Okej, jag vet, vetvetvet att det inte är bra att dö. Dum, dumdumdum lösning på problem. Men, igår, blev det liksom suddigt framför ögats linser. Armarna ville inte lyfta sig och öppna skåp och dörrar, benen vägrade att förflytta sig ett enda steg till, punkt. Jag tålde bara att lyssna på en enda låt (gissa vilken, kan det vara Begrav mig nu?), på repeat alltså, ungefär 30 000 gånger. Jag skäms för att erkänna detta men jag hittade en sida på internet (nämner inga adresser, ingen annan ska råka ramla in på dåliga och dumma idéer här) som ger instruktioner om självmord.

Då jag befann mig i mitt allra dystraste jag så studerade jag den flitigt och for till afärren för att inhandla massor med mat till katterna (ifall det tar lång tid innan någon märker att man är borttappad), sedan provade jag ut lämplig plastpåse med gummisnodd och inventerade medicinupplaget. Fy fan, jag p r o v a d e en jävla plastpåse, så att den skulle passa, på skallen. Fan. Tack snälla psyk för att ni hjälper till och förebygger suicidförsök, det gör ni kalasbra!

Ångesten och nedåtfallet verkar dock ha släppt idag. Jag  hann aldrig längre än till planering innan, (tack gode gud och alla hans mostrar!), F ringde och behövde råd och stöd. Efter att ha fokuserat på någon annans problem en stund lättade desperationen och dödsviljan till en hanterlig nivå. Men tänk om F inte hade haft problem just då. Det vill vi inte ens tänka på.

Dagens dilemma:

Jag kommer på att jag måste skicka ett sms. Hejdar mig mitt i rörelsen, armen på väg mot mobilen blir hängande i luften. Hur fan tänker jag? Jag kan ju inte skicka sms mitt i natten. Då kan Han vakna och tro att jag hemlighåller något, eller än värre, går bakom Hans rygg. Hur fan ska jag göra? Väcka Honom och berätta att jag kom på att jag bara måste skicka ett sms just nu? Då verkar det ju konstigt att jag måste skicka det precis just nu. Och väcker jag Honom blir Han ju arg för att jag väckt Honom.

Mitt liv är infekterat av ett virus och jag väntar på att immunförsvaret ska hjälpa mig att bli fri igen. Jag överlever gång på gång men det var länge sen jag levde längre än en minut åt gången. Drömmer om ljuset, viljan, värmen. Någonting Annat. Att spela upp allting igen, men annorlunda den här gången, med ett lyckligt slut.

Jag förundras över ilskan. Den saknas. Försvunnen. Säkerligen på kemisk väg men ändå. Det är bättre så här, men på något sätt tamare. Jag har tappat min udd. Eller har jag bara vänt den inåt?

Jag kan inte sova längre. Hypomani. Eller ångest. Eller båda samtidigt. Om jag sluter ögonlocken börjar det. Upproret i min hjärna. Alla tusen tankar trängs om min uppmärksamhet. Alla har ett budskap. Ett Viktigt Budskap. ”Ring vårdcentralen”. (NU! Mitt i natten? JA!) ”Sätt in annons på lägenhet”, ”Släng soppåsen” och så vidare. Jätte viktiga uppdrag som jag garanterat skulle glömma bort totalt om jag inte tänkte på det mitt i natten. Och allting måste göras eller tänkas på precis just nu, trots att förnuftet förtvivlat försöker övertyga alla tankarna och deras budskap att det går precis lika bra att ta hand om dem följande morgon. Men tankarna ju lyssnar inte. Så jag kryper försiktigt över nyfrusen is, aktar mig noga från att tänka någonting alls. Man vill ju inte starta någonting man inte behärskar.

Så då måste jag ta tabletter för att kunna sova. Och jag vet inte vilket som retar Honom mest, min oförmåga att sova och mitt hypomana beteende på nattkvisten eller att jag äter kemiska substanser som får mig att sova som en nyklubbad säl. Trots att läkare lovat att tabletterna är inte-alls-det-minsta-lilla beroendeframkallande hävdar Han oförtrutet motsatsen. Men det är min räddning just nu. Ge mig alla mediciner som finns, oavsett beroenderisk. Jag sätter allt mitt hopp till kemin och läkemedelsindustrin.

För övrigt ligger vi på Status Quo. Han har inte grävt i några av mina, enligt Honom (Ser ni?! Jag skrev ”enligt Honom”! Det måste vara framsteg!), fel och brister så som bloggande, MSN-konversationer och dylikt. (Dock aktar jag mig noga för att trampa på någon potentiell mina, som kan utlösa de hemskaste av explosioner.) Jag är väl medveten om att jag är i Hans liv på nåder. Allt måste ske utan Hans vetskap. Jag, för min del, har slutat tigga och be om en nykter helg. Det är ingen idé att försöka lyfta en sten man ändå inte kan rubba.

Nu är det färdigt. Jag räknar minuterna tills Han kommer hem från jobbet, då ska vi åka. Dit. Ni vet, dit, där man borde få hjälp, eller, dit där man, om man har tur kanske får man hjälp. Han orkar inte med mig längre. Inte efter i helg.

”Res dig upp för fan, tänk på ungarna, du kan inte ligga här!” (När jag ramlade ihop på golvet i tvättstugan i en förtvivlad hög.) ”Alltså, jag har bara ungarna varannan helg och då vill jag inte ha dåligt samvete för att jag är med dom och inte orkar bry mig om dig.” (Typ, sluta ligga och grina och ge mig dåligt samvete). Fastän jag hade bett om att få slippa följa med och vara men ungarna i helgen! Jag kände, jag visste att jag var för trasig för att orka, för att kunna vara en vuxen människa. ”Ska jag skjutsa dig till sjukhuset? jag vill inte att du blir galen så att mina barn ser…”  Han måste skydda sina barn från mig, MAN måste skydda sina barn från mig. Jag är ett monster.

Han är ett monster. Han älskar inte mig. Jag vet inte ens om Han är förmögen att älska någon. Men Han gör nog sitt bästa, och Han är nog en god människa. Det är ju jag som är ormen i paradiset. Och utan Honom har jag ingen.

Jag ber om förlåt hundratusen gånger, men det räcker aldrig till, jag komplicerar och trasslar till Hans liv med att vara sjuk. Med att vara Jag. Alltid något fel, och Han vill bara ha mig när jag är perfekt. Vilket jag aldrig någonsin kan bli.

Men jag har mina egna demoner också, oberoende av Honom. Och dom har vunnit nu. Jag kan inte stanna i den här världen, jag måste bort. Om jag bara inte hade varit så trött så hade jag kanske orkat göra slut på allting, men det är för jobbigt, kräver för mycket kraft. Jag orkar helt enkelt inte, jag hoppas på landstinget, på besparingar, på regeringen. Jag låter dom ta mig, paketera mig och göra vad fan dom vill med mig, bara jag börjar leva igen.

Bitarna börjar falla på plats. Det ligger tusen krossade julgranskulor vid mina fötter. Men jag är vuxen nu. Och tillbaka precis där jag varit under hela min uppväxt. Ångesten river stora revor i bar hud och när jag andas sipprar luften ut som små ljusa rökpelare ur min mun.

Min mamma är här över jul. Här, där jag bor nu, över hundra mil från min uppväxt. Min mamma gråter i köket över min brist på uppskattning av hennes julklappar. Min mamma skrikgrälar med Han. Min mamma lagar flera kilo mat som ingen vill ha. Min mamma lyssnar inte på någon. Min mamma är ett stort barn som specialiserat sig på att ge andra dåligt samvete. Min mamma tror att världen kretsar endat och endast omkring henne. Hon är världens nav. Och jag snurrar med, runt, runt, runt världens mest egocentriskaste och krävande person. Jag tror att hon är psykiskt störd, fastän hon aldrig erkänt det själv. Jag hatar henne. Får man säga så?

En tilltuffsad gran utan paket står kvar i vardagsrummet, en ängel hänger på sned och stjärnan i toppen är nära att falla ner. Ska mitt helvete aldrig ta slut? kommer aldrig ljuset i slutet av tunneln?

Inga framsteg, ingen ljusning. Jag vågar inte ens skriva på bloggen. För att inte slösa bort tid som jag kan lägga på Honom. Annars blir Han arg. Dessutom kan man flirta med så många på internet. Och för att inte tala om MSN.

Hans kompisar säger att Han borde lämna mig nu, så fort Han kan. Hur blev det så? Hur blev jag en Hemsk och Vidig Människa? För det måste jag ju vara. Annars skulle dom inte säga så. Men jag vet, jag vet, jag bara upprepar mig själv, mening för mening. Som att sticka en socka för att sedan repa upp den och rulla tillbaka tråden på garnnystanet. Om och om igen.

Men det är mitt mörker. Mitt helvete. Jag sitter fast. Mitt emellan död och levande. Levande död. Genom dag efter dag, hoppas jag att Han ska vara på sitt bästa humör, så att vi kan vara glada båda två. För Han är en underbar människa, ibland. Det är bara som att det som är jag tar fram allt elakt hos Honom. Jag förstör Hans liv. Fastän jag gör mitt allra yttersta för att förgylla det. Hur gick det till? Hur blev jag till ond?

Frågan som börjat gnaga inuti min hjärna, den liksom äter mig inifrån och ut; ”Blir det inte bättre än så här?” Var jag inte värd mer? Inte ens någon som försöker vara snäll och rättvis?

Jag repeterar:

18 carat gold, wouldn’t fill the hole,

the bleeding hole in my heart

I’ve got a big, fat, fucking hole to fill

I’ve got a bleeding hole in my heart

Om jag bara kunde förstå varför Du är så arg på mig. Varför det inte duger med att jag är jag. Varför jag ger Dig dåligt samvete om jag ens blir det minsta upprörd medan Du är konstant arg på allting som är jag.

Summa summarum: Det är ett jävla hål i mitt hjärta. Och en önskan om att bli älskad och behandlad med omtanke och rättvisa. Jag får inte nöja mig med mindre.

Han har precis läst bloggen nu. Och Han menar att jag inte alls mår så dåligt som jag försöker påskina i bloggen. Men liksom, jag skriver ju här när jag mår dåligt för att få ut och bort alla never ending galna tankegångar som bara trasslar till sig mer och mer ju längre det går. Liksom för att strukturera upp och sortera i min tilltuffsade hjärnbark. Men Han har en poäng också, jag mår ju faktiskt bra ibland. Och det ska jag försöka att förmedla också. Tror jag.

Men jag önskar att jag kunde nå mitt mål och ta upp lite mer politiska och aktuella åsikter och funderingar också, men när jag mår dåligt är ju det mest aktuella som finns, i min hjärna, att jag mår dåligt. Lite av ett dilemma här. Hur ska jag lösa det? Hmmm. Jag får helt enkelt vara politisk och djup emellan ångestattackerna. Liksom lite ”AAAAH, ont, ont, ont” sen ”FRA, vad ska vi göra åt det?” sen igen ”AAAAH, jag dör, jag dör”. Då kommer min blogg att bli otroligt nyanserad, och mina åsikter säkert mycket nyskapande, eftersom man alltid är otroligt skarp mitt under en ”jag-vill-dö”-period… Haha.

Så få som vet, vad som verkligen finns inuti. Inte många som har sett, som vet hur jag slåss. Men givetvis, det syns ju knappast utanpå.

Och jag tror att jag ska dö, det känns ju så. Men jag överlever ju, varenda gång…

‘Never stay too long in your bed
Never lose your heart, use your head’

Åååå. Det river i mitt bröst. Nu är jag rastlös igen. Jag längtar bort och iväg. Eller varför inte tillbaka. 

Att jag rymde till Thailand två månader efter att T och jag hade separerat våra liv måste ha varit det mest geniala jag någonsin lyckats prestera. Men jag hade aldrig kunnat göra det om jag inte hade varit tillfälligt ”frisk”, men det var jag ju. Och nu vill jag fly igen. Men inte från Han. (Nej, vi har det bra nu. Flera dagar i rad utan ett endaste litet gräl. Poäng till oss!) Nej, jag vill fly från Livet och Verkligheten. Det är så jävla jobbigt att leva! Det är så jävla jobbigt att vara fångad i den här jävla galna karusellen utan roder. Orka vara jag.

Jag ska fan börja plocka pantburkar i soptunnor, då kan jag spara en femma om dagen och åka tillbaka till Asien om sisådär 10-20 år.

Så. Nu är jag här. På plats.

Och bloggen börjar… NU!