Jag satt framför datorn och slösurfade, spelade musik, försökte lämnade natten som varit insnärjd i ångest. Tappad i backen efter några dagar i rus och höghet, från kung över världen till en liten darrande kaninunge på 0-10 sekunder.

Så flöt en ton ut ur högtalaren som smög sig in i hjärtat och skakade liv i minnen som jag för länge sedan begravt och tappat bort. Allt kom tillbaka, allt det lyckliga. Min uppväxt var inte bara kvävande, utanför hemmet levde jag, åtminstone stundvis. Högstadiet, vänner, första pojkvännen med gitarr och ett hjärta större än jag trodde var möjligt. Sena nätter med ändlösa sånger sjungna speciellt för mig, naiva drömmar och en otålig väntan på att livet skulle börja, ovetandes om att det pågick mitt framför mina blåögda ögon.

Jag har inte vågat treva i hjärtat efter det förgångna. Rädd att även vackra minnen kan lämna blödande sår. Lycklig över tiden som varit, olycklig över tiden som spelas i realtid. Tårar som svider på kinden, bränner hål på huden och lämnar kindkonotorna avskalade. Det river i själen när jag hittar minnet av när vi sov över på ön i sjön där vi brukade fiska, fnittriga av folköl och glädje över att finnas till. Återvänder till nuet, plågar mig genom att söka efter ännu en sång förknippad med dåtidens söta smak av naivitet och oförfalskad tillit.

 Tryggheten var ännu omlindad runt min kropp, skyddade mig från vassa stenar i varje fall. Första pojkvännens smala fingrar som tog ackord på en gitarrhals, yrsel efter de första svidande klunkar sprit runt ett köksbord tillsammans med vänner som jag visste fanns där, no matter what. Sommrar i vatten och sand, skratt, gräs som kliade innanför linnen utfyllda av knoppade bröst, svidande hud efter för långa dagar i solen.

Skolavslutningar med blomkransar i vackraste kyrkan, kalvar på grönbete redo för sommarens ovisshet. Om vintern, hala skor av tyg, tunna jackor, förfrusna fingrar upptinade innanför någons tröja. Lyckligheten i att tillhöra en grupp, vars medlemmar följt med sedan alltid. Vi växte upp tätt sammanbundna, formades av varandra, jag minns allt-jävla-ting. Jag älskade dom alla så mycket.

Och det gör så förbannat jävla ont. Att minnas lyckan, att minnas föreställningar om att livet bara har gott att erbjuda, att minnas tron att trygghet är en självklarhet. Vetskapen om att tiden aldrig kan vända tillbaka, den är en one way ticket till framtiden. Bort från tryggheten, bort från ovissheten, ser jag alla varma och solskensmålade minnen bli mindre och mindre allt eftersom tåget obarmhärtigt accelerar.

Och ångesten lindar sig runt mitt hjärta, tvingar upp pulsen och stryper syretillgången.  Jag flämtar, famlar efter luft, försöker tvinga bort smärtan genom att stänga alla dörrar jag nyss öppnat, men de vägrar låta sig slås igen. En outsuddbar del av min person, erfarenheter som skulpturerat min själ.

Och jag vet att det aldrig kommer igen, jag kan söka upp varenda en av dem, men det skulle aldrig bli detsamma. Det är alla någon annan idag, liksom jag själv har vi fortsatt växa, några mot himlen, några en krokigare väg. Och mest av allt är jag tacksam, tacksam över att ha fått vara med om dessa obefläckade minnen från förr, tacksam över första pojkvännens omsorg som med all säkerhet höll mina begynnande störningar i schack ännu några år med hjälp av kärlek och en outtröttlig tolerans.

Och jag sörjer, sörjer att jag vantrivs med mitt ömkliga liv, för rädd för att ens våga drömma om ett annat liv. Och jag har något att jämföra med nu, en känsla från uppväxtens år som jag inte känt sedan jag inte kan minnas. Och mest av allt är jag skräckslagen, förlamande rädd att aldrig  få bli omlindad av trygghet igen, att inte få vara omgiven av obeveklig tolerans eller att till fast och fullo få vara den människa som sdean länge sitter fängslad djup inuti min kropp, bakom hårdaste galler, förgiftad av läkemedel, söndrad av den smärta som åsamkas av psykologisk krigsföring och obehärskad vrede.

Jag fick en kommentar efter att jag skrivit ”Du har knullat honom, var det skönt?”, den är helt underbar. En sådan kommentar som gör att man, mitt i allt kaos och elände, ändå kan dra på munnen, och snegla mot himlen.

”Hej hej, jag tycker att du ska dumpa din pojkvän eller vad det är och skaffa en pony. De är förstående och gosiga djur. Eller om en pony är för stor så skaffa en leguan. De är iofs oförstående och ogosiga, men vafan. Man kan ju inte få allt. Mvh, Conny”

Tack Conny, tack.

Och ja, jag kanske skaffar mig en ponny istället, eller en leguan, eller varför inte både och?! Såvitt jag vet, är de flesta ponnyer nykterister och många, speciellt shetlandsponnyer, arbetar för ett återhållsamt alkoholbruk inom hästvärlden. Och leguaner, har jag läst, har ett mycket stillsamt temperament och brusar väldigt sällan upp. Och om de skulle göra det, så är de tydligen mycket restriktiva med vilka anklagelser de kommer med, och de höjer aldrig rösten. Dessutom så klammrar sig  ju leguaner som bekant gärna sig fast i gardiner eller tak, därför torde det bli mycket enkelt att dammsuga golv och dyligt. Perfekt, vart ligger närmsta djuraffär?

Jag har gömt mig nu. Kört in huvudet i en tjock sörja av aktivitet för att söka undkomma de outhärdligt vassa tankarna. Dunkar huvudet i väggen varje måndags morgon, stämplar in och ut, kopplar av hjärnverksamheten absolut. Jag jobbar, gråter, jobbar, blir uppäten infrån och ut, jobbar, tänker inte, känner inte, jobbar, jobbar, jobbar. All ledig tid, helger, kvällar, nätter, låt mig jobba, ta tankarna bort från mig! Jag vägrar att ens nudda tanken vid det som jag redan vet är snett, vindt, förvridet. Jag jobbar, jag är så förbannat duktig.

Men, en skyltdocka, en lobotomerad blick. Inga tårar i ögonvrån. Rak i ryggen som en fura.

Och det kommer att krävas ett nytt språk. Eller ett avancerat chiffer. Annars får jag vartenda ord jag någonsin knapprat in på ett tangentbord nedtryckt i halsen, inom rimliga tidsintervaller givetvis.

Och det står mig upp i halsen. Med ena foten över sjävdestruktivitetens brant, föll jag ett tag, mest för självförgörandets skull, mindre för rusens. Verklighetsflykt. Jag simmade på land ibland. Men mest av allt ropade jag på hjälp, se mig, hjälp mig. Jag hostade, rosslade, men ingenting hände. Argsinthet och svarta ögon tvingade ner mig i sängen, jag ropade för dåligt, jag ropade för dåligt. Det var ingen som hörde.

Han, Han är min livboj, röd och vit, guppar glatt i vildaste storm. Jag har inget val, jag är vallös, väljer hejvilt utan att veta vad, väljer ingenting alls. Dunkar huvudet i väggen vilket som. Han är den enda som jag har kvar, utan Honom, jag skulle sjunka dit ner, till det mörka kalla.

Hans ord är min lag (eller vänta nu, skulle jag ha chiffrerat det här?), jag böjer mig som ett ljusgrönt grässtrå i sommarvinden. Det är så, jag böjer, tills ryggen knakar, jag försöker, vara till lags. Misslyckas mest.

Och det hela slutar som alltid; jag smyger i väg som en strykrädd hund, för skadad för att kunna spela med i livets skådespel. Smyger längs väggarna, med uppspärrade ögonlock, gömmer mig under stolarna i köket. Det finns ingen tid för ändlösa repetioner, bara smärtan i bröstet.

Mina ansiktslösa bloggvänner!

Om ni bara visste hur mycket era ord värmer. Jag läser mina kommentarer och förundras över hur många vackra och fantastiska människor det finns där ute, bakom skärmar, på platser jag aldrig har varit. Och jag skäms över min oförmåga att ens förmå mig att svara på kommentarerna, eller att kommentera andras inlägg. Men jag ska. Jag ska. Snart. Ska bara samla ork och mod att sjunka ner framför skärmen igen, utan att behöva ha Hans ögon brinnade i nacken.

Jag skrattade när jag läste Vildsjäls kommentar; ”Om du hade varit psykopat hade du haft ihjäl honom för länge sen.” Fan, det gör mig jävla uppmuntrad att höra de orden från någon annan, det får mig att tvivla på min inbillade galenhet. Ni håller mig nere på jorden, hindrar mig från att sväva upp och bort till ingenstans, ni får mig att tvivla på Hans ord, att ifrågasätta.

Tack snälla Ni, tack för allt!

Tunghet. Tomhet. Tysthet. Innesluten i en förpackning av betong. Bortglömd. Bortgömd. En levande död som förgäves söker hitta hem, på ostadiga, trasiga ben med ögon utan ljus.

Kemiskt ljus rymmer härlighet och fnittrig glömska. Men det spelar ingen roll, jag rycks tillbaka till betongen så snabbt att det är mindre smärtsamt att sluta försöka. Det går inte att gömma sig undan likgiltigheten. Jag orkar inte ens lyfta min fingrertoppar från bordsskivan längre, de är intrasslade i snabbtorkande lim.

Naken på golvet. Avtrubbade sinnen, hjärnan upprepar ingenting i slowmotion. Kryper på håriga mattor, dränkta av damm, grus och sand som klibbar mot min sårbara nakenhet. På rygg studerar jag stjärnorna i taket, jag kan se stjärnbilder bakom ögonlocken om jag vill. 

Han. Han är sårad. När Han kom till min dörr och jag bad Honom att gå. Han tror att jag hatar, att mina ögon hatar, men jag är bara tom. Han skriver att jag aldrig kommer att förstå, men det gör jag redan; det är synd om Honom. Han kan ju ändra på sig, det är spritens fel, inte Hans. Och Han har ju förlåtit mig, så jag borde ju kunna förlåta Honom också. Det är synd om Honom, Han kan inte klara att bli nykter ensam, Han måste ha en kvinna som stöttar Honom, om inte jag gör det så måste Han fixa någon annan som kan finnas där. Det är synd om Honom som måste vara svartsjuk på mig, jag som gör Honom svartsjuk med mitt beteende. Det är synd om Honom som måste hämnas på mig för att jag gör Honom så arg. Det är synd om Honom. Det är så jävla synd om Honom som måste be om ursäkt för att Han hotade med att slå in min skalle, när Han enbart sa det för att Han var full och inte visste vad Han sa. Varför kan jag inte bara förstå att det är synd om honom!

Men jag är inte bitter. Jag är bara tom. Under täcket med klibbigt hår. Låter telefonen ringa dess uppmanande signaler. Alla känseltrådar är klippta rakt av, själ är inte i kontakt med kropp och hjärna. Fjärrkontrollen är borttappad under kuddarna, det är ett stort problem. Magen kurrar, jag vill att den ska vara tyst. Jag är bara tom, som en till sista droppen tömd simbassäng. Ekande kuslig och vit i avsaknaden av det blå, klordoftande vattnet. Jag är inte bitter.

Ensam. Ensam, ensam, ensam.

Dagarna går långsamt, arbetslöst, som simmandes i klister. Det bildas en tunn yta som krasar sönder under mina tassande steg. Hur verksam kan man vara när ingen ser att man finns och skriker. Blickar som ser rakt igenom, som om jag vore gjord av luft och rök.

Och Han lockar. Förföriskt erbjuder Han sitt sällskap när inget sällskap står att få. Umgänge för ett par timmar, sedan är jag täckt av en hinna med smuts, men ensamheten är lättare att bära. Men Hans förhoppningar större. Ber om svar på frågor som jag inte kan se, ber om svar som jag inte kan ge. Inuti mitt huvud ekar JAG VET INTE om och om igen. Oavsett ur vilka vinklar jag vrider frågan. Outtalad men ändock tungt svävande ovanför mitt huvud.

Hur ska jag kunna veta om jag vill vända mig om och följa min fotspår tillbaka till livet jag hade tillsammans med Honom, ett skådespel bakom fördragna kulisser? När jag inte ens vet vem Han är, eller vem Han kommer att bli. Är Han en groda förvandlad till prins eller en prins fångad i en slemmig grodkropp? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner. Jag kan inte läsa mina egna tankar längre, de flyger så högt att jag inte kan nå. Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag har tappat bort min vilja. Jag har tappat bort allt.

Och jag är ensam. Till en början var det en njutbar, sötsmakande ensamhet. Nu smakar den beskt. Och ovädersmolnen ackumuleras, hotar med skyfall och elektriska blixtnedslag. Medan regnet översvämmar människorna längtar jag efter tvåsamhet med sammanflätade fingrar och färgglada regnbågar, eller åtminstone en människa av kött och blod att utbyta sammansatta ord tillsammans med. Eller flera. Ett helt gäng. Gemenskap och tillgivenhet.

Hur hittar man nya vänner? Kontaktannonser i lokalpressen? Ställer sig utanför Konsum och ser söt ut? Hela tiden maler det i bakhuvudet; ingen tycker om dig, ingen vill ha dig. Ingen vill vara din vän. Kanske är jag en förvuxen sällskapshund, förtvivlat skällande efter uppmärksamhet och klappar, bortglömd på en tyst bakgata? Jag som brukade dansa i händelsernas centrum, omgiven av förtrogna. Vart tog alla vägen? Vart tog jag vägen?

Så jag tar till det nya sättet, det enda sättet, att hålla ensamheten i schack. Icke konstruktivt, icke begåvat, befängt, omdömeslöst. Men då slipper jag våndas, då slipper jag tänka.

Och Han lurar i vassen. Gammelgäddan. Redo att hugga när man är som mest sårbar, förvirrad och ynklig.

Äntligen. Igen. På nytt. En känsla i bröstet, en fluga som förirrat sig in och surrar ilsket. En liten förhoppning om någonting annat. Någon har fångat min uppmärksamhet. Min blick som dröjde sig kvar lite för länge. Ett extra pulsslag, en svettdroppe från överläppen diskret borttorkad. En ilsken fluga i bröstet. Kanske, kanske.

Och en omedelbar våg av besvikelse och uppgivenhet. Ett kapitel avslutat innan första bladet. En tro på det värsta. En normal rädsla för avvisande, en onormal övertygelse om ett avvisande innan det ens har skett. Hur skulle det skulle kunna leda vidare? Jag är en dead end. En önskan om omdedelbar bekräfelse och löften. En bröstkorg full av desperat önskan om lite flyt. Snälla, snälla, ge mig lite hopp för fan. Låt mig få känna att jag är möjlig att tycka om. Och låt det gå fort, jävligt fort!

I am: I’m me

who are you to look down
at what I believe?
I’m on to your thinking
and how you deceive
well, you can’t abuse me
I won’t stand no more
yes, I know the reasons
yes, I know the score

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me
I am, I’m me 
I am, I’m me
can’t you see?, can’t you see?
I’m me, I’m me, me, me, me, me
I am: I’m me
I am: I’m me
 

(Twisted Sister, Iam: I’m me)

I won’t stand no more!

Så hann Den ikapp mig. Smög sig sakta på bakifrån, spurtade, fällde släpade mina tänder i det kantiga gruset. Backlash. Flash, minnesbild, flash, minnesbild. En egen diaprojektor inuti mitt huvud. Spelar ett bildspel ingen vill se. Ångesten skrattar, hånar, grinar mot mig. Jag kan känna dess fräna andedräkt mot mitt ansikte, ser rester av köttslamsor på spretiga tänder. Med full kraft, all världens smärta och sorg landar i mitt bröst. Som en gigantisk emotionell hjärtattack. Formar orden i min gom, stretar emot, biter ett jack i min tunga så att rännilar av blod letar sig ned för hakan. Iskall insikt.

HAN ÄR BORTA! Jag har kastat bort Honom. Gårdagens skrynkliga tidning i en offentlig papperskorg.

Förra gången jag sökte trassla upp mitt garnnystans härvor genom att slita mig lös gjorde jag det så som man rycker ett plåster fastkletat i hud och hår. Ett enda snabbt ryck. Svisch. Kastade mig handlöst ut i det liv som tycktes ha gått mig förlorat. Dansade gatan ner, telefonen brände i min hand, ett icke-utsuddbart leende på torra läppar, så mycket att ta igen.

Den här gången är det annorlunda. Jag är inte huvudlös eller handlös. Jag är samlad, lugn, förtvivlad. Känner på sorgens vallande vågor som pulserar genom min kropp. Medveten om att bara jag står ut så går det över, snart, senare. Likväl övertygad om att falla stel och kall ned precis i detta nu om jag inte får höra Hans röst. Medan den sköljer över mig igen. Den fuktiga, intensiva, kladdiga, röda, självklara smärtan i bröstet. Magen. Hjärtat.

Och sorgen är så stark, solid. Inte outhärdlig som ångesten utan precis under gränsen till livrädsla. Ihållande. Jag som aldrig, aldrig väter andra med beska droppar från mitt inre, med undantag i vilda ångestattacker, överväldigad av tron att styrka är att aldrig visa sig svag, låter nu salthaltiga kroppsvätskor ihärdigt droppa vind för våg. Allting kan härledas till sorg och resulterar i strida strömmar av snor och tårar; ett tv-program, en sång, en tanke, en känsla, en människa. Inte bara sorgen över att en kärleksepok är över, utan sorgen över allt. All sorg som aldrig fått finnas inuti har flyttat in, skriker på uppmärksamhet.

Härdar stoiskt ut den första ensamma natten, nästa likaså. Tuggar benso, ångest och smärta medan jag plågar musklerna med fysisk smärta. Tårarna flockas över kinderna medan jag lyfter mina järnklumpar upp, upp. Blodådror som sväller och klagar, mjölksyra i var liten muskelgrupp, en immig hinna av svett över min hud. Försöker ilsket tvinga sorgen och smärtan på flykten, väntar på tröttheten, frånvaron av allt, mental utmattning genom fysiskt självplågeri. Tills världen försvinner i ett töcken av mina egna bultande hjärtslag.

Fortfarande, när jag vaknar igen, så finns de där igen. Alla undertryckta känslor. Tävlar om att bubbla upp till ytan samtidigt. Som om de äntligen hittat ett hål, en utväg, ur vilken de väller fram likt ett stim av hungriga fiskar. Det finns ingen början, inget slut, bara miljoners miljoner av glansiga fjäll som dansar fram, likt en enda oändlig, pulserande kropp. Och jag tvingar mig att stanna, betraktar forsen av mitt innersta. Låter alla silverfiskar simma förbi. Lyssnar. Känner.

Som att ha legat på botten på botten av en å. Ett lik, uppsvullet och deformerat av hungriga fiskars vassa tänder. Till oigenkännlighet förvandlad. Blott en smula av sitt forna skal. Förvanskad kropp som långsamt fylls med syre och gas, stiger mot solen och ytan. Från sjögräs i hår och kyligt sötvatten kring huden till sjärnklar himmel och fri luft i skrumpna lungor. Vattet släpper motvilligt sin fånge, delar med sig av ruttet kött, bjuder på en sista åktur. Flyter längs med strömmen i vassen, ler mot solen och dagsljuset. Värmen när en solstråle letar sig lös och slår sig ned på en axel en kort stund. En getings hurtiga surr i obrukbart öra. Friheten i att flyta med, att ha sluppit loss från mörkret och bottnens kletiga gyttja. Lyckan över att återigen vara en liten skärva av livet ovan ytan där himlen är blå.

Hallå hörrni! Jag flyger, jag f-l-y-g-e-r! Fortfarande. Lite vingligt och mest i cirklar, men näbben pekar framåt och solen värmer i fjädrarna. Ringen lämnar en vit rand på fingret, och bojan är bruten. Jag har inte tagit några slutgiltiga beslut ännu, men jag flyger nu. För första gången på mycket länge är livet inte en plåga, hur skulle det kunna vara det när det finns så många vackra moln att titta på?

Och bit efter bit placerar in sig i mitt pusselprojekt. Snart är det brist på tomma hål i tavlan. Knivskarpt och solklart. ADHD. Typ ADHD-HI/hyperaktivitetsstörning. Jag slår mig för knäna och ler. Här presenterar jag några punkter på symptom/beteenden som är tydliga hos barn och vuxna med ADHD som diagnos;

* Vill klänga och klättra på andra (Check! Varför kan inte en vuxen människa, läs: JAG, få sitta i knäet på folk. Jämt. Alternativt går rida på ryggen också bra.)

*Svårigheter att sitta still länge (Check! En vuxen människa ska kunna sitta still. Punkt.)  

*Överaktivt beteende (Check! Nu ska jag gå och baka och kolla film samtidigt som jag ska plugga inför nästa kemiprov medan jag pratar i telefonen med S och dresserar hunden.)

*Visar aggressivitet, inåt- eller utåtvänt (Check! Får man inte hota sina föräldrar med kniv? Nähä? Får man inte heller dunka sitt eget huvud i väggen för att man är så jävla störd? Eller ta sönder saker? Eller väsa hotfulla anklagelser mot människor man anser onda och elaka? Är inte det normalt?)

* Hoppar från det ena till det andra (Check! Hm, det kanske är därför jag är bra på ALLT?)

*Kastar ur sig svaret innan frågan är stäl… (Definitivt check!)

*Tänker sig ej för/ impulsivt beteende (Haha. Haha. Haha.)

*Avbryter andra, tar för stor plats i grupper osv (Neeej, knappt alls… Kan alla andra vara tysta för nu ska JAG prata!)

*Får idéer hela tiden (Vaddå? Jag? Undrar om man skulle kunna starta ett företag och sen kunde man… Eller nej, jag kanske ska starta ett BAND istället! Ja!)

Ja. Ja. Ja. Som vanligt, ja, ja, ja! Entusiasmen flödar. Över det mesta. Solen. Snön. Blåsten. Prov. Hunden. Trasig bil. Bar asfalt. Men det kunde inte vara tydligare. Det här är riktigt, inte bara en nyck från mitt lite-mer-hög-än-normalt-tillstånd. Synd bara att jag har föga problem med uppmärksamhet och koncentration, då hade man kanske lyckats addera mina beteende till en vettig summa några år tidigare. Ändock är ADHD mycket vanligt tillsammans med borderline och bipolär sjukdom. Slutsats: Alla läkare är amatörer. Phaaa.

Fast, utom min nya favorit-bäst-i-hela-världen-doktor som jag träffade i fredags. Han är specialiserad på bipolära syndrom och visade en enorm medkänsla och kunskap. Den kunnigaste läkare inom psykiatrin jag har träffat än så länge, och nu är han MIN doktor! Kan man ha sådan tur? Kan man? Jag lägger min sjukdom i hans händer med gott samvete. Äntligen slipper jag bära alla jävla stenar själv.  Äntligen.

Och jag flyger själv. Fortfarande.