan det är försent
En typ av män som misshandlar fysiskt och psykiskt har fått epitetet vardagspsykopat. Han finns mitt ibland oss, lever ett vanligt liv, och är ofta framgångsrik i sitt yrke. Han begår inte brott men hans anhöriga utsätts alltid för psykisk misshandel. Han kan konsten att väcka starka känslor hos sina kvinnor. Han är vältalig, charmig och romantisk när han har lust och elak och kontrollerande när andan faller på. Ena dagen bedyrar han sin kärlek, nästa blir hon lurad, bedragen, hotad eller misshandlad. Han spelar hjälplös och sårbar för att väcka medlidande och han uttrycker ofta vikten av att vara empatisk men är själv helt oförmögen att känna empati. Han klandrar andra för de beteenden som han själv har och han är i regel sjukligt svartsjuk.”

En dåres försvarstal / Varför stannar jag kvar? ( Om Han är så hemsk? Är Han verkligen det, jag kanske inbillar mig?)

Jo, för att Han är min familj, min trygghet, min stabilitet, solen runt vilken jag har min omloppsbana. Jag har ingen släkt, eller blodsbunden familj att tveklöst luta mig mot. Vänner har jag många och ytliga, men inte en enda har tillträde bakom kulisserna. Jag kan inte besvära någon annan, jag har inte råd att bli avvisad, och mina behov är så stora, mer än vad jag någonsin kan begära från en annan människa. Så jag väljer att stanna med den sämsta tänkbara tryggheten, hellre än att vackla runt i världen helt ensam, förhoppningsvis förvisad till institutioner och myndigheter som närmsta anhörig. (Och för att få hjälp och stöd från samhälle så måste man ju som bekant slåss för sin rätt, vilket man knappast kan förvänta sig att en ensam skadad människa utan stöd kan orka.)

Till sist irrar sig mina förvirrade tankat iväg på ett sorgset sidospår…

Jag har varit en naiv idealist som verkligen trodde att vårt samhälle kunde sörja för sina medborgare. Jag trodde att klassamhället var avskaffat och att solidaritet och jämställdhet var ledord för synen på individens rättigheter i dagens alla politiska inriktningar. Alla föds inte med samma förutsättningar, eller får liknande möjligheter i livets nätcasino, ändå trodde jag i min enfald att vi hade en lägsta nivå, ett skyddsnät, som hindrade de minst tursamma från att skiljas från de övriga massorna och rasa ner i skärselden. Jag hade fel. Jag hade fel.

Jag är desperat, maktlös, utmattad. Ett vilddjur inträngd i ett hörn, blottar tänderna för att skrämmas och reser ragg, har ingenting att förlora längre. Vinna eller försvinna.

Om jag hade haft någon drogliknande substanser att tillgå så hade jag för länge sedan börjat att missbruka. Vad som helst för att slippa leva i den här världen, inuti i min hjärna, drunkande i all klibbig smärta. Men jag är så genompräktig och naiv. Skulle inte ens känna igen en marijuanaplanta om jag så hade den i köksfönstret, och än mindre kunnat få tag på minsta lilla frö. Alltså, alla tycker det är svårt att sluta knarka, men jag vill ju BÖRJA, och det är också svårt faktiskt. 

Och min desperata hjärna smider lömska planer om kriminalitet, inte för att säkra min ekonomiska framtid, utan för att visa samhället hur jävla dåligt jag mår. Alltså, att på bästa sätt göra något förbjudet och jävligt, men utan att skada någon, eller genom att slösa på resurser som behövs till viktiga saker i vår redan så fattiga nation. Få se nu, jo nu vet jag! Fortkörning ensam mitt i natten är idiotsäkert. Ingen kan skadas, det kostar samhället inga pengar, ingen skadegörelse. Om jag kör 200 kmh på en 50-väg, då kommer dom förstå hur dåligt jag mår! Jag kommer att bli en hemskt otäck brottsling! Det är bäst att dom har plats över för mig i fängelset!

Vi låser in mig. Ja, ja! Bra idé, så att jag kan förvaras ordentligt, i väntan på en bättre ekonomi hos kommun och landsting. Eller ännu bättre, skippa mig till Polen. Billigt hos öststaterna ju. Jag är en nagel i ögat på alla politiker. Jag är den som inte får finnas. Den som vägrar förvaras, utan vill förbättras. Den som ingen vill veta av. Hjälp finns inte. Det är bara att inse. Jag vill dessutom påverka min egen situation, och hävdar att jag har en kännedom om vad som kan tänkas vara bäst för mig. Usch och fy. Jag är ju ingen läkare (nej, men jag lever med mig själv 24 timmar om dygnet), de har faktiskt en plan med min behandling, ett mål. Dock är tydligen målet hemligt och även behandlande läkare håller sig gömd. Men inga fler självmordsförsök nu, det är inte bra för s-t-a-t-i-s-t-i-k-e-n. ”Men hjälp, nej det har vi inga resurser till”.

Och jag skrattar faran rätt upp i ansiktet, ha ha ha.

Nå nä, JK ville inte inte anmäla bloggaren Henrik Alexandersson, HAX, som på något mycket märkligt sätt lyckats nosa upp ett bevis på att FRA redan 1996 hade spanat ”i kabel”, vilket inte blev tillåtet förrän den 18 juni, i år. Men det är i alla fall rummel och rabalder hos JK och Radio och tv-verket; man ur huse, det har begåtts yttrandefrihetsbrott! Hu, sekretessbelagda dokument har läckt ut, om vi skriker riktigt högt om det istället för vad som står i dokumenten så kanske alla glömmer det…?!

Och hur fan kan det vara ett yttrandefrihetsbrott, så FRA menar, att publicera material som man fått tag på? Det är väl det som är yttrandefrihet, att få säga vad man vill om vad man vill. Och att varje enskild person kan kritiskt granska de instanser och företag som finns i vårt samhälle?

 Om det nu var så fruktansvärt sekretessbelagt så bör den ansvarige för materialet uppenbarligen hålla bättre koll på vars han har det.

Heja HAX!

http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/07/beviset-p-att-fra-lyssnat-i-kabel.html

Nu är jag arg!

Jag vill förändra och förbättra min arbetsplats. Jag har miljontals intelligenta idéer som jag tyckere att alla borde lyssna på. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vill göra nånting! Jag bryr mig! Men, ingen vill lyssna, ingen orkar bry sig. Vil låter allt vara som det alltid har varit. Vi provar ingenting nytt.

AGGGGGNH!

Jag vet att jag kunde hjälpa till att göra det så mycket bättre om jag bara fick chansen. Men jag är bara en naiv idealist med halvfärdiga drömmar om en bättre värld.  Och för varje gång jag slås i ansiktet av  den brutala verkligheten tappar jag lite av gnistan. Men jag vägrar att ge upp. Jag vägrar att bli likgiltig. Jag ska skrika tills jag blir hes. Jag måste ha någonting att kämpa för. Sådana som jag måste kämpa, annars tar likgiltigheten över…

Hypomanisk nu eller bara engagerad? Hur ska jag veta? Förklara för mig. HUR ska jag veta?  

Jag måste bara kommentera det här med FRA. Vilket genomslag! Alla tycks ha någonting att säga om denna nya lag som träder i kraft 2009. Alla ska övertygas, antingen att hålla med eller säga emot. Jag är kluven. Å ena sidan; har man ingenting att dölja så vad spelar det för roll, men å andra sidan så börjar Sverige likna Orwells London från boken ”1984″ där alla är bevakade dygnt runt. Mycket känsliga fråga det här. Och mycket svår fråga. Vilket pris ska oskyldiga människor behöva betala för att stoppa terrorismen? Kan ingen längre ta eget ansvar för samhället utan måste vi övervakas av staten? Vart är världen på väg, egentligen?