Mina ansiktslösa bloggvänner!

Om ni bara visste hur mycket era ord värmer. Jag läser mina kommentarer och förundras över hur många vackra och fantastiska människor det finns där ute, bakom skärmar, på platser jag aldrig har varit. Och jag skäms över min oförmåga att ens förmå mig att svara på kommentarerna, eller att kommentera andras inlägg. Men jag ska. Jag ska. Snart. Ska bara samla ork och mod att sjunka ner framför skärmen igen, utan att behöva ha Hans ögon brinnade i nacken.

Jag skrattade när jag läste Vildsjäls kommentar; ”Om du hade varit psykopat hade du haft ihjäl honom för länge sen.” Fan, det gör mig jävla uppmuntrad att höra de orden från någon annan, det får mig att tvivla på min inbillade galenhet. Ni håller mig nere på jorden, hindrar mig från att sväva upp och bort till ingenstans, ni får mig att tvivla på Hans ord, att ifrågasätta.

Tack snälla Ni, tack för allt!

Äntligen. Igen. På nytt. En känsla i bröstet, en fluga som förirrat sig in och surrar ilsket. En liten förhoppning om någonting annat. Någon har fångat min uppmärksamhet. Min blick som dröjde sig kvar lite för länge. Ett extra pulsslag, en svettdroppe från överläppen diskret borttorkad. En ilsken fluga i bröstet. Kanske, kanske.

Och en omedelbar våg av besvikelse och uppgivenhet. Ett kapitel avslutat innan första bladet. En tro på det värsta. En normal rädsla för avvisande, en onormal övertygelse om ett avvisande innan det ens har skett. Hur skulle det skulle kunna leda vidare? Jag är en dead end. En önskan om omdedelbar bekräfelse och löften. En bröstkorg full av desperat önskan om lite flyt. Snälla, snälla, ge mig lite hopp för fan. Låt mig få känna att jag är möjlig att tycka om. Och låt det gå fort, jävligt fort!

I am: I’m me

who are you to look down
at what I believe?
I’m on to your thinking
and how you deceive
well, you can’t abuse me
I won’t stand no more
yes, I know the reasons
yes, I know the score

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me
I am, I’m me 
I am, I’m me
can’t you see?, can’t you see?
I’m me, I’m me, me, me, me, me
I am: I’m me
I am: I’m me
 

(Twisted Sister, Iam: I’m me)

I won’t stand no more!

Jag skäms ända ut i fingerspetsarna på mina tår, värdelösheten är så djupt rotad i mitt bottenlösa inre. Men jag vet nödvändigheten, livsvändigheten, av att försöka hitta någonting som inte finns där. Att framställa, skapa, modellera helt nytt utan befintlig substans. Koka soppa på en spik, trolla med knäna, uträtta underverk och mirakel. Så jag försöker, tar ett djupt andetag och håller andan, hoppar ifrån femma;

”Jag duger. Jag duger! Jag är lika mycket värd som precis alla andra andra människor i denna värld.”

Flämt. Ansiktet är rödare än mognaste äpplet. Jag skäms verkligen av att behöva, behöva, behöva… ljuga! Men jag måste fortsätta, jag får inte sluta, jag har inget val. Min hjärna är manipulerad, invarderad av små jävla gröna aliens som bytt bort självkänsel-centrumet mot gegga.

”Jag är en värdefull människa bara för att jag är jag. Jag är värd att älskas. Jag är värd att behandlas bra.”

Och jag får varken motsätta mig eller protestera, det här är mina nya sanningar, orubbligen. Skrivet i ben på mitt kranium, skrivet med blod på mina väggar. Och nu, det värsta, det vidrigaste, det mest motsägelsefulla. Ingen kommer skratta för att jag säger det, även om jag tror det, för det är min sanning. Kom igen nu, jag kan göra det.

”Jag är vacker. Jag är smart. Jag tycker om min kropp. Jag är härlig.”

Det var vidrigt. Men det enda val jag har är att fake it ’til I make it. Fake it om och om igen tills jag tror på det. Först då kan mitt liv fortsätta på rätt väg. Självkänslan som har varit försvunnen, eller egentligen aldrig någonsin funnits, ska lagas, upphittas och staplas på hög.  Den ska bilda det högsta tornet (eller nej, ett högt torn räcker, jag behöver inte vara bäst, bra duger), vilket ska bilda den plattform jag ska balansera på, för resten av mitt liv.

Jag ska försöka, jag ska försöka mitt alla bästa.