Att vara godman eller förvaltare

Uppdraget som god man eller förvaltare kan omfatta tre olika delar:

• bevaka huvudmannens rätt.
• förvalta huvudmannens egendom.
• sörja för huvudmannens person.

I det beslut du fått av överförmyndarnämnden framgår det vilken eller vilka delar som ingår i ditt förordnande. Du kan vara förordnad för alla tre delarna, eller bara en eller två delar. Det framgår i beslutet från överförmyndarnämnden exakt vad ditt förordnande innefattar.

Arvode betalas endast ut för den eller de delar som du är förordnad i. En god man/förvaltares uppgifter är helt beroende av förhållandena i det enskilda fallet. En allmän riktlinje i arbetet är att du som god man/förvaltare omsorgsfullt ska fullgöra dina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar huvudmannen.

Bevaka huvudmannens rätt

Att bevaka huvudmannens rätt kan tillexempel innebära:

• Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
• Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
• Överklaga beslut.
• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

Förvalta huvudmannens egendom

Uppgiften innebär förvaltning av all egendom tillhörande huvudmannen, om inte viss egendom är undantagen enligt beslutet från tingsrätten. Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

Grundläggande för förvaltningen är enligt Föräldrabalkens kapitel 12 § 4 att huvudmannens medel ska:

Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.

I valet mellan tillräcklig trygghet och skälig avkastning har tillräcklig trygghet alltid företräde

Sörja för huvudmannens person

Uppgiften att sörja för huvudmannens person är mycket viktig. Uppgiftens omfattning och innehåll kan inte generellt fastställas utan avgörs i det enskilda fallet. I uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

• Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
• Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
• Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
• Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
• Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
• Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
• Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
• Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
• Avveckla bostad.
• Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få ok av överförmyndaren. Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt.

• Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
• Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
• Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
• Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
• I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
• Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

Förvalta egendom betyder att:

• Sköta huvudmannens ekonomi.
• Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
• Betala räkningar.
• Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
• Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

(http://godman.se/uppdragets-tredelar.aspx)

Vad gör en god man?

Du kan få hjälp med din ekonomi, alltså betala räkningar, spara och så vidare.

Den gode mannen hjälper dig också med att ansöka om till exempel bostadsbidrag eller med att göra deklaration och hjälper dig i kontakten med andra myndigheter, till exempel hemtjänsten.

Den gode mannen ska också träffa dig så ofta att han/hon  vet att du har det bra och att livet fungerar för dig.

Den gode mannen ska bara hjälpa dig med det som du själv inte klarar av. Det som du är bra på och klarar av, ska du själv göra.

(http://www2.bjuv.se/Individ-och-familj/Overformyndare/Lattlast-om-godmanskap/)

Okej. Det låter fantastiskt underbart fucking jävla hipp hipp hooray.  Precis vad jag behöver. Hjälp, äntligen.  Men verkligen är ju som bekant ofta en helt annan än på papperet. Min Goda Man tillträdde i oktober, sedan dess har jag fått 500 kr/månad att leva på, max. Alltså pengar till mat, bensin, mat till husdjur, kläder, allt. Resten har hon betalat skulder med. Skulder som jag inte ens har. Den enda skulden jag hade var på typ 1000kr för bland annat patientavgifter från när jag varit inlagd på psyket och CSN-lånets vanliga avbetalningar när den Gode Mannen tog över min ekonomi. Jag fick ersättning från a-kassan. Det borde gå runt. Det hade gått runt tidigare. Problemet var inte bristen på pengar utan bristen på någon som kunde betala räkningarna med pengarna.

Men sen dess fick jag inga fler pengar. Inga alls. En femhundring nån månad, nästa stal jag nån tusenlapp, för fan, av mig själv när hon sa att jag inte hade råd att få några fickpengar. Sen fyllde jag år, fick några tusen i födelsedagspresent, dom har räckt tills nu. Blev sjukskriven i december, får sjukpenning istället för a-kassa. Fortfarande inga pengar. Den Gode Mannen tackar nej till träff med af-rehab, till träff med sociala biståndsenheten, till träff med psykiatrin, till träff med personligt ombud och sociala vuxengruppen. Hon kommunicerar via sms, frågar om hur mycket ersättning jag får osv fastän jag inte har någon insyn alls i min ekonomi. Hon har aldrig besökt mig, frågar inte hur jag mår. Och hon jobbar på samma arbetsplats som Min fd Alkoholist och ber mig upprepade gånger att komma dit och lämna posten till henne. Trots att jag flera gånger bett att inte behöva åka dit av rädsla att råka träffa Honom eller Hund.

Innan jul fick jag inga pengar alls. Hon smsade att jag hade många räkningar då tydligen så det blev nästan inga pengar kvar. Inga julklappar. Ingenting. Och den Gode Mannen avböjer ännu ett möte med inblandade myndigheter med motivering att hon måste jobba in julledigheten.

Jag lever på andra. En uteliggare. En parasit. Prioriterar kattmat. Lånar pengar av alla jag känner. Försöker må bra. Ändå. Huvudet upp och benen ner, hoppas jag kan köpa mat idag. Mitt missnöje växer, jag bönar och ber om hjälp. Soc kan inte göra nåt för jag får ju ersättning från försäkringskassan långt över normen. Va? Får jag? 9000 i månaden? Va? Jag vågar inte prata med den Gode Mannen, hon är i auktoritetsposition, jag blir rädd för auktoriteter. Ingen kan hjälpa mig, inte landstingets bord, det personliga ombudet skakar på huvudet, soc vill inte lägga sig i. Jag måste prata med henne själv. Eller med överförmyndarnämnden. Va? Är det inte därför jag har en God Man? För att jag har så svårt att sköta sådant här själv? Får nytt brev från kronis dagen innan julafton, den 28 december kommer dom och gör utmätning om jag inte betalar skulden på 3500kr. Som jag inte hade haft innan. Som jag inte visste fanns. Som jag lyckades klura ut var för CSN-lånet, som ännu inte blivit ansökt om nedsatt årsbelopp, trots att den Gode Mannen skulle ordna det i november.

Får tandvärk i visdomstand. Måste dras ut. Har inte råd. Ber Gode Mannen om hjälp att få ersättning från soc till tandläkarkostnaderna, Gode Mannen lovar att ordna detta. Sen hör hon inte av sig. Får veta av soc att hon lämnat in kostnadsförslag för utdragning av visdomstand över två månader efter att tanden blev inflammerad. Och under den perioden så har ju jag hunnit få sjukpenning, vilket gör att jag inte beviljas något tandläkarbesök.

Överförmyndarnämnden ringer, vill att jag ska hitta en ny God Man åt mig själv om jag nu är så missnöjd. Och tydligen vill min Goda Man säga upp sig, men kan inte göra det förrän jag säger upp henne. Vem ska då sköta min ekonomi, undrar jag. Jomen kan jag inte göra det själv, tycker överförmyndaren. Eller ha kvar befintlig God Man tills man hittar en ny, vilket kan ta ett par månader. Jag har ingen mat. Och dessutom måste jag samarbeta bättre med den Gode Mannen, bjuda till lite. Vi ska ju mötas på halva vägen. Men hon ringer mig inte ens, skickar bara sms, kommer inte på möten? Hur ska jag bjuda till?

Möte med af-rehab, soc och personligt ombud, den Gode Mannen kan inte komma för hon har inte råd att förlora arbetstid skriver hon i sms. Men jag då? Jag har inget att förlora längre… Soc konstaterar krasst att jag får välja på pest eller kolera, ha kvar den nuvarande Gode Mannen tills ny upphittas eller sköta ekonomin själv. Piece of cake.  Men alla mina papper, mina räkningar, allt, dom är ju hos henne, den Goda Mannen, jag har ingenting kvar, ingen insyn, inget alls. Och jag kan fortfarande inte öppna posten. Vad ska jag göra? Hjälp mig. Hjälp mig. Men det är såhär det är. Ingen kan, eller vill, eller orkar hjälpa.Jag måste vänta. Tills nästa vecka, nästa månad, vänta. Bit ihop.

Och jag går sönder, tappar masken i golvet, spräcker fasaden. Gråtskriker och snorar mitt på mötet, ber dom dra åt helvete, vill inte leva mera nu, jag orkar inte. Förtvivlad. Maktlös. Och dom närvarande undrar vänligt om jag vill åka till psyket. Dom fattar ingenting. Jag förklarar att jag inte har råd att vara inlagd, det kostar ju 80kr om dagen för fan, och dessutom är jag inte nog sjuk att bli inlagd. Jag är förtvivlad, det är väl ingen sjukdom? Och dom tror mig inte. Så jag måste ringa till min terapeut, så att hon kan intyga att jag bara är ledsen och inte självmordsbenägen för tillfället. Förnedring. Och mötet avslutas, klapp på axeln, bit ihop nu, ha tålamod. Och jag biter ihop. Oh ja. Jag biter. Käkmuskeln krampar. Men jag biter. För jag kan bita precis hur länge som helst om jag måste. Fast jag vill helst slippa, för när jag biter ihop då är jag borta. Då är det bara överlevnad. Naket och rått. Överväxeln. Det hårda bakom ögonen.

Men det värsta av allt. Det är att jag inte förstår. Varför? Varför måste jag kämpa? Varför hjälper ingen mig? Varför ska jag tvingas till mer än vad jag klarar av? Varför blev det så här? Är det mitt fel? Jag förstår inte, snälla, jag förstår inte.

Och det gör ont att tänka. Inte nu, men ibland. När tankarna skär som rakblad genom tunna pappersark, ritsch, ritsch, ritsch. Och dom är så många, hinner sprätta upp så mycket inuti på så kort tid. Jag hinner inte med! Jag hinner inte ens förstå vad som händer innan medvetandet ligger söndertrasat i långa strimlor och det brinner bakom ögonen.

Ibland, då är jag så nära att lyckas greppa, sätta fingret på det som gör ont, men det glider alltid iväg mellan fingrarna. Är jag en gåta som ska lösas? Dela upp min hjärna i miljoner små pusselbitar och sen omsorgsfullt foga ihop den igen. Som att skruva isär bilens motor till minsta beståndsdel och sätta ihop den exakt likadant bara för att förstå hur den fungerar. Eller är det jag som ska lösa gåtan om hur livet fungerar?

För det är något som inte stämmer, det passar inte ihop, det är som skevt någonstans. Jag eller livet. En ska bort. Eller inte bort. Men anpassa sig. För att kunna samverka, utveckla nödvändig symbios. Samexistera. Plus och minus, sol och regn, kallt och varmt. Min ekvation, den går inte ihop. Ena sidan väger över, jämvikten är förskjuten till snett. Och jag kan inte hitta hem. Det finns ju ingen plats för mig. Pusselbiten som är jag har fel utseende. Hittar ingen ledig plats att haka i och höra hemma på. Hur jag än vrider och vänder. Vränger mig ut och in men är ändå fel. Vad gör jag här?

Hur mycket jag än bearbetar, analyserar eller ältar allt det som är jag så kommer mitt sätt att uppfatta verkligheten ändå att vara lite annorlundare, lite kantigare, lite krokigare. Det är som om jag har missat något grundläggande, från starten, en hemlighet som alla känner till utom jag, som man måste veta för att kunna fungera som människa i den här världen. Har jag blivit trasig? Har jag alltid varit trasig? Kanske har jag bara varit fantastiskt duktig på att dölja trasigheten, anpassat mig på utsidan men med en insida full av hål. Glatt nickat och gjort vad än som önskats av mig, men utan att riktigt förstå varför. Låtit mig styras av dockteatertrådar i kantiga spasmer utan att någonsin få en skymt av det som rycker mig hit och dit. Inte ens med en sax i handen hade jag kunnat ta mig loss, för jag har aldrig vetat att jag suttit fast.

Och nu när jag äntligen har upptäckt trådarna som ringlar sig över min kropp och tvingar till handling kan jag se annan värld. En värld där man är fri. Men jag har aldrig varit fri så jag förstår inte. Hur man gör saker för sin egen skull. Utan ett ständigt ängsligt öga över axeln i väntan på beröm eller kritik. Ser någon mig nu? Nu? NU? Utan modellera-mjukheten som automatiskt formar sig till omgivningen, kameleontens behov av bakgrund att måla sig i, normen som skall uppfyllas. När jag är ensam finns jag inte. Utan andra människor vet jag inte vad jag ska härma, hur jag ska bete mig, vad jag ska tänka. Jag har inget eget, allt mitt är andras. Det som är inuti, det är tomt och dött, måste fyllas.

Jag kan lära mig, låtsas, härma, komma ihåg. En maskin av kött. Men jag förstår inte. Varför. Och svaret på varför är alltid därför. Jag förstår inte. Jag kan logiskt följa tankemönster hos andra, men ibland fattas det liksom en bit, jag kan inte relatera till deras tankar och känslor. Jag förstår inte. Varför. Därför. Men jag kan lära mig vilken reaktion som förväntas, hur jag borde tänka och känna, hur alla andra tänker och känner. Men inte jag. Inte alltid. Då är jag blank. Det finns inte. Inte hos mig. Inte den känslan, inte den tanken, inte det sättet att betrakta en situation. Och jag förstår inte. Varför. Därför.

Så rationellt och maskinmässigt kan min hjärna dra slutsatsen att jag under tidiga år kanske har blivit utsatt för en mamma som inte varit särskilt främjande för min anknytning. Jag vet inte själv, jag minns ju ingenting förrän jag började skolan. Alla tidiga minnen är blockerade, jag kan som dem flykta förbi i periferin men aldrig greppa tag om dem. Men, alltså, antagligen har jag inte fått den trygga anknytning som barn behöver för att bli hela och funktionella individer därav mina tomma hål och blanka sidor. Och istället har jag tvingats härma mig igenom livet, för att ingen ska se att jag är tom och blank. Prestera för att finnas till. Leva på och av andra istället för genom sig själv. Och det är ju allvarligt. Borde jag tycka. Men jag förstår ju inte. Vad ska jag känna nu? Hur ska jag veta vad jag ska känna om ingen berättar det för mig? Hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Vad som är sant? Vem jag är?

So, scream I heard about your message,
And how it reeked of your indifference,
It bleeds horizontal straight from your wrist.
(So scream louder now)
I’m bound to come around about
(Bound to come around)
But can’t you, can’t you feel it rolling off your lips,
Tensing up your shoulders,
C’mon say it is…

Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love (It’s love)
Make it hurt (I deserve it)
Well, it’s love, it’s love, it’s love…
Make it hurt.

Är det dags att möta den enda smärta jag kan hantera? Söka skydd bakom knytnävarna, villig att betala med blod istället för ångest. Vill jag? Är jag redo? Tänk om jag förfryser själen igen, blir till kall och osårbar, tom bakom ögonen. Jag balanserar på kanten. Är det här den nyktre alkoholistens förgörande vinglas. Eller bara en oskyldig lättöl? Jag vet inte.

Jag saknar den ju. Min kropp. Samspelet. Känslan av att vara hel, levande, orädd. Inget att förlora. Aldrig ge upp, aldrig visa sig svag. Kämpa sig blodig. Smärtan som sitter i musklerna istället för i hjärtat. Osårbarhetens överlägsenhet som skyddar till och med i det omöjligaste underläge. Min kropp kan ingen vinna över.

Så det kanske är dags att möta mina demoner nu? Dags att bli stor- inuti. Gå tillbaka till början. Byta ut hatet mot glädjen. Kan jag använda min kropp utan att fly? Utan att missbruka den? Kan jag låta bli att göra så som jag alltid har gjort? Jag kanske kan försöka i alla fall. Vet jag om mina svagheter så bör jag också kunna bli medveten om mina styrkor.

Vart går egentligen gränsen mellan att vara modig och dum? The soul of a lion. Varaktiga segrar vinns inte på slagfältet eller på något mästerskap, de vinns i hjärtat. Det spelar ingen roll vem jag möter i ringen, eller på gatan, eller i kön på konsum, i grund och botten så möter jag bara mig själv…

Och drivkraften, det har alltid varit smärtan, hand i hand med skammen. Bränslet som får en att brinna hur länge som helst, som matar på tills dess att man har vunnit allt som går att vinna. Men eftersmaken i munnen, den blir alltid fadd. Som metallisk. Falsk. Och tom, som om någonting ändå alltid saknas.

För är det inte så att alla behöver någon att tro på. En hamn att vila i. En famn som skyddar mot vågorna när det stormar. Är man ensam slåss man för livet och döden, då är kampen verklig oavsett om man är gömd bakom tandskydd och handskar. Drivs man av smärtan och ensamheten spelar det ingen roll hur många gånger man vinner, man blir ändå aldrig tillfredsställd, kan aldrig vila i segerns sötma, måste vidare, direkt. Vad har jag mer att förlora än mig själv?

Men jag hoppas att jag aldrig kommer att vinna någonting igen. Aldrig någonsin. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. För att jag inte behöver vinna mer.

Jag kan känna det, hur ansiktsmuskulaturen stelnar i en förvriden grimasch och hur dom mjuka fjunen på armarna reser ragg. Hotar du mig? Kanske vill jag bara låta allt rasa samman och helvetet komma lös? Kanske är det bara ännu ett taffligt flyktförsök från någon som inte vill växa upp och bli stor? Men tänk om, tänk om det är på riktigt. På riktigt för mig. Hur ska jag kunna veta? Tänk om jag blivit allergisk mot trängda lägen och inlåsta situationer, tänk om jag slåss för någonting verkligt, någonting viktigt. Tänk om jag bara försöker skydda det lilla ömtåliga mjuka som bor där djupt inuti.

Jag tycker inte om mig själv när jag blir såhär. Såhär inte-jag. När jag stänger av livet och vänder mig inåt, bakåt, under. Som om systemet slås om, alla oviktiga funktioner blir lämnade på tomgång medan endast det mest basala ges full kraft. Och jag ser hur skalet hårdnar och sluts omkring mig, shutdown, ett plexiglas mellan mig och resten av världen. Min handavtryck mot den transparenta ytan som stänger mig ute från världen, eller stänger den världen ute från mig? En mun som tyst flämtar andedräkt mot glas. Ett pekfinger som darrhänt målar ord på rutans kondens. Hjälp mig ut.

Bättre än såhär kan jag inte förklara. Orden tar liksom slut. Räcker inte till. Systemet är avslaget. Lamporna blinkar. Larmet ljuder. Jag är fångad här. I mitt eget ingenstans. Utanför men ändå precis mitt i. Kroppen kontrolleras per automatik, nervbanor och axoner får muskelceller att kontraheras och extraheras. Mekaniskt. Nervimpulser och synapser. Signal- och transmittorsubstanser. Impulser från hjärnan som styrs oberoende av vilja. Jag fungerar men inget mer. En maskin. Avvaktande inför nästa kommando.

Men själen, som varken låter sig styras av autonoma eller centrala nervimpulser, vankar sorgset i sin bur av kött och blod. Fångad. Inlåst. Bortdomnad. Alla känslorna som inte får släppa ut måste ta vägen någonstans. Dom finns ju. Jag känner det. I bröstet. Hur dom viskar, flaxar, rumsterar omkring. Men dom har ingenstans att ta vägen. Kroppen är i vägen. Muren. Glaskupan. Det hårda och det kalla mot fingertopparna. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är som om jag har hamnat mitt i ett inbördeskrig, och slaget handlar om mig.

Och julen kryper sig allt närmare. Fastän jag inte låtsas om den. Läser inte på datumen i kalendern längre. Mina dagar har inga numreringar, bara halvtomma sidor med inbokade möten måndag-fredag. Men jag vet att jag inte kan fly så mycket längre. Snart är den framme, den flåsar i nackhåren. Men jag vet inte om jag klarar det. Jag kanske går sönder. Om jag låter mig översköljas med julens härligheter. Då kanske jag hamnar så långt ner under minnena att jag aldrig kan resa mig upp igen. Det är så många minnen som väger så mycket som jag har stoppat i säcken. Paket som jag hoppats att aldrig behöva öppna igen. Och absolut inte på den dagen då man ska vara som mest tacksam, blid och lycklig…

Got on a lucky one
Came in eighteen to one
I’ve got a feeling
This year’s for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true

Jo jag minns. Tiden är försvunnen men minnena dom sitter kvar. Som små, små skärvor under huden. Krälar, ålar sig, vill ut och fram. Drömmen som skulle bli sann. Vårt sammanflätade öde som sprack upp och blev till små rökpuffar som steg mot skyn. Men minnena, ja dom sitter kvar. I takt med snön som seglar mot marken ljuder dom tyst bakom ögonen. Spelar samma sorgsna melodi om och om igen.

Så svart igen. Ramlade ner i totalt jävla mörker. Poff, rätt i skallen liksom. En filt över huvudet och en kropp som inte lyder. Fan, fan, fan. Allt gick ju så BRA. Upp på banan igen, dubbdäck, inga avkörningar eller kollisioner. Men sen , crash bom bang.

Tell me what it is
and it would never be like this
A problem that we have in common
baby tell me what it is
it probebly dosnt meen a piss
yeah rip my heart apart

Ja, hjärtat slets sönder i miljoners jävla småbitar. Inte av någon speciell, utan bara av sig självt, implosion, explosion, konvulsion. Bitar av hjärtmuskulatur och bränt kött som flyger i luften, smaken av galla mot gommen, fräter sönder tandkött och saliv. Jag brinner, jag bränns.

Now it's to late, to late to live
only heaven loves you now
so love it back for once
just once

Så jävla mycket för sent. När det blir såhär då är det för sent. To late, to live. Inget ljus kvar. Bara persienner av plast. Och svarta gardiner. Ingen får se, ingen får veta. Jag ska gömma det fula. Så att dom inte får se. Får se hur mina armar och ben inte kan synkronisera kroppens rörelser. Får se hur kroppen lever sitt eget liv när jag raglar runt som en förvillad alkis klockan 12 på torget och pratar med löven. Jag är som en sån. Ett hopplöst fall. Ett psykat fall. En lunatic. Kan inte så rakt, kan inte samordna muskulaturen, ramlar runt, stapplar, kryper, skrikgråter, försöker tvinga ur allt det arga från hjärtat men det biter sig fast. Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?

Now it's to late, to late to live
and my councius killing me
so am I alive
but Im not free

(and for all of you that can relate to this to
and for all of you that can relate to this to)

Ja, det som dödar som mest. Samvetet. Skulden. Skammen. Att inte vara som andra. Som den jag vill vara. Koordinerad. Artigt glad. Normal. Ogömd bakom persienn-fängelset. Icke-dysfunktionell. Lättsam. Ljus. Skirande. Lätt. Ute i verkligheten. Schablonbilden som stelnat i sin form till en pepparkaka utan armar och ben. Jag. Trasig. Hjälper inte ens med gips och lager av lager med gasbinda när man är söndrad i själen. Som aldrig blir hel, bara ihoptejpad med ful jävla silvertejp som släpper i tvätten. Och ja, jag är bitter. Idag är jag bitter.

Now its to late...

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold
I had a demon in my head
I dont know what I said
Im so sorry for the stories that I’ve told

Now that its for real
And you know it
Im just gonna let it out
Im just gonna let it out

Im having nightmares all the time
For reasons I cant find
Its getting darker now
But I wont close my eyes

Now that its for real
And you know it, you know it
Im just gonna let it out
Im just gonna let it out
Oh yeah

Since now Im gonna make it alone
Dont try I wanna be on my own
I will make it on my own

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold
Yeah…Oh yeah, oh yeah, oh yeah

Since now Im gonna make it alone
Dont try I wanna be on my own

Jag trodde att jag visste men så visste jag ingenting. Fan. Och jag reser mig upp och springer. Som vanligt. Fastän jag vet, jag vet, jag vet att jag borde stanna och stirra fasan rätt i ansiktet. Men jag törs inte idag, idag är jag liten. Och alla andra är så stora. Och livet är ännu större. Och jag försöker att acceptera, göra allting rätt, spela mina kort efter bästa förmåga, klä det svarta i glitter och glamour, dansa mig förbi fallgroparna, skratta, falla, fnittra, krypa, le. Men ibland så blir det inte som man tänkt sig. Och man rullar in under sängen och gömmer sig tills dess att dagen dragit förbi. Idag är en sån dag.

Jag är fortfarande vilsen även om jag genomskådar mig själv när jag kan. Och jag vill inte dö idag, jag vill bara hitta någon som förstår. Så att jag inte behövde vara så ensam med min vilsenhet. Jag kan leva, det kan jag. En dag i taget, livet går alltid vidare. Men ibland är det så otroligt tungt att bära på allting, och det finns ingen som man vågar släppa nära inpå. Inte för att jag har skäl att misstro någon utanför att mitt problem ligger i tilliten till andra mänskliga varelser, tilliten som inte finns. Och idag är en sån dag, när tilliten inte finns alls…

And off we go. Upp, upp, klyver vattenytan som en kniv genom ljummet margarin. Fyller girigt lungorna med syre och rymd. Plötsligt fylls kroppen av liv och ljud, vaknar till efter veckor av tysthet. Dimman som lindat in hjärtat vecklas ut och blicken blir klar. Här är jag igen. Eller är det här jag? Vem är vem? Jag vet inte, men nu kan jag andas igen.

Och jag skrattar. Ögon som ler och imorgon är så långt borta. Och det bultar i bröstet. Nånting får mitt hjärta att slå lite vildare, lite gladare. Nästan som, nästan som, nästan som… Lyckligt? Men jag vågar inte hoppas, inte tro. Jag litar inte på någonting, inte ens på kroppen. Jag känner mig själv, jag försöker bara att luras, ljuga för mig själv tills jag nästan tror på vad som helst. Så det här kan vara ännu en av mina vilsna tankefällor, ett smutsigt trick, eller så är det sanningen. Hur ska jag kunna veta?

Så det är 50% chans att jag har rätt, eller fel. Antingen så ljuger jag när jag försöker låtsas som om jag inte känner det jag känner, eller så ljuger jag genom att hitta på en känsla som inte är sann. För jag vill ju inte vara lycklig egentligen. Jag vill vara olycklig och bitter, sparka mig själv i ansiktet och hata världen. Ha tusen ursäkter att inte vilja leva. Det är ju jag, det jag kan. Att vara lycklig innebär att allt är nytt och ovant. Så därför kanske jag försöker trolla bort det glada, smutsa ner det och klä det i trasiga kläder. Eller så försöker jag klä någonting smutsigt i nytvättade kläder med pressveck? Hur gör man för att inte ljuga för sig själv när det är det enda man är riktigt bra på?

Men det lär visa sig. Färgen brukar rinna av efter ett tag. Lögnen hinner alltid ikapp och biter en i bakhuvudet. Så jag får nog veta. Men tills dess så bestämmer jag mig för att låta hjärtat bulta. Lyssna på kroppen. Känna hur armarna flaxar och benen spritter när jag nästan bubblar över av någonting jag ännu inte riktigt förstår. En blick, ett ord, ett ögonkast. Kanske, kanske är det så. Kanske inte. En liten känsla under bröstbenet som har vaknat till. Sockerdricka utblandat i blodet. Varför skulle annars jag och mig vara osams, om det inte fanns något lyckligt som till varje pris måste kvävas? Kanske. Kanske är det ett stort litet steg framåt eller tre bakåt. Jag vet inte. Men fan, jag testar…

Jag kom just hem från Soc, från mötet med min, ännu en gång, nya kontaktperson inom vuxen stöd-enhetens verksamhet. Har nyss mekaniskt rabblat, ännu en gång, fragment ur mitt livs patetiska historia på begäran, för att sedan mötas av, ännu en gång, orden som krossar själen i bitar; ”Men det förstår du väl, jag kan inte göra något, det där är inte mitt bord, jag kan bara utreda blablabla…”. Och jag svarade med att krypa in under skalet, gömde mig bakom likgiltigheten som gled övergick i hjälplös förtvivlan, och avslutade med vansinnigheten. Såg det ynkliga, livrädda vilddjuret smita ut från inuti och blotta tänderna som ett sista lamt försök att vinna förståelse och hjälp. Som ett förutsägbart stående favorit i repris-nummer för min nya publik.

Bönade, bad, argumenterade, förklarade, vädjade, snorade, försökte. Så när allt möttes av den byråkratiska stenväggen föll fasaden och jag blev inte längre jag. Trots att jag hade upplyst soc-damen om att allt handlar om tillit och att jag lätt känner mig hotad, trots att jag berättat om hur psykiatrin kastat ut mig, trots att jag hade lagt mina diagnoser i hennes händer och bett henne att snälla, snälla, hota inte mig, jag blir så lätt rädd, så gjorde hon precis tvärt emot. Satte upp ett järn-ansikte och slog fast att hon kunde minsann inte göra något, det är psykiatrin som ska hjälpa mig. Och jag försökte, jag försökte förklara att jag inte hade någon tillit till dem, att de och jag kommit på kant, och att mitt fall är speciellt och att jag verkligen ville ha hjälp, behandlingshem, stöd vad som helst.

Men hon menade att bara missbrukare kunde få behandlingshem, så var det, och att det är psykiatrin är instansen som skall hjälpa mig med sådant. Och jag förklarade igen att psykiatrin inte ville hjälpa mig, och absolut inte med behandlingshem för jag behöver ju bara mediciner och inget annat. Och där hamnade vi, i varsitt hörn av hennes hem-jävla-trevliga lilla socialkontor på tredje våningen med utsikt stadskärnan, med mig förtvivlat snyftande. Och jag försökte verkligen ge henne en chans, jag försökte. Men hon ville inte förstå ändå, så långsamt knöts mina nävar under bordet och adrenalinet fick kroppen att skaka, beredd på att fly eller slåss. Men där tog faktiskt tiden slut så det var dags för mig att gå.

Och då blev det svart bakom ögonen. Hon ledde mig ned för trapporna allt medan jag ömsom snyftade, ömsom morrade samtidigt som orden från min mun bönade och bad att inte behöva börja knarka för att få hjälp. Hjälp mig snälla, hjälp. Framme vid portarna till utanför försökte jag panikslaget berätta att nu, nu, nu blir det inget alls bra, nu måste jag kanske förklara ordentligt för henne hur mycket jag behöver hjälp, genom att förslagsvis tända eld på mig själv eller göra något annat självskadande (Hahaha, du vet inte vem du har att göra med din lilla fitta, jag ska nog visa dig, jag ska…). Varvid soc-damen likgiltigt undrade om hon skulle ringa till psyket. Och jag upprepade med dov röst att jag inte är välkommen där ju. (Hora, fitta, jävla, jävla kärring, jag ska döda dig). Sedan gick dörren i lås bakom min rygg, ännu en gång, och jag satt mitt på stentrappan till socialtjänstens byggnad med huvudet mot knäna och snyftade förtvivlat. Liten och rädd. Ingens famn att gömma sig i.

Men jag tog mig hem. Bakom solglasögon och sammanbitna käkar. Min trasighet är ömtålig, får inte visas offentligt. Men nu hemma, där jag får gå sönder. Om det bara funnits någon som kunde trösta,  men om man är ensam då finns man inte. Inte om man är jag. Så jag finns inte, och inte mina känslor heller. Bara den gurglande ilskan i strupen. Vilddjuret som vill rasa och slå sönder, men det finns inget att slå på. Inget som jag vågar ta sönder. Inget, utom min egen kropp… Jag är en horahorahora, jag hatarhatarhatar, jag är inte värd nån hjälp, jag fattar väl att jag måste knarka för att få hjälp, och eftersom jag inte kan knarka som den patetiska lilla fitta jag är så ska jag fan inte få nån hjälp, hahaha, trodde jag det själv eller? Hahaha, jag är patetisk, så jävla vidrig, jag förtjänar bara smärta.

Ja, jag lever ännu. Har fått en ”paus” mitt allt det svarta och flyger lite lätt. Ovanför andras huvuden, nästan onåbar ibland. Glömmer misären och paniken och drunknar istället i nuet. Sitter som förundrat stum i passagerarsätet på bilen och kan varken bromsa eller gasa, bara följa med och blunda. Och ännu håller jag mig på vägen, om än i alltför hög hastighet och med två däck utanför kanten.

Så jag griper tillfället i flykten, dränker mig i vanligheten, klär mig i det påklistrade friska och springer ut i livet. Skyndar fort innan kollisionen med livet kommer. Effektiv, enkelriktad, forcerad. Allt på en gång och nu. På besök i den vanliga världen. Spelar på gitarren tills fingertopparna går sönder, spikar upp hyllor, skurar golv, umgås med dom människorna som finns utanför min vakuumtank. Målar, skriver, läser, tänker men känner inte. Virvlar fram som det energiknippe man blir när fötterna inte nuddar marken.

Men jag vet att det svarta finns kvar, bakom den sprudlande masken. Men jag struntar i det. Även fast jag kanske borde förbereda landningen. Premisserna är ju precis samma som nyss, innan jag lyfte, det är jag som är annorlunda. Jag har lika mycket inga pengar som då, men nu gör det ingenting, det löser sig väl alltid på nåt sätt. Psykiatrin är lika nonchalanta som vanligt och hjälpen lika utebliven, men jag behöver inte dom nu. Tycker jag. Jag mår ju bra, jag har redan glömt hur det känns att vilja dö. Nu vill jag hinna leva tills jag drunknar igen, sätta snurr på några hjul och hoppas hoppas hoppas att det gör någon skillnad tills nästa gång världen blir svart. Ger mig själv några fler orsaker att leva för. Självmedicinering utan mediciner.

Jag missbrukar hjärnans förmåga att glömma, missbrukar allt som suddar ut smärtan. Bokar upp mig varje dag; möten, umgängen, kurser, träningar. Låter kroppen och hjärnan samarbeta utanför insidan. Vågar inte picka på skalet som är så skört. Låter mig glömma allt genom att fokusera på allt som hör till den friska världen. Simmar i noter och ackord, knarkar inlärning av vad som helat. Danssteg, musik, volleybollregler, Wordfeud, låter hjärna och kropp gå på högvarv nu medan jag kan. Kalenderns sidor är fulltecknade, det finns ingen plats för mörker nu, jag utnyttjar manin för att vinna över depressionen. Kanske är det fel väg att gå, kanske inte. Jag har ju ändå inget val, jag har ingen möjlighet att styra bilen, jag åker bara med. Men jag står upp än, jag har lite tid kvar att använda maximalt innan solnedgången.

Jag förstår inte. Jag kan inte tänka. Tankarna flyter trögt igen. Kallsvetten smyger fram ur huden och det susar bakom ögonen. Hjälp, hjälp, hjälp mig. Snälla. Slåss eller fly. Musklerna som spänner under huden. Jag är inställd på överlevnad. Allt annat har bleknat bort. Längst ner på bottnen. Som ett skadat djur. Jag uppnår inte ens de fysiologiska grundbehoven om man ska jämföra med tex Maslows behovstrappa. Jag är lägre än lägst. Öppnar inga räkningar, äter mat när någon bjuder, parasiterar på andra, pantar jävla äckliga tomburkar och hoppas att jag kan somna på kvällen utan att gå sönder igen och igen och igen. Hjälp, hjälp, hjälp. Snälla rädda mig. Jag orkar inte. Kan inte be, kan inte tigga, all kraft är slut…

(Källa: http://paspaningmedmia.blogspot.com/2011/05/maslow-behovstrappa.html)

Och ja, jag blev utkastad fastän jag gömde mig i fosterställning som ett hotat djur och grät och snorade. Medan ”min” skötare/kontaktperson föste mig mot dörren fräste jag desperata hot mellan sammanbitna tänder om att elda upp hela jävla sjukhuset om dom kastade ut mig, alternativt tända eld på mig själv eller döda alla i personalen. Dock till ingen nytta. Poff så stod jag utanför dom låsta dörrarna med snoret rinnande längs halsen och bilnyckeln i handen.

Och läkaren som var där inne på slutenvården, han faktiskt lyssnade på vad jag sa och bemötte mig som jämställd mänsklig varelse med hjärna. Han sa att jag var så allvarligt sjuk att dom inte ens hade kompetens här i stan att behandla mitt sjukdomstillstånd. Att mitt fall var komplicerat och besvärligt med samsjukligheten mellan tre snarlika diagnoser och PTSD ovan på detta. Att det är viktigt men mycket svårt att finna en god medicinering för mina tillstånd i och med att man inte enbart kan medicinera för en diagnos utan hela tiden måste ta hänsyn till helheten så att inte medicinerna motverkar varandra eller driver igång en mani osv. Dessutom bestämde vi tillsammans att sätta ut min SNRI/antidepp-medicin, venlafaxin, som jag ätit i säkert 10 år, som jag länge har velat försöka trappa ut pga dess benägenhet att skjuta igång manier som jag gärna vill undvika.

Väl hemkommen upptäcker jag att venlafaxin är en av de värsta medicinerna att sluta med, med  utsättningssymptom värre än för både benso och morfinderivat. Och den utsättning ska jag sköta via vårdcentralen där specialist kunskaper inom psykofarmaka och psykiatri knappast finns att tillgå. Hurra!

Venlafaxin är en kemisk förening med antidepressiv verkan tillhörande kategorin SNRI. Efexor är en riktigt potent SNRI, om man jämför efexors struktur och kemiska namn med tramadol så är dom väldigt lika uppbyggda därav kan man få grymma biverkningar likt opiat avtändningar.

Om du har använt Efexor och tvärt slutar med det kan du få kortvariga och långvariga utsättningssymtom:

    * Yrsel,
    * känselrubbningar t.ex. myrkrypningar,
    * sömnstörningar,
    * mardrömmar,
    * ångest,
    * huvudvärk,
    * svettningar,
    * illamående,
    * känslosamhet,
    * led- och muskelvärk.

Utsättningxsymtomen kan vara från en vecka till två månader. Man brukar rekommendera att man gravids minskar dosen istället för att stoppa tvärt. Om man har stoppat tvärt, och får svåra symptom, kan man ev. återgå till full dos och sedan minska dosen gradvis. (http://web4health.info/sv/answers/bio-effexor-side-effects-withdrawal.htm)
Vanliga utsättningssymtom: yrsel (känsla av ostadighet, balanssvårigheter), känselrubbningar såsom myrkrypningar, brännande känsla och, mindre vanligt, känsla av elektriska stötar (inklusive sådana känslor i huvudet), sömnstörningar (med livliga drömmar, mardrömmar, oförmåga att sova), känsla av ångest, huvudvärk.

Mindre vanliga utsättningssymtom: illamående, svettningar (inklusive nattliga svettningar), upprördhet, tremor (skakighet), förvirring (känsla av att vara förvirrad eller desorienterad), emotionell, känslomässig instabilitet, synstörningar, hjärtklappning, diarré, irritabilitet. (http://www.terapisnack.com/topic/efexor-3)

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Röster om venlafaxin/efexor:

”Utsättningssymptomen är inte att leka med kan jag tala om. Tydligen värre än att sätta ut heroin. Jag hamnade på akuten rätt snabbt.”
”Jag har ätit Venlafaxin 75 g i tre månader, nu halv dos i en månad och sen fyra dagar helt fri från V. Fy JÄVLA h-e. Detta är inte roligt. Tag aldrig detta skitpiller. Bättre att skalla ansiktet i en vägg direkt. Jag behöver hjälp på riktigt. Har två små barn men kan när som helst skada mig själv. Hur kunde det bli så jävla sossigt i min hjärna. Är det Juholtefekten? Balanserat? Knappast”

”Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.”

Ja, hurra var det va?! Men det är ju inte säkert att jag kommer få alla symptom. Har ju bara halverat dosen ännu, men fan vad kroppen darrar och skakar och svettas och lever sitt eget liv. Och huvudvärken, ja den är också intressant, för att inte tala om muskelvärken och mardrömmarna och den känslomässiga instabiliteten som leder till ett pärlband av vredesutbrott för minsta lilla motgång. (VA? SPILLDE DU LÄSK PÅ MINA PAPPER? VAVAVAVA? AAAAAH DU SKA DÖÖÖÖÖÖ!) Men värst är nog synbortfallet som hoppar på en ibland, bara sådär, så att man liksom inte riktigt ser ut genom ögonen för att det gör så ont bakom dom. Men det här får jag ju ta upp med vårdcentralen. (Jag är INTE bitter! Nej, nej, nej!)

Och när jag kommit hem  efter en vecka bakom lås och bom, och öppnar kylen: Tom! (Vad annars?) Och vad var nu det viktigaste när man mår dåligt i själen…? Joooo, sömn OCH mat. Ja. Jaha. Och hur mycket pengar har jag på kontot? Minus 52 kr. Mhm. Jaha. Jaja. Och när hade soc tid att träffas för ett möte angående ekonomi och stöd till ett akut psykfall som inte är förmögen att ta hand om sig själv och knappt kan klara sig själv i vardagen? Om en vecka ja. Så jag får tigga mat, som en fucking hemlös, tänja på de vänskapsband som redan är uttöjda till bristningsgränsen, krypa, skämmas, be.

Och den enda instans som BRYR SIG är, ja håll i Er, det är AF-REHAB! Arbets-fucking-förmedlingen. Där jag går för att göra en utredning om vilken arbetsförmåga jag (inte) har. Där såg Dom, Dom fattade, Dom brydde sig. Inte kunde man utreda min arbetsförmåga när den så uppenbart tydligt var noll, noll, noll. Heeeerregud! Sara kan ju inte hjälpa sig själv just nu, hon är ju sjuk! (Va? Är jag? Nu igen? Åh typiskt.) Måste ordna ett möte med psyk och försäkringskassan (för jag ska ju vara sjukskriven, hallå???) och soc och alla andra som är engagerade i Sara-problemet. Och jag tittar förvirrat på, med förnekelsen ringande i öronen: Jag är INTE sjuk. Det är INTE synd om mig…

Efter veckor på ständig flykt från livet föll jag igen. Snärjdes in i ångestnätet, utmattad, förtvivlad, skev och sned. Ingen drog kan driva smärtan på flykten när världen slocknar och hoppet har tappats bort, och inga kloka ord eller goda råd heller för den delen; när allting har förlorat sin mening och högen med oöppnad post växer sig övermäktig på hallmattan. Vardagen blir en fiende som ska bekämpas och verkligheten en kladdig mardröm utan uppvaknande alltmedan det svarta sprider sig över linsen och äter upp allt ljus. Till slut, handlingsförlamad och ihålig bakom en dåligt målad fasad, ben som nätt och jämt bar. Men ändå försökte jag att fortsätta springa, springa till längre bort.

Men benen orkade inte springa mer. Inte ens rakbladen kunde väcka mig. Så jag bestämde mig för att jag inte orkade finnas nåt mer. Inom mig viskade rösten så starkt, att jag inte var menad för livet, jag hörde inte hemma här. Och jag ville gå, jag ville verkligen gå, för att slippa det onda och det svarta, för att slippa omöjligheten i att leva vidare ensam i den här världen. För att med Älskling försvann också all min trygghet, min enda familjemedlem, nödvändigheten för att klara av att inte vara sjuk, eller bara finnas till.

Men jag hann, rädda mig själv. Jag svalde aldrig ner den noga uträknade garanterat dödliga dosen av tabletterna som jag radat upp på köksbordet. Men jag ville. Men för att inte såra de få som finns där åkte jag till hit, där såna som jag ska vara. Där man kan övervaka mig så att jag inte lyckas. Där verkligheten är fyra väggar och måltider på blåa brickor. Så att inte jag skulle vara till mer besvär för omgivningen, så att dom som bryr sig skulle våga gå till jobbet på morgonen utan att ha dåligt samvete för att dom lämnar mig ensam.

Och jag möts av samma tomma ögon och bortvända blickar som hos mig själv. Samma skam som bränner över att vara sjuk, behöva vara inlåst och i tryggt förvar under landstingets blåa filtar.

Jag möter min skrämda blick i spegeln ovanför handfatet, ögonen är stora och svarta, får ansiktet att på något sätt se utmärglat ut. Håret är fettigt men har behållit sin gul-blond-rosa färg. Förutom den återhållna förtvivlan som gömmer sig djupt inuti pupillerna så ser jag ut som jag. Kanske lite skörare, lite mindre, lite yngre. Eller äldre, det är svårt att säga. Jag bär på en livstids smärta men sedd från ett barns naiva uppfattning om emotioner. Men det är någonting med ögonen. Något desperat och hjälplöst. Och under tröjan skymtar nyckelbenen medan kindknotorna får huden i ansiktet att sjunka in en aning. Det är alltså så här som någon som vill dö ser ut. Som jag.

If I ever leave this world alive
The madness that you feel will soon subside
So in a word don’t shed a tear
I’ll be here when it all gets weird
If I ever leave this world alive

Wherever I am you’ll always be
More than just a memory
If I ever leave this world alive

Det finns ingenting kvar. Inget ljus når in i det svarta. Jag ligger redan på spåret, kan höra tåget som vibrerar rälsen, jag reser mig inte upp nu.

You were a storm,
it blew us away.
I wouldn’t leave you,
but you couldn’t stay.

Jag visste inte förrän jag såg dina ögon. I dom svävade allting som jag hade glömt och begravt. Av tiden som bara var en trasig fantasi men kanske ändå inte. Hur kan man känna lyckan om den inte finns på riktigt? Det var sant, jag vet det. Det var bara livet som gick snett. Men jag vet ven du var, och du var hemma.

If I ever leave this world alive
I’ll take on all the sadness
That I left behind

Utan dig finns ingenting kvar. Ingen svagt flämtande låga i regnet, ingen solstrimma genom persiennen. Jag vet vem jag är, jag känner det nu. Jag är en vilsen svan, en liten pingvin, en sorgsen kungsörn, en ensam varg, som troget väntat på min mate of life. En fågel tillhörande en av de 90% fågelarter av vilka som väljer en enda partner för resten av livet.

And if you wait for me,
I’ll be the light in the dark if you lose your way.
And if you wait for me,
I’ll be your voice when you don’t know what to say.

Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma. Jag vill minnas allting, jag minns allting; dina ögon när dom ler, dina tårar som ingen annan får se, ditt hjärta mot mitt öra på ditt bröst, värmen från din hand som värmer min när sommaren har blivit höst.

I know you want to hear me
Catch my breath
I love you ’till the end
I just want to see you laugh not cry
I just want to feel you
I love you ’til the end

Så jag kan inte ge upp. Jag har gett bort mitt hjärta, jag har fuckat upp, jag har svikit och blivit sviken. Vi kanske slog sönder framtid men jag står kvar. Väntar troget på den enda som får plats inuti. Fastfrusen i regnet, fastsurrad vid hjärtat som blöder och kvider, kan inte stänga av, kan inte släppa, måste följa efter som en bräcklig skugga, knacka på ditt skal tills dess att det rämnar och exploderar. Jag måste. Annars finns det ingenting.

You haven’t changed.
Stand in the light,
I need to see you,
uncover my eyes.
The tears coming down,
making lines on your face.
One for each year, now
that you’ve been away.

Monogamy is a rare bird in the animal kingdom, but some creatures do stay faithful forever. Only 3 to 5 percent of the 5,000 species of mammals bond for life, including otters, beavers and wolves. Humans in many cultures like to think of themselves as a faithful species, but when it comes to true fidelity, many other animals offer better examples of how to keep a relationship together. Trumpeter swans, mourning the death of their mate until they die of grief. Wild pigs, never mating again if one loses his mate.

An albatross may fly great distances over the oceans, but despite its extensive travels, this bird will always return to the same place — and the same partner — when it’s time to breed. Pair bonds between males and females form over several years and will last for a lifetime.

Bald eagles mate for life. They display their commitment with flying acrobatic stunts. Bald eagles are also the national emblem of the United States, and when it comes to maintaining relationships these birds soar much higher than the country they symbolize. Bald eagles typically mate for life, except in the event of their partner’s death or impotency a number far lower than America’s divorce rate, which now exceeds 50 percent.

(http://www.care2.com/greenliving/8-animals-that-mate-for-life.html#ixzz1VNnU2tQw,
http://www.divinecaroline.com/22368/94736-eight-animals-mate#ixzz1VNxLH2is,
http://gfweddingconcepts.blogspot.com/2009/04/animales-that-mate-for-life.html)

She says I’m okay; I’m alright,
Though you have gone from my life
You said that it would,
Now everything should be all right
Yeah should be alright

Ja, jag försöker. Överleva. Leva med hålet i själen, limma ihop mitt trasiga hjärta, hålla huvudet högt, tro på att allting blir bra igen. Men jag kan inte…

The rumors flew but nobody know how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night

She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
With a note that said I’ll love him till I die
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby

Det är höst igen. Fukten i luften, imman mot kinden. Ett helt jävla år. Tiden som rinner genom fingrarna och smyger ut genom dörren. Ett år har passerat. Ett år. 12 månader. Massor av dagar, timmar och minuter. Sedan jag trodde att jag hade hittat hem. Sedan jag trodde att kampen var slut. Sedan jag drunknade i någonting som inte ens fanns på riktigt. Ett år sedan jag önskade mig någonting så mycket att det nästan blev verkligt.

Och nästan ett halvår sedan drömmen exploderade. Rätt i mitt ansikte, små små skärvor av hoppfullhet som slungades bort. Och ännu vägrar jag att acceptera och förstå. Ännu klamrar jag mig fast vid illusionen, Älskling, äntligen hemma, famnen som aldrig skulle släppa taget om mig, fingrarna mot kinden och läpparna mot pannan. Ännu kan jag inte förstå hur han kan vara utsuddad från vardagen, vart han tog vägen, hur det gick till. Han skulle ju vara här, alltid alltid. Ännu har jag inte vågat smaka på sorgen som ligger som ett tjockt lager över min tunga. Ännu har jag inte öppnat ögonen och erkänt att Älskling inte finns, i alla fall inte bilden som jag hade av honom.

Och det gör så ont. Helvetes jävla kuk satans kuk. Jag vill inte ha ont. Jag vill inte. Jag vill vara lycklig och lätt. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Han är inte borta, han finns visst, någonstans. Han måste finnas. Jag såg honom, jag älskade honom. Vi älskade varandra, hur kan han bara försvinna? Poff, och bli till någon helt  annan, någon helt annan med pupiller av sten och en tunga som en kniv. Nej, det går jag inte med på. Nej. Jag säger nej. Men det hjälper inte, jo jag var ju så lycklig. Men han finns inte kvar nu, bara det tomma skalet. Hur kunde han lämna mig ensam här? Vi skulle ju gifta oss? Han kanske aldrig har funnits? Precis som han var en sprakande dröm för mig,  kanske jag bara var en blek projektion för honom? Nej, nej, nej, han var rätt. Han var hemma. Hemma.

Kanske är det tid nu. Tid för att sörja. Kanske inte. Jag vet inte hur länge jag kan hålla emot, men jag kämpar på. Vill inte känna, vill inte tänka.

Och jag fick ett frikort nyss, bara sådär. Kroppen blev lätt och vacker. Musiken porlar genom ådrorna och jag är så mycket mer än bara jag. People tell me I’m too high when I’m around, And when I’m not I’m closer to the ground. Idag behöver jag inte vara ledsen, idag får jag dansa på molnen tills benen blir trötta. Idag finns inga bekymmer mer,  för jag har lämnat verkligheten för en stund. Upp, upp, upp tills jag slår i taket, nu är allting vackert och jag ser allting klart. Jag är inte längre jag, jag flyger iväg.

Free me, leave me
Watch me as I’m going down
Free me, see me
Look at me, I’m falling and I’m falling.

Jag är sjuk igen. Sjuk. Är jag? Sjukdom. Sjukdomsbild. Symptom. Orsak. Psykofarmaka. Vård. Vård? Vård? Vilken vård? Om man har cancer kan man inte rå för att man blir svag och att ens celler bryts ned och dör. Kan jag rå för att jag är svag och att mitt förnuft bryts ned? Jag låter det ju hända. Låter smärtan äta upp själen tills dess att bara brosket återstår. Är det mitt eget fel?

Eller är jag bara ett vilt djur nu igen. En ren fastfrusen i extraljusens strålkastarsken med ett hjärta som bultar i vild panik men orörliga muskler som låser fast kroppen till en staty av förtvivlan. Jag vill springa, till varje pris, bort, men benen dom sitter fast i verkligheten. Det är inte längre jag, inte bakom ratten, inte förfogande över växelspak och broms. Jag sitter nedkrupen i baksätet med händerna för öronen och blundar så hårt att färgerna dansar inuti huvudet. Liten och rädd. Bara ett skadat djur, en vettskrämd liten varelse, oförmögen att förstå, att tänka, att handla.

Men ändå så är det jag som får betala. Betala skulden, betala skammen. Blodet längs armarna, blånaderna i ansiktet, vrålet som gurglar i halsen, vansinnigheten som slipper ut och slår, slår, slår vilt omkring tills det blir tyst, tills smärtan och paniken klingar av och lägger sig som en dimma inuti. Livet smular sönder och jag betalar, ja för fan jag betalar med allt jag har. Jag slåss för livets skull, för min skull, för allt, orättvisan mot gommen, jag slåss för att gå sönder. Att ta mitt straff, att skada den som det berör.

Fumligt. Darrhänta fingrar som rotar i badrumsskåpet. Rakhyvel, kniv, plastbitar, bända loss, klippa lös, det vassa, jag vill ha det som är vasst och skarpt. Skära sönder huden, titta, titta vad ont det gör i mig just nu, varför kan ingen se? Hjälp mig. Om dom bara kunde se så kunde dom kanske först men jag vet inte hur jag ska förklara annat än med blod och slag. Och jag skär, där jag inte ens försöker gömma mig. Det är värre. Jag bryr mig inte, det måste ut. Jag har slutat att ens försöka spela normal och låtsas passa in. Jag behöver inga armband längre, razor cut braclet. Nu blir jag dömd, nu ser dom, fast jag vill att dom ska se, men jag vill inte att dom ska förakta. Jag är rädd för deras förakt och rädsla inför en sån som jag. Ett psykfall, en galning, en annorlunda fågel med missbildade vingar.

Jag är trasig. Det här är jag och ingen kan älska mig. Någon timme med ett psykfall kan vem som helst stå ut med, men när dörren slår igen bakom dig då är det jag som är kvar liksom smärtan. Du får din frihet tillbaka och jag kvävs av min panik, det här är jag 24 timmar om dygnet, det blir aldrig bättre än så, och det är för mycket att be om att någon ska orka med. Jag vet.

Inte ens med droger eller sprit. Verkligheten kommer alltid tillbaka, förr eller senare. Jag kan gömma mig, jaga den på flykten, blunda, men den väntar in mig. Jag vet det, jag minns det. Det går inte att fly även om jag så ville. Jag har försökt, tro mig, men i änden av varje rus så är jag tillbaka, och jag vet att det kommer tillbaka, varför skjuta upp det oundvikliga? Livet. Det kommer och tar mig. Jag är här.

Forskare har visat att kroppen reagerar på stress på två sätt, genom att antingen vilja kämpa eller fly. Kampreaktionen gör att det sympatiska nervsystemet och utsöndringen av stresshormonerna adrenalin och noradrenalin i blodet ökar. Man får förhöjda blodfetter, en ökad puls och ökat blodtryck.

Om stressen känns överväldigande och omöjlig att kontrollera uppstår istället en flyktreaktion. Vid denna typ av reaktion ökar istället produktionen av det tredje stresshormonet kortisol, medan produktionen av testosteron, insulin och tillväxthormon minskar. Ju mer kortisol desto sämre presterar vi. Vi blir passiva och hoppas att någon löser situationen åt oss. I längden leder detta till man känner sig kraftlös, deprimerad, saknar energi och får svårt att koncentrera sig. (http://www.sund.nu/docs/printArtikel.asp?art=328&tem=2&und=0)

Every minute is arranged
Every moment lasts a day
But thinking about it can’t help me let go, I know.

Talk, talking a lot, but it’s still talk
Gotta love how it’s somehow all on me
All the petty scenes
And all the pretty things
Say whatever you want
‘Cause I can laugh it off.
I can laugh it off.

I must look like I’m running away
To you at your faster pace
I wonder what it is you
could have seen, in me.

Say whatever you want
‘Cause I can laugh it off.

I can laugh it off.

”Du var dom bästa dagarna i mitt liv”. Vems liv? Mitt liv? Vilket liv? Ingens liv? Jag vill inte ha nåt liv, det gör bara ont. Åh nej inte nu, Sara, inte nu med ditt patetiska ta livet av sig-snack. Inte nu. Tänk på dom andra. Freeeedag. Glad-dag. Skräms inte. Men det här är ju också jag? Den fula, den skadade, trasiga, förstörda. Jag vill också få plats?

Hjälp mig. Snälla hjälp mig, jag vågar inte be,orkar inte fråga, kan bara skrika tyst tyst inuti. Laga, bär bort, smek min kind. Jag orkar inte vara Sara. jag vill inte. Det fulaste. Men ingen kommer. Aldrig mer?

Och jag som skulle dö för alla andra. Till och med dom oviktiga. Jag skulle det. Lojal. Till döden. Ge för att få. Idiotiskt. Leva för nån annan, omöjligt. Leva för mig själv, vågar inte. Hoppa, hoppa ner i livet, ut från bakom murarna, tillit som inte finns, flyg, bli en fjäril. Kan inte, kan inte, med armar som är bakbundna och modet som är söndrat. Hur skulle jag våga? Det är bara marken som dämpar fallet.

Rösten säger: Spela inte, låt dom veta. Klä av dig naken, visa såren, blodet, köttet, benen. Ljug inte mer. Låtsas inte vara duktig, låtsas inte som om allt är bra. Visa dig. Göm dig inte, kom fram från mörkret.

Jag vet att jag har varit dum många gånger, men det här priset, det är fortfarande för högt. Hur orkar man? Det gör så ont. Underkäken är så spänd, jag är så rädd. RÄDD. Rädd för att leva?

Ojoj ajaj grimascher hela ansiktet, ful, förvriden, aj i magen, i hjärtat, bröstet, händerna skakar, ångesten, den fula hemska. Jag hatar, hatar, älskar, aldrig hel, alltid trasig. Skinnet som spricker, blodet som betalar för synden, alltid jag, alltid mig, mitt, jag får betala livet ut. Jag är den fegaste, fegaste av alla.

(Spelar normal. Låtsas. Så som är normal som är som jag, vanliga jag. Haha jag ljuger, lurar alla dom upp i ansiktet, fy fan vilka idioter, dom fattar inte ett skit. Jag kommer inte undan, jag ska, jag vill inte leva. Ingen mening att trassla in sig i fler levnadsöden nu, bara fallet kvar. Ensam nu. Alltid ensam och blicken hård som av stål.)

At every occasion I’ll be ready for the funeral
At every occasion once more is called the funeral
At every occasion I’m ready for the funeral
At every occasion one brilliant day funeral…

Men jag, jag behöver ingen nu
Det gör ont fast på ett nytt och konstigt sätt,
Verkligheten blir liksom klar och ren
låter sorgen glida över min kind så lätt, så lätt

Ingen annan behöver se mina tårar,
dom är bara för mig,
och jag reser mig långsamt upp igen,
det var jag som tilllät dig att såra mig

Och nu vill jag inte vända mig om
jag vill göra om alla mina misstag igen
Mitt hjärta tål att gå sönder,
och tårarna vet jag att dom torkar till sen

Glömskan målar över min förnedring
så jag låter vattnet skölja bort din blick
vissa saker förlorar man och vissa ger man bort
kniven i ryggen svider bara i några ögonblick

Och dagen gömmer sig bakom persinner av plast
men jag, jag ångrar ingenting
jag tappade bort mitt hjärta i natt
kanske betydde det att jag ville va’ din?

Nu är ingenting annorlunda egentligen. Jag fortsätter att springa mot längre ort, men jag vet om att jag springer. Jag hör hur hjärtat bultar mot t-shirten, känner asfalten under sulorna och blinkar mot vinden som trasslar in sig i mina andetag. Jag har gläntat på ögonlocken och är plötsligt medveten om min hopplösa flykt. Och ja för fan, jag erkänner allt. Jag har varit ett svin, en idiot, trampat på människor, manipulerat, ljugit, och ömkat. Men det var inte med flit. Jag blundade ju, så jag såg inte, jag visste inte. Förlåt mig.

Och jag vet inte vart jag är på väg. Vägen framåt ligger tom, ett oritat ark, inga planer, inga förväntningar. Jag vet ju inte ens vem jag är. Och jag tror att jag måste få springa lite till, verkligheten är för svår att svälja som den är. Jag är inte redo att möta alla mina spöken ännu, det blir för många hårda käftsmällar på en gång, då går jag sönder för alltid. Men en dag då ska jag stanna och vända mig om, rak i ryggen som en fura, och stirra den fula verkligheten rätt in i ögonen utan att vara rädd. Jag ska. Jag vet att jag kommer att våga, jag måste bara få växa lite till först och sluta fred med mig själv.

För det är vad jag ska göra nu. Make peace. Bli sams med mig själv. Fullkomligt strunta i alla andra jävla människor och enbart jobba på min relation till mig själv. Den har varit värdelös för länge, alltid faktiskt. Nu är det dags att jag börjar inifrån och kramar om hela allt det som är jag, fastän jag inte vill. Jag behöver stå enad inför verkligheten. Jag behöver tycka om det som är jag. Se mina goda sidor lika bra som de dåliga och älska dom alla. Det här är jag. Allt. Alltid. Då är det lika bra att jag vänjer mig vid mig, för allt som ryms i min skalle och i mitt hjärta kommer inte att kunna separeras, det är fult och vackert och det sitter fast i mig, gör mig till den jag är. Jag ska ta reda på vem jag är och jag ska stå upp för det där. Det där som är jag. Nu. Jag ska fanimej älska och acceptera allt som är jag, det är jag värd lika mycket som alla andra människor. Att åtminstone vara älskad av sig själv.

Jag som trodde att jag hade rest mig och börjat gå mot ljuset. Men istället kan jag bara tyst konstatera att jag är så bra på att ljuga för mig själv att jag inte ens märker att den största av alla lögner som byggt bo i mitt huvud. Omedvetet. Utan den medvetande hjärnans logiska briljans. En påhittad logik byggt på tunna lager av sanningar som gör så ont att de begravts djupt inuti själen. Ja, jag är en pundare. Är jag? Är jag? Är jag?

Har jag bytt ut ett beroende mot ett annat? Har jag tappat all känsla för moral och etik? Trampar jag ned alla gamla gränser som tidigare skyddat mig från att nålas fast i ett olagligt beroende? Kanske. Jag är tydligen en slipad jävel fylld med dåliga ursäkter. Min doktor säger att jag inte är en knarkare, men har jag låtit henne höra hela sanningen. Min terapeut säger också att jag inte är en knarkare, men vem vet vilka valser jag har dragit för deras blå ögon. Jag vet inte själv. Jag visste ju inte att jag höll på att ramla över staketet förrän precis just nu. Då jag insåg att min inställning till droger har blivit lättsam och nonchalant. Givetvis inte gällande medicinerna, som är heliga och inte får brukas i russyfte, men inför dom andra narkotikaklassade preparaten.

Och mitt hyckleri har fortgått parallellt med att jag grävt mitt huvud allt djupare ned i sanden. Jag säger upp bekantskapen med en väninna om har en knarkande idiot till pojkvän och går sen hem och rullar en rock n’ roll-cigg. Hittar nya vänner i helt fel kretsar. Förbjuds att umgås med vissa av dem. Gör det ändå. Provar tacksamt röka och pulver, huvudet fullt av ludd. Är jag en knarkare? Jag vet att jag har ljugit i alla fall, förskönat och utelämnat för både mig själv och resten av världen. Men jag kan inte vara som ”dom”, dom riktiga pundarna, dom som knarkar ihjäl sig. Jag kan inte vara fysiskt beroende, det är omöjligt, jag har ju bara rökt på max en gång i veckan och bara när jag inte velat ta benso för många dagar i rad.

Och pulvret, det jävla pulvret som jag egentligen redan har, fast i tablettform. Ja, tre gånger har jag väl testat det. Tre gånger. Gör det mig till junkie? Eller är det min totala obryddhet som sänker mig? Behovet av att fly som har blivit så starkt att jag stroppar in vad som helst i munnen för att slippa känna. Har man inget att leva för så är man inte rädd för varken döden eller konsekvenser.

Så jo, jag har hamnat på glid. Det är halt under fötterna. Jag glider ner mellan springorna i verklighetens golv, kysser livet adjö och stänger av den moraliska gps:en. Alla här knarkar ju, hur fan hittar man nån som inte har koppling till droger? Och sen blir det svart och tyst, strax innan verkligheten exploderar i bröstet. Hålet spricker upp och gapar hungrigt och jag förundras över min förmåga att ljuga för mig själv så mycket att jag tror på mina egna lögner. Jag är en enda stor dubbelmoral som svept genom livet efter egna regler.

Kanske är jag en addicit, kanske inte. Allt är förvirrat och i oordning. Tankar och känslor som sväller i halsen, insikten som bränner i magen. Och meningslösheten, stämplad som pundare som umgås med andra pundare, det är inte jag. Om jag nu är beroende av droger så spelar det ju ingen roll, missbrukare sårar ju mest av alla och jag gör alla i min närhet illa. Saraproblemet, ett besvär, en svårighet som skall forceras till varje pris. Och döden smyger sig närmare, lockar med ljus och tysthet. Om jag nu är en addict, vad finns det då för mening med att stanna här ännu längre? I min lägenhet som aldrig hunnit bli något hem . I staden där rykten färdas snabbare än ljuset, en gång pundare alltid pundare. Fastän jag inte alls är som dom andra, dom som avgiftas gång på gång och kommer hem från behandling  med siktet inställt på sin favorit drog.

Det är sorgligt, jag är sorglig. Hålet i hjärtat växer och jag försöker att glömma dåtidens mörker. Jag är ju på rätt sida av staketet, det är jag väl? Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? 

Som F sa, det tog tre månader. Tre månader av envis flykt från faktum och sanning. Tre månader av denial och inte-låtsas-om, tre månader av våga-vägra-se. Tre fucking jävla månader innan polletten föll ned. Tre månader innan sorgen lyckades äta sig in till mitt hjärta och tömma det på blod. Nu är det tomt. Tomt och fattigt. Kryper runt på köksgolvet, tur att jag har inget korkat jävla köksbord som står i vägen iaf, tur att Älskling tog alla möbler så att man får plats att bryta samman här.

Och jag ringde honom. För fan. Efter att F hade träffat honom på jobbet och sett Älsklings stå och snacka med sitt ex innan mig, samma ex som köpte Älsklings hus nu när han sålde det, samma ex som jag misstänkte att Älskling flirtade lite med när vi var tillsammans. Så jag ringde i morse, och frågade om han var ensam. Det var han inte, han skulle ringa upp när han var det. Och jag vet vars han var. Jag vet det. Hahaha. Kräftsmäll i själen, aj. Sen ringde han, efter ett par timmar. Kall, upptagen, kylig, arrogant, överlägsen. Kunde inte betala pengarna han hade lovat mig, för han hade dåligt med pengar. Han undrade inte vad som hände i mitt liv, han var glad för att slippa veta, ärligt talat.

Han orkade bara inte bry sig om mig, han vägrade att sitta fast i mig, han bryr sig bara om sig själv. Och jag krälade, kröp, visade strupen, viftade på svansen, förnedrade mig, som vanligt. Erkände att jag fortfarande satt fast, att jag inte kommit över, bara sprungit runt runt och bort. Undrade förtvivlat var är min Älskling?, och han svarade att han är borta. Borta, ja. Jo, jag har märkt det. Allting splittras i miljoner bitar, glassplitter som regnar i hjärtat, själen som plattas ut till ingenting. Vi skulle gifta oss, leva lyckliga happily ever after, dela livet, dela sorgen, dela allt. Borta, poff. Han finns inte mer. Jag hatar honom för att han ljög. Han ljög om allt. Hur kunde han när han visste? När han visste om mitt förflutna, när han visste om mina svagheter, hur kunde han utnyttja dom? Hur? Hurhurhur?

Huvudet i väggen, igen. Murbruk och tegel i håret, sand i munnen, blod på kinden. Jag är ingenting. Det är bara tomt. Tömd på liv, tömd på hopp.

På söndag 18.00 ska jag befinna mig i andra änden av landet på en kurs som jag har anmält mig till för länge sedan. Jag har inte bokat biljett, inte packat, inte tänkt, inte rest mig från trasigheten. Det är bara en enda röra, inuti, utanpå. Hur ska jag orka? Hur? Måste leva lite till, måste vinna över apatin, måste kämpa, måste, måste, måste. Hitta lite glöd. Lite vilja, lite vad fan som helst. Måste resa mig upp ur dammet, måste. Jag måste.

Den har låtit vänta på sig, jag har överlevt ovanligt bra. Inga självmordsförsök, ingen apati bara den gapande tomheten i bröstet som skriker efter tröst. Så det var väl dags nu. Precis just nu. Mitt i natten, 04.38, strax efter folkpark och sommar och munter rock n’ roll. Jag minns det så tydligt, hur jag dansade och log, den gemensamma kroppsvärmen från folkmassan på dansgolvet, gamla bekantskaper, nya bekantskaper,  svettpärlorna som fastnat på överläppen. Inga överhängande bekymmer, allting löser sig så lätt lätt.

Men nu blev det svart. Kanske har jag snubblat över någon PTSD-trigger som jag inte är medveten om existerar, kanske har jag förträngt tjuten som ekade i bröstet. Det enda jag vet är att jag inte står ut. Fast jag gör ju det. Men ändå inte. Jag vet att jag kommer att somna till sist, jag kommer att vakna och vara vid liv, som alltid. Men det känns som att jag långsamt dör, ett andetag i taget, och jag längtar till hustaken. För nu vill jag verkligen falla genom luften och landa på nacken. Vad som helst bara det blir tyst inuti, bara det onda håller käft.

Och det finns ingen att luta sig emot, jag får stå själv. Jag vill inte stå själv, jag vet inte om jag är så stark, jag vet inte om limmet har torkat och håller. Allting är nytt. Jag kan ingenting, vet ingenting, bara treva mig fram. En hand, en hand att klamra sig fast vid, ett hjärta som lyssnar, värmen från någon annans hud. Jag vill inte vara ensam nu, jag är rädd. Jag känner det i magen, magen är rädd. Lämna mig inte här!  Fan, fan, fan jag vet inte hur man ska resa sig upp, hur gör man?

Jag är ju ändå inte som dom andra fiskarna i akvariet. Fel art, fel färg, fel allt. Jag hör inte hemma här. Omöjligen. En saltvatten fisk i sötvatten, flyter mest på rygg. Släpp mig fri, låt mig gå. Låt mig flyta med strömmen på rygg, känna vinden i håret innan man krockar med marken. Fan, jag orkar ju inte, jag gör ju inte det. Jag kvävs av luften vi andas, jag är inte som dom andra, jag är trasigare. Verkligheten överensstämmer inte med mitt huvud, där är världen en annan.

Och jag är så ensam. Liten. Vad som helst för någons kroppsvärme, omtanke, kärlek. Trasslar in mig där. Släpper in dom som aldrig skulle ha fått tillträde till min insida. Den enda tryggheten är en annan människa. Helst vill jag att någon ska komma nu, nu, nu, vem som helst, det gör ju så ont. Jag vet inte vad jag håller på med, förutom att gräva mig djupare ner i mörkret. Måste hitta någon som förstår, fort, bråttom. Så jag virvlar in elden och fastnar där, helt fel, livsfarligt, högspänningsledningar virade omkring min kropp. Skyndar mig att fastna så mycket jag kan så att det blir för svårt att ta loss. Jag slickar på elden, den bränner bort mina ögonfransar, jag borde inte, men ändå, ändå håller jag fast.

Jag önskar mig Älskling tillbaka. Som det var innan han blev arg. Jag önskar mig tryggheten, vardagen, förutsägbarheten. Nu är livet skevt och tiden bakochfram, stabiliteten har rasat och jag med den. Vakna nätter, missade möten, frivillig svält, disken som växer på diskbänken, dammtussarna i hörnen.

Och människorna, jag förstår dom inte. Jag kan inte spelet dom spelar, vet inte hur fan man gör. Ju fler som tycker om dig, ju fler kan du såra/svika. Och det är väl det jag gör, sviker alla. Men jag förstår inte vad som förväntas, hur man gör. Jag har ingen jävla aning, det blir bara fel, jag förstår inte.

Jag vet inte vart jag är längre. Det är inuti mitt huvud allting blir så fel. Och jag sköljs med i sommarens farvatten, forsar fram genom lediga dagar och soliga nätter som en sten i en lavin. Vågar inte stanna upp och vända mig om, framåt och igenom ska jag! Känner inte längre igen min blick i spegeln, ser inte längre vem jag är. Intensiteten bultar i tinningen, kraften som måste ut ur inuti nu när kedjorna har spruckit sönder. Älskling finns inte längre men ändå, kanske var allt bara en illusion? Tomrummen efter hans möbler är kvar men smärtan den springer jag ifrån.

Och jag har blivit mager, som ett streck på balkongen, fastän jag äter. Ibland. När jag kommer ihåg. Jag som alltid varit livrädd att bli överviktig, det är ironiskt, nu stod vågen på 44,5 kg och jag har aldrig vägt mindre än 48-49 kg i hela mitt liv. Inte ens när jag har försökt att bli smal. Ironiskt. För nu ser jag det inte ens, bryr mig inte. Mat är inte viktigt, det är meningslöst. Och sömnen, jag sov, sov, sov 18 timmar om dagen precis när Älskling flyttat bort, förlamad av sorg och lunginflammation, inlindad i lugnande och alvedon. Sen kom sommaren med solen och jag vaknade upp, glömde bort att sova, behövde inte sova. Kunde vara vaken 36 timmar på raken, utan kemisk hjälp. Konstigt. Jag känner inte igen. Vem är jag nu?

Och jag virvlar fram över helgerna, obrydd, alkohol i blodet och klackarna i taket. Smakar frihet, hånglar med främlingar, dansar på borden. Vild, fri, annorlunda. Dom får tycka vad dom vill, dom som ser. Kanske lever jag nu? Kanske går jag sönder? Ingenting spelar roll längre, jag vill inte tänka mera nu, bara glida genom vinden. Men jag vet inte vem jag är, är det här jag? Vart är jag på väg? Saknar jag Älskling? Kan jag känna alls? Söker efter starka armar på dansgolvet som kan värma mig över natten, utan tro på framtiden, bara för nu, jag bryr mig inte om sen. Jag vet ändå inte vars det är, det där sen, och när kommer det? Och när blir man hel igen…?

”Livet är som underbart ”

”Nu kan det fan inte bli bättre!!! ”

Och jag som inte har tänkt på honom särskilt mycket ens, mest drivit med strömmen och försökt hålla näsan ovanför ytan. Men nu kom allt tillbaka, smärtan, den spruckna drömmen, framtiden i skärvor. Och jag skäms, skäms för att jag slog sönder allting, skäms för hur jag lät honom behandla mig, skäms för hur jag behandlade honom. Varför går allting jag tar i sönder? Och jag förstår inte, som vanligt. Jag förstår inte hur det blev så fel. Var det jag? Jag förstår inte varför han tog ut sin arghet på mig, jag förstår inte varför han inte kunde acceptera mig som jag är, jag förstår inte varför han fuskade och spelade fult. Jag förstår inte. Det finns inte, i min värld, det finns inte. Jag kanske aldrig kan förstå.

Och jag träffade Min FD Alkoholist på krogen. Eller jag såg honom, sen skrek jag och sprang. För att några timmar senare stöta på honom i dörren till pizzerian. Våra blickar möttes och Han log. Full som vanligt, men inte rasande utan nästan underlägsen. Så vi pratade. Jag vågade sätta mig ner på trottoaren och prata med honom. Och jag upptäckte att jag inte är rädd längre. Ett sorgligt antiklimax där jag insåg att jag enbart är rädd för det som varit, för minnena som klamrar sig kvar, för känslan som flyter med blodet. Själva Han har förlorat makten över mig. Jag har en ny herre nu, behöver inte Honom.

Men stenen i bröstet klövs på mitten. Jag behöver inte vara rädd! Den som har förlorat mest är Han, inte jag. Han är än trasigare, jag har läkt en smula på vägen. Det är Han som älskar mig fortfarande, vägrar släppa taget sin fantasi fastän Han vet att den gått upp i rök för länge sen. Att jag inte såg det här då, när jag snurrade runt inuti Hans hamsterhjul. Vägen ut fanns där hela tiden, jag vågade bara inte öppna ögonen. Men jag är fortfarande rädd, inte för Honom men för minnena av tiden med Honom. De post-traumatiska episoderna som jag valt att svälja ner och gömma längst in i själen, istället för att slita fram i ljuset och oskadliggöra. Det var inte Han som hade makten över mig, det var skräcken för Honom.

Så jag går lite lättare nu. Rädslan är fortfarande min, men makten den har jag tagit tillbaka. Han såg ju det, att Han inte kunde röra mig längre, att jag hade tagit mig vidare på något sätt, blivit avmagnetiserad. Jag bär på mina minnen men inte längre på Honom. Fast jag bär ju redan på någon annan också. Älskling, mitt senaste sår. Älskling, som jag inte vet någonting alls om egentligen, fastän jag trodde att jag visste allt. Älskling som skulle vara ända tills slutet, dela livet, dela sorg och glädje, hans hand i min. Allt vackert som smälte bort.

Det enda som jag kan vara riktigt säker på, det är att Älskling högst troligt bör ha någon form av alkoholproblem, med tanke på min förkärlek för alkoholister. Och att han vägrar att erkänna, sina egna och andras, svagheter. Samt att han inte har några problem att sparka där det gör som mest ont. Konstigt egentligen. Är jag lättlurad eller är han grym på att låtsas? Kanske lurade jag honom också, på bästa medberoende-maner driven av viljan att vara till lags. Kanske blev han också besviken när han öppnade paket som var jag och upptäckte att det innehöll något helt annat än vad han hade trott?

Ja, det gör ont vilket som. Sorgen svider i ögonen och inte ens solen kan värma själen idag. Jag vill inte ha honom tillbaka, jag vet inte ens om jag saknar honom, men det är något som gör ont ändå. Kanske gör det ont när man inte kan förstå?

Nästa dag kom han tillbaka efter jobbet, och jag bad honom då att åka hem och sova, kände att hans närvaro inte hjälpte mig upp ur mörkret direkt, men det var ju så mycket närmare till jobbet från min lägenhet tyckte han, dessutom skulle han ju ta hand om mig. Vilket innefattade ingen dator eller mobiltelefon för min del, för då blir han på dåligt humör, tv:n stängde han av kl åtta efter att sett nån ”idiot” på Plastikturisterna som han absolut inte orkade med. Så det var bara att gå marsch i säng, 20.00 på kvällen och helst sova direkt, men först, det obligatoriska sexet. Fastän jag trodde att det skulle ha räckt med det han fick dagen innan, men han ville väl passa på…

Sen råkade jag inte svara när han ringde två gånger dagen efter och jag inte var hemma, och det fick jag världens utskällning för, jag svek honom när jag fan inte kunde svara, jag ville bara ha honom när jag mådde dåligt och jag ville bara skrika att det förfan är han som bara vill ha mig när jag mår dåligt. Men jag höll tyst, lyssnade på att jag var som alla hans ex som bara tog och tog och aldrig gav, ville jag va som dom? Vavava? Det var ju upp till mig och hur jag betedde mig! Jag behövde tänka över vad jag ville sa han, och jag som trodde att det redan var klart sa ju att men vi bestämde ju att vi inte skulle vara ihop, men nej det var inte det han menade. Skulle jag ställa upp för honom eller svika honom som alla andra?Det skulle jag tänka över. Sen skulle han hämta lite saker från lägenheten, som var hans sa han, och jag undrade vilka varpå han svarade att ”det får du se!” Konstigt tänkte jag, för alla saker som är hans som är kvar är som typ soffbord, säng, tv-bänk, tv, alltså saker som inte direkt ryms i en bil, men men straff/överraskning, okej. Väl hemma så ser jag att han har tagit nattduksborden, visst men inget mer. Inte förrän idag när jag drar ut besticklådan och upptäcker att han noggrant har sorterat ut alla sina bestick och förflyttat även dem. Ska man skratta eller gråta?

_____________________________________________________________________________________________

Så ja, det hade varit skönt att bara tappa bort hjärnan nu, peta i sig en karta med små oskyldiga piller och glömma, glömma, glömma… Men hur länge glömmer man då? Tills imorgon? Dagen efter? Sen vaknar man upp igen, mitt i den stickiga verkligheten med grus i ögonen och slut på medicin.

Jag kan inte ens börja knarka, för min hjärna har sina superintellektuella stunder då den analyserar saker och ting grundligt och tänker många steg i förväg (när den väl tänker alls). Så jag har redan genomskådat ett potentiellt drogmissbruk, insett att då måste man vara hög hela sin jävla vakna tid, för så fort man hade landat, ja då skulle ångesten bita en i armen på direkten, och säkerligen abstinensen också. Alltså hade ett försök till att droga bort det onda endast lett till ett gigantiskt uppskjutande, och ackumulerande av, ännu mera ångest. För ingen knarkare håller sig väl hög jämt?

Så att smita från ångesten är en omöjlighet. Men en paus hade man kunnat få ibland. Som när man tar en stess eller två och plötsligt kan andas. Men då vet jag ju redan innan jag ens har stoppa in dom i munnen att det bara är en paus och ingenting annat. Kaoset inuti skallen försvinner inte som ett mirakel, nej den stannar bara av tills de kemiska substanserna har börjat lämna kroppen, och tadaaa, man är tillbaka där man var innan man tog sina tabletter. Men ändå, en paus, luft i lungorna, hjärnan som flyter trögt som sirap, det skrämmande som just för tillfället inte alls tycks särskilt skrämmande. Ingen flyktberedskap, bara nollställdhet och sengångarmotorik. Kanske gör det någon skillnad ändå? Låter kroppen slappna av, sänker adrenalinnivån, låter hjärtat vila en stund. Det kan den nog behöva.

Men om man tror att lugnande medicin för med sig nåt bra då är man ju knarkare, ja i varje fall i min kommun. Jag är ju också knarkare fastän jag är livrädd att bli beroende av benso och bara har den medicinen vid behov. Och för mig är medicin medicin, inget man tar för att det är kul. Vill jag ta nåt kul, ja då super jag väl som alla andra. Men bara för att jag har utskrivet benso så har jag stämpeln i pannan nu. Så egentligen kan jag väl lika gärna köpa den på ”svarta marknaden”, eftersom jag nu är en pundare. Men tyvärr så är ju mina kontakter med den undre världen begränsade, så jag håller mig väl till vårdcentralen och mina recept. Knarkare med recept på knark? Ja, världen är underlig. Jag är underlig. Jag vill inte vara nån knarkare. Jag vill inte vara med killar som inte är snälla. Jag vill bli frisk. Jag vill bli fri. Nu.

Men nu står tiden stilla igen. Om jag ligger helt tyst och orörlig, då finns jag inte? Vill inte finnas, vägrar att finnas. Inuti är det dämpat och avdomnat, som efter ett fältslag i en svunnen tid, där segrarna redan har dragit vidare medan förlorarna ligger stela kvar i det nedblodade gräset. Allt medan fåglarna obekymrat nynnar på sina sånger och livet fortgår omkring, under och ovanpå, som om ingenting någonsin har hänt. Så känns det. I hjärtat.

Jag kvider inte längre, vaknar inte och skriker i panik. Det är bara tårarna som ringlar nedför kinderna. Och tomheten. Övergivenheten. Som förlamad. Hjärtat av is. Spiken i kistan. Omöjligheten att älskas. Och jag fryser, fast på insidan, köttet fullt med rimfrost och hjärnan vinglar fram i slow motion, på repeat som vanligt. Bilder av det ondaste, om och om igen. Och det är fruset, istappar av tankar, bottenfruset förnuft, ett frostlandskap bakom ögonen.

Dagarna och nätterna är samma. Tiden rör sig inte framåt, sekundvisaren hoppar upp och ner på stället. Trasigheten spricker upp och sömmarna rämnar medan jag blundar kallt. Jag finns inte.

Men det så här det är. Jag vill att han ska gå. Men det knäcker sönder själen att framtiden gått sönder igen. Men jag vill att han ska gå. Vi har ingenting kvar, bara grus och sten och knäckta ben. Get out of my mind. Jag vill inte tänkas, inte minnas, inte veta. Men det ringer i öronen, du valde fel, fel, fel. Jag kan inte skilja agnarna från vetet, det som inte fick hända hände igen. Älskling var en sån, en sån som jag skulle ha aktat mig för, men jag såg inte, för fan jag såg inte igen.

En sån som spelar med andra regler än jag, en sån som brottas med ord som svids och lämnar röda märken. Inte han, inte Älskling. En sån som dricker för mycket och blir svart bakom ögonen, en sån som trampar på andra fastän han är värre själv. En sån som strör uppdämd ilska i andras sår. Och jag förstår fortfarande inte. Hur? Hur? Hur?

Han ringde, en fredagskväll efter att han dumpat mig för andra eller tredje gången, när han var i byn och jag ensam hemma. Rösten var bekant men så långt borta, sträv, tom, hänsynslös. Precis så som jag kommer ihåg, ljudet av alkohol, ljudet av minnesluckor. Som jag aldrig hade hört från Älsklings mun förut. Sen blev allt som det brukade vara, som ett eko från en annan tid, och han släppte lös alla dom osagda orden.  ”Det är dags att nån säger som det är i den här jävla världen, jag skiter i om du är deprimerad, du är fan precis som din mamma, men vet du, jag är OCKSÅ deprimerad” Varvid jag svarar på det enda sätt jag vet, lägger mig platt, säger inte emot, säger absolut ingenting alls. ”Du blev tyst för att det är sant, välkommen till verkligheten!”

”Det är så jävla synd om dig att det finns inte, så lik din morsa att det finns inte, det är därför du hatar henne.” Jag inflikar skyggt att Älskling aldrig har träffat min mamma, ”Jag har hört henne i telefon, det räcker. Ta ansvar för ditt liv för helvete- jag skiter i det! Vakna upp, du är sjuk men det är ett jävla mjäkande med dig, du kommer undan med det mesta, men inte med mig! Jag har tagit i dig med silkesvantar nu är det dags att du vaknar upp i verkligheten. Jag ska sitta här och tycka synd om dig fastän du kör över mig 14 gånger som en ångvält och sen ska jag a hand om dig. Du må vara psykiskt sjuk men nån måtta får det väl vara!” Och rummet snurrar fortare och fortare. Been here, done this.

Och Älskling fortsätter spotta galla medan jag sjunker ner, ner, ner. ”Du tycker att du är så bra, men vet du vad jag har offrat för dig? Du är som din morsa och det är så jävla skönt att få säga det för en gångs skull. Vakna upp, lev i livet!” I halsen bubblar ångesten över och jag ber skrämt om att få ringa upp på ett par minuter, för att inte provocera den nyvakna björnen än mer. ”Vad ska du göra? Röka på? Hänga dig? Söka akutvård på psyket?” Förtvivlad sväljer jag ner paniken som exploderat i bröstet och lyssnar. ”Vakna upp för helvete, det är ett jävla mjäkande med dig och så synd om dig. Först orkar du ingenting och sen orkar du en massa saker- ja just ja, du är sjuk, man kan alltid skylla på sin sjukdom för att komma undan. Sluta tyck synd om dig själv.”

Jag lägger på luren, förlamad av Älsklings förvandling till en exakt kopia av Min FD Alkoholist. En gemensam vän, F, ringer just då och får av bara farten en förvirrad kort redogörelse av Älsklings akuta personlighetsklyvning varvid F blir rasande och ringer upp Älskling innan jag hinner förhindra ännu mer katastrof. Efter en stunds telefontystnad med iskylan som sprider sig i kroppen ringer Älskling tillbaka. Ännu mera arg. Såklart. ”Du har snackat massa skit åt F hela veckan, jag kommer och hämtar resten av mina saker imorgon bitti så slipper jag både dig och F, ni kanske ska bli tillsammans igen? Jag ska ringa mitt ex nu ikväll och berätta om dig. F tror att han är så stor och karlig, men han är bara patetisk, ska du ringa nu och säga att jag har sagt det? Eller du har kanske skrivit ned det så att han kan läsa det?”

Och ja, Älskling har rätt. Jag skriver ned, alla orden, vanan trogen, för att inte glömma, för att tänka på att skriva istället för innebörden i det jag skriver. ”F är ditt alter-ego, du rådfrågar han om allt, den jävla besserwissern. För en gångs skull kan jag stå upp för mig själv och mina gränser som du har trampat på. Du slet ut mitt hjärta ur kroppen och trampade sönder det!” Och jag reagerar instinktivt, vrålar att Älskling är sinnessjuk och lägger på luren, för det är ju mitt hjärta som är krossat också, det är han som har gjort slut. Men han ringer upp, kylig, onåbar: ”Har du lugnat ned dig nu?”

Och han fortsätter, det tar aldrig slut. ”Grattis Sara, jag trodde att du hade en enda vettig människa i ditt liv, grattis nu har F valt sida, han finns inte mer för mig. Jävligt tråkigt att han ringer och skäller ut mig, det finns gränser för hur man får bete sig. Men han hade väl fått en flaska självförtroende innanför västen, annars törs han inte säga varken bu eller bä. Men nu har han gjort bort sig, han får bete sig även om han är full, det har han ingen rätt till. Men det blir jävligt tråkigt för honom när jag får tag i han!” Säger Älskling vars röst dryper av spritångor och flashbacks från det bortglömda livet flimmrar förbi bakom ögonlocken, väcker sånt till liv som inte sett ljuset på länge.

”Jag skulle må bra om F vore här, då skulle slänga in han i en lyktstolpe, släpa honom efter bilen. Skrev du ner det eller missade du det? Du skriver ju alltid ner vad alla säger, som med ditt ex. Du kan ju lämna in det till polisen och anmäla mig också. Just det, jag har kanske våldtagit dig eller misshandlat dig också?” Kvidande undrar jag om han vill att jag ska ta tillbaka anmälan mot exet. ”Äh, han kan inte ens stava, den idioten. Är han full eller analfabet? Jag har funderat på att åka hem till honom och slita ut honom också. Du förstår inte hur mycket jag bryr mig om dig, du fattar inte att jag har gjort allt för dig hittills. Hade F varit här hade det varit svart för ögonen, han ska hålla sig undan från mig, jävla snorunge som tror att han vet allt fastän han inte ens levt!” 

Och ångesten exploderar i min mun, het och fruktansvärd. Världen blir svart och tom och jag skriker, skriker som en slaktgris i panik. Kan inte sluta, kan inte tänka. ”Skrik inte åt mig, när jag blivit arg då tar jag inte åt mig. Är det ett sånt här liv man ska ha? En flickvän som tokskriker åt en, visst är det kul att vakna upp i verkligheten?” Jag börjar hyperventilera, får ingen luft, kan inte styra rösten, kan inte styra spasmerna som väller genom kroppen. ”Det funkar inte, jag går inte på det där.” Hånfullt, arrogant. Så jag lägger på, vill skona honom från mitt vanvett, men han ringer och ringer tills jag svarar och sväljer gråten, paniken, kroppens flyktvilja.

”Det är kört nu, det finns inte nåt längre, jag ska ta tillbaka mina vingar och flyga, det finns ingenting längre. Det är ingen idé att du grinar, det biter inte längre, du får ingen medkänsla.” Innan han lägger på ber han mig att ringa honom imorgon, och jag lovar förvirrat att göra så, utan att förstå, kan bara, bara hålla ihop tills han lägger på och jag får gå sönder, släppa ut skräcken som ylar i bröstet.

På något sätt överlever jag natten, med plastpåsen och tejpen på sängbordet och sömntabletterna bredvid. Tryggheten i att ha möjligheten att somna och aldrig mera vakna gör att jag lyckas flyta bort i utmattningens efterdyningar. Jag har ju väntat så länge, jag kan vänta lite till. Allt för att inte ge dåligt samvete, för att inte ge honom rätt, för att inte ge honom tron att det valt att inte leva för att det är ”synd om mig”. Och morgonen efter vaknar jag av att jag skriker, och ringer direkt upp Älskling, enligt gårdagens direktiv. ”Vad vill du?” svarar han kyligt och hatiskt, kommer inte ens ihåg att han bett mig ringa…

This is the end you know Lady, the plans we had went all wrong We ain't nothing but fight and shout and tears We got to a point I can't stand I 've had it to the limit I can't be your man I ain't more than a minute away from walking We can't cry the pain away We can't find a need to stay I slowly realized there 's nothing on our side Out of my life, out of my mind Out of the tears we can't deny We need to swallow all our pride And leave this mess behind Out of my head, out of my bed Out of the dreams we had, they 're bad Tell them it's me that made you sad Tell them the fairytale gone bad Another night and I bleed They all make mistakes and so did we But we did something we can never turn back right Find a new one to fool Leave and don't look back. I won't follow We have nothing left it 's the end of our time We can't cry the pain away We can't find a need to stay There's no more rabbits in my hat to make things right Out of my life, out of my mind Out of the tears we can't deny We need to swallow all our pride And leave this mess behind Out of my head, out of my bed Out of the dreams we had, they 're bad Tell them it's me that made you sad Tell them the fairytale gone bad Out of my life, out of my mind Out of the tears we can't deny We need to swallow all our pride And leave this mess behind Out of my head, out of my bed Out of the dreams we had, they 're bad Tell them it's me that made you sad Tell them the fairytale gone bad Tell them the fairytale gone bad Tell them the fairytale gone bad

Igen, igen, igen. Som om en sönderrostad sommarkarusell plötsligt hade fått liv och hakat upp sig i högsta hastigheten. Runt, jag springer i cirklar, runt, en ensam planet i omloppsbana kring något större, något starkare. Du vinner. Du vinner om och om igen, snälla låt mig gå av karusellen nu, jag blir ju så lätt åksjuk.

Igen, Älskling dumpade mig igen. En gång till. Eller, jag hjälpte honom att hitta orden, att komma fram till det som han själv inte vågade smutsa ner sina händer med, som vanligt. Jag dumpade mig själv. Och det är ju den svaga punkten, har alltid varit; att bli avvisad och sedan övergiven. Det är mer än vad ett Sarahjärta kan bära. Det gör för ont för att ens kunna beröra med tanken, det avgrundsdjupa, vissheten om att livet blir aldrig, aldrig bättre än så här. Och bekräftandet av den urgamla sanningen; Ingen kan älska mig, hela mig, så som jag är. Sedan blir allt svart. Och det som är jag finns inte mer, kvar i soffan sitter skalet men det som är jag finns inte.

Och tiden har gått sönder. Jag vaknar och vet inte om det är idag eller imorgon eller om jag är vaken alls. Men kanske igår eller så, mitt i kaoset, då får jag ett sms. Från Min fd Alkoholist. Och det är inte det vanliga fyllesvamlet om hur mycket Han älskar mig och att Han inte kan glömma, nej det ‘är det inte. Han har tagit emot polisanmälan, den som jag gjorde då, när livet fortfarande stod upp, när jag hade en hand att hålla mig i. Men polisen hade lovat mig att inte delge Honom den, utan att säga åt mig innan. Lovat. Men det hade dom inte, tydligen. Och Han var rasande tror jag, jag kunde inte läsa vad han skrev, såg bara små bokstäver i prydliga rader, men utan betydelse och innebörd. Något om att Han inte utsatt mig för misshandel? Att jag inte skulle dra in barnen? (Men varför skulle jag det?) Att Han inte kunde komma ihåg att Han gjort något olagligt mot mig? Och himlen snurrar fortare, runt, runt, runt.

Men jag vidarebefordrar sms:et till Älskling, tillsammans med några förvirrade ord om att jag kanske borde ringa till Exet? Älskling svarar snabbt att om jag ringer till Honom, ja då kommer Älskling aldrig någonsin mer att prata med mig. Klonk. Himlen lossnar från sin krok och landar på mitt huvud. Hotar Älskling mig nu? Är det inte Min fd Alkoholist som brukar hotas? Jag är ju livrädd för Min fd, det vet ju Älskling, så varför skriver han så? Varför? Som om Älskling vill straffa mig? Har jag gjort något fel? Har jag?  

Och jag skakar så, hela kroppen rycker och hoppar, när jag somnar, när jag vaknar mitt i natten och skriker. Älskling är här ibland, ibland på lunch, kanske efter jobbet, ibland är han inte här någonstans fastän jag letar. Och han säger att han älskar mig. Jag nöjer mig med det. Vågar inte fråga mer, törs inte kliva ut på den is jag vet inte håller för min tyngd. Hans kropp bredvid min ibland när jag vaknar, ibland inte. Kanske hans väska på golvet. Jag vet inte. Har fullt upp med att gå upp ur sängen när jag borde, med att tvinga ögonen att sluta gråta, med att köra bilen till rätt möte på rätt dag med rätt person, med att sitta ihop fastän jag skakar, med att blunda för verkligheten så att jag kan leva några minuter till. Med att hoppas, med att böna och be, med att peta i mig mina mediciner, lugnande, sövande, dövande. Då blir allt bra, för då slipper Älskling oroa sig eller finnas i närheten.

Och F som hjälpsamt brukar lyfta upp mig när jag ramlar, eller limma ihop armar och ben som fallit av, är på långväga besökande av syster, i andra änden av landet, kan inte hålla handen nu. Och terapeuterna och stödpersonerna och dom som ska stötta mig enligt myndigheternas planeringar och beslut, dom finns mellan exakta klockslag på dagtid och inte helger eller kvällar. Det är ju så samhället är uppbyggt. Man ska ha en familj som tar hand om en övrig tid, en mamma eller en pappa eller åtminstone en syster/bror/moster/farfar. Men jag har ju ingen familj, ingen biologisk och inga vänner som får se, som kan släppas in dit där jag är nu. Dit kvalificerar man sig enbart genom att på något sätt få tillgång till mitt hjärta, genom att leva med mig och oundvikligt få en glimt av det fula som också är jag.

Och i huvudet blandas allt, virrvarret av oförståelsen inför Älsklings motsägelsefulla handlingar, Alkoholistens ilskna ord, terapeuternas klämkäcka påtalande om val och valmöjligheter, med övergivenheten som hoppar fram när ytterdörren stängs, med det förtvivlade ensamma lilla barnets tysta gråt. Jag har aldrig fått lära mig att hantera detta när jag var barn, min egen mamma visade mig aldrig hur man skulle göra. Som att lära sig simma genom att kastas i på den djupa delen av bassängen. Munnen full med klorvatten, frustande kallsupar, armar som fäktar och plaskar, tunna ben som aldrig har blivit instruerade hur en benspark går till. Huvudet under ytan, ögon som svider, paniken i bröstet som en sten, som vill ner mot bottnen.

Och på bassängkanten står dom och hejar på, dom som tror sig veta, dom som faktiskt på allvar tror att jag ska lära mig att simma av att helt enkelt slängas i vattnet bara. Som om jag vore en fågelunge som vecklar ut vingarna och flyger alldeles av mig själv, bara jag hamnar i luften. Men dom kan heja hur mycket dom vill, skrika sina välvilligheter på avstånd från det våta. Men jag vet att det enda som räddar en panikslagen, icke-simkunnig liten flicka är om Någon faktiskt blöter ner sina välstrukna kläder och hoppar i vattnet, drar upp flickan från djupet och tryggt bogserar in henne till land. Håller om henne, stryker över håret och låter henne gråta ut sin rädsla och förtvivlan mot ett kroppsvarmt bröst. Viskar i hennes öra att man ska lära henne hur man simmar. Någon som har tålamod att laga ett sprucket förtroende.Någon som visar torrsim om och om igen, utrustar med flytkuddar, håller sig till den grunda bassängen ända tills rädslan har slocknat och tilliten har vaknat. Simmar bredvid, och vakar över, henne när hon för första gången vågar släppa fotens kontakt med kaklet och upptäcker att hon faktiskt också kan bäras av vattnet istället för att sväljas. Att hon inte behöver slåss med vattnet för att överleva.

Men lyckan är nyckfullt förgänglig. Man kan inte hålla kvar den i en sluten hand, den sipprar som ut och iväg när man tittar bort för en sekund. Och kvar står man med en tom näve och en känsla av tomhet.

Vi skulle försöka igen. Laga. Sätta ihop oss själva. Återskapa den enhet vi börjat bygga på. Inga lögner, bara sanning och ärlighet. Inget dömande, bara acceptans för behov och olikheter. Jag trodde verkligen att vi skulle nå ända fram, på den torra gräsmattan utanför timmerstugan, när vi pratade och pratade. Men det var nog mest jag som pratade när jag tänker efter. Mina ord i hans öron utan svar. Mina trevande försök att hitta lösningar istället för problem. Älsklings ovilja att avslöja det svarta och det fula, viljan större att klänga sig fast i problem och händelser som redan var förbi. Jag borde ha förstått.

Men helgen var fin. Nästan hela tiden. När jag låg tyst och lydigt i solen och höll käften stängd. När jag bad om förlåt för att han hade gjort slut, erkände att det var till stor del mitt fel, erkände att jag svikit honom och slängt ut honom från vårt gemensamma hem. (När gjorde jag det? Det var ju han som tog sina saker i smyg och flyttade?) Men jag vet inte, jag minns mest bara solen, hur blodet vaknade och började dunka varmt i bröstet. Men känslan om att jag vara tillbakatagen på nåder går inte att förneka, minsta lilla felsteg så… Och givetvis trampar jag fel. Alltid.Pratade för länge i telefonen med Z, brydde mig för mycket om B, lyssnade för ingående på andras problem. Hade en telefon som alltid, alltid ringde, fastän den var på ljudlös.Och Älskling ville bara ha lugn och ro, och inga andras problem ju!

Tillbaka i stan följde han med hem (vems hem? Mitt? Vårt?), jag hängde som en spindel i en tunn tråd, ovetandes om han kommit tillbaka för att stanna eller hämta saxen för att klippa bort mig. Och dagarna har försvunnit, nu är det torsdag och jag hänger där ännu. Och dinglar som en kvarglömd sprattelgubbe i en dammig dockteater.

Och jag har börjat böja på ryggen. Som en nyfödd björk under ett överkast av blötsnö; kvistar knäcks och stammen bugar artigt mot backen. Har jag inte varit med om det här förut? Axlarna upphöjda mot kinderna, hakan mot bröstkorgen, men bara när han inte ser. För Älskling är inte som min Fd Alkoholist morrar han när han ser min förskrämda kroppsställning, för mitt ex han är en försupen alkoholist som bara tycker synd om sig själv. Nej, nej Älskling är inte sån. Men han beter sig så ibland ändå, tycker jag. Eller är det bara gamla ärr av posttraumatisk stress och fastfrusna normaliserings symptom?

Men jag vet en sak säkert, Älskling är arg för någonting. Han är så arg. Arg på mig, arg på världen. Jag påminner honom om något som gör ont. Spiken i hälen, solsvedan på ryggen, myggbettsklådan som aldrig vill ge sig. Han ser mig och tvingas se sig själv. För vi är lika. I mycket. Många gemensamma nämnare, tankemönster som trasslar in sig i varandra. Ändå vill han ju stanna. Fastän jag skaver och river. Men jag tror att han helst av allt skulle vilja sätta mig i en fågelbur och hänga en filt över. Plocka fram mig när han orkar och vill för att sedan kunna gömma undan mig när jag kommer alltför nära. Tysta papegojans muntra pladder men ändå vara tryggt förvissad om att hon finns kvar där under filten, vilande på sin pinne.

För jag pratar ju bara om problem. Men mina vänner. Med honom. Med mina vänner så att han hör. Vi har nog med våra egna problem, säger han och frågar om alla mina kompisar har problem. Med handen på hjärtat som dunkar i halsgropen svarar jag förvirrat men uppriktigt ja, alla har ju problem, dock av olika art och storlek. (Är det en kuggfråga?) Men inte hans kompisar. Dom pratar inte om problem, dom har inga problem, inte som han är medveten om i alla fall. Så Älskling vill inte höra om mer problem. Då kan jag inte berätta någonting om nånting. För allting innehåller väl ändå lite problem här och där? Är inte det livet?

Och när vi ska sova så kan inte jag sova. Jag är speedad, upprymd, rusar motorn. Vill göra någonting, städa, diska, skriva, läsa, sortera kläder, trä halsband. Och jag skäms, den välbekanta skammen som forsar genom huvudet. Jag är igång varenda natt säger han, missnöjd och tjurig. Och jag blir än mer förvirrad, trodde att vårt upplägg om att gå och lägga oss efter Big Brother var en gemensam överenskommelse och ett delat kvällsnöje. Men nej, Älskling vill sova ännu tidigare, han behöver faktiskt sova på nätterna, han har ingen möjlighet att sova på dagen, som jag. Och jag protesterar vagt, betonar mina insomningssvårigheter, speciellt vid tillfällen då jag är uppe i varv. Det beror på att jag sover hela dagarna slår han fast, trots att jag hävdar bestämt att det är såhär oavsett om jag går upp klockan sex och jobbar en hel dag eller ej, det går i perioder, jag kan inte påverka det, förlåt liksom. Förlåt att jag är fel.

Men nånting måste jag göra. slår han fast. Så jag föreslår att försöka vakna en viss tid varje morgon, och han godkänner, bara det är en rimlig tid. Jag fastnar i förvirringen, när är egentligen en rimlig tid? Fyra på morgon? Sex? Jaja, nio blir bra. Nio. Bara han får sova, han har inte sovit, jag har hållit honom vaken genom att ha lampan tänd och läsa. Om Älskling ej kan sova får det faktiskt konsekvenser, han måste stiga upp halv sex, han kan inte somna om som jag. Med späd röst trevar jag över mörkret i rummet, somnar vi osams nu? Det vet han inte. Och jag vet inte hur vi ska bli sams igen, det är ju han som är osams.

Men jag kan inte somna på kommando. Ögonen vill inte sluta sig trots trippeldos av sömntabletter, inte ens psykofarmaka rår på min ofrivilliga vakenhet, den är starkare än den kemiska tvångströjan. Älskling sover och jag ligger vaken och vet att jag förstör hans nattsömn. Och jag blir sugen, sugen på nåt att äta, kanske glass eller en macka. Smyger ut i köket, tassar, rör mig ljudlöst som en brottsling i en dålig b-film vars illgärning består i att stjäla en munsbit i smyg. Kryper upp i sängen, på min sida, i slooow motion, under täcket utan att nudda hans varma kropp med mina kalla fötter. Biter obetänksamt i ett mycket delikat kex, kraaas, och Älskling störtar upp. Springer till köket i mörkret och försvinner. Trots att jag erbjudit mig att sitta i köket när han sover så att jag inte stör, eller att han ska prova öronproppar, eller… Jag lockar, pockar, ber om förlåt, kvider, ber, lovar bot och bättring, jag ska inte äta flera kakor nu, förlåt, snälla förlåt! Tillslut ger han efter, motsträvigt, martyrförklarad, men dräper alla efterföljande förklaringar med att ”Det är ju likadant varenda kväll!”

Nu har jag förberett mig. Han kommer snart. Jag har tagit två stesolid, neråt, neråt, allt för att inte verka anstöt och vara för mycket av mig själv, för forcerande, för vaken, för pigg, för fel. Men jag vill egentligen inte äta lugnande nu, inte när jag inte mår dåligt. Det är fel. Men Älskling mår ju dåligt av mig när jag är fel, så jag vill bara göra honom snäll. Och glad.

Älskling är bara ett barn, precis som jag, men han springer lika fort som Min Fd Alkoholist för att slippa möta bilden i spegeln och se sanningen. Han är liten och rädd, rädd att bli avvisad, rädd att inte duga, rädd att göra fel, rädd att göra rädd, rädd för allt. Och mest av allt vill han inte bli påmind om det, det ska begravas djupt i hans undermedvetna och aldrig någonsin petas på. Så kom jag och rörde om alltihopa, pickade, pockade, grävde och rotade bland gömt och glömt på min väg mot helheten och ljuset. Trampade på ömma tår jag inte visste fanns. Ville hjälpa, ville väl men grävde bara mig själv djupare ner. Fick Älskling att dra sig djupare in i sig själv, rädd för att jag skulle peta på fler ömmande punkter han inte ville låta någon se.

Sen gick allt fort, jag hann inte riktigt med, var alltför upptagen med att växa mot solen och läka mina sår. Trygg, hemma, glad svävade jag ovanför marken medan Älskling brottades med verkligheten jag tagit med mig in i hans hem. Det nya livet. Det nya tankesättet. Att se sanningen, att sluta förneka, att vara ärlig mot sig själv. Det går inte om man vill fortsätta fly. Det finns inget sätt att både äta och behålla kakan. Så Älskling började att streta emot, som ett barn som inte vill att mamma ska upptäcka att man har färglagt tapeten, snävade in mitt livsutrymme, begränsade min tid, ville inte dela med sig av mig till andra. Misstänksam, avig, lättretad. Jag förstod inte, vad var det som var fel? Jag hade ju gjort allt för att vi båda skulle må bra, sett till både hans och mina behov, sett till helheten. Trodde jag i alla fall.

Och ju mer Älskling stretade emot, ju mer ville jag framåt. Som en osynlig kraft, viljan att behålla jämvikten i vågen, barnet som gör precis tvärt om mot vad lekkompisen önskar. Jag kämpade för min frihet, förklarade, diskuterade, argumenterade, tog emot arga ord som slag i magen utan att ge igen. Jag var den vuxna, jag var den som visste bättre. Ända tills Älskling hittade min ömmaste tå, avvisandet. Han tog min plats högst upp på stegen, men ville inte hjälpa mig dit upp utan tycks nöjd med att få vara gud ett tag. Han gjorde slut för att han inte var bra för mig, sa han, samtidigt som han hävdade att han älskade mig mer än allt. Jag förstår inte.

Orden säger en annan sak än hans ögon. Vilket ska jag lyssna på? Det är någon del av honom som ljuger men jag vet inte vilken. Nu är han kung över min värld och jag är trasmattan på golvet. Böjer mig för hans andetag som gräset bugar för vinden, livrädd att han ska ta ifrån mig allt igen, att han ska lämna mig ensam och trasig på golvet i en hög. Han hittade fjärrkontrollen till Sara, den som bara Min Fd Alkoholist haft tillgång till innan, och jag förstår honom; hur kan ett barn motstå att trycka på knapparna och luta sig tillbaka och njuta av den omedelbara effekten? Men jag är intrasslad i marionett-trådarna igen, ropar han så måste jag komma, annars kanske han tar ifrån mig gemensamheten och lämnar mig att dö. Jag vill inte dö. Men jag vet inte om jag kan leva ensam ännu. En dag i taget.

I köket hänger hundlinan i dörrposten, fastknuten i den icke existerande dörrens gångjärn, med en strypsnara längs ner. I lagom höjd för att sitta sig till döds om snaran fästs runt en människohals. Jag kan inte ta ner den, den måste få hänga där och påminna mig om sårbarheten i att vara jag. Jag är så ömtålig, har inte stelnat i min form ännu. Döden är fortfarande en utväg även fast jag trodde att jag hade tagit mig förbi den fallgropen. Det hade jag inte. Det kanske jag aldrig gör. Men jag vill inte dö. Inte egentligen, det är bara det att ibland så står jag inte ut med att leva. Då gör jag vad som helst för att undvika döden…

Älskling säger slut, att han älskar mig men slut ändå. Och jag är inte stark så jag faller, känslan som en seg hinna över ansikte och själ. Medan jag faller, faller, faller ned i avgrundens tomhet, ned i tystnaden där tiden står still.

Jag orkar inte igen. Inte igen. Inte han. Inte nu. Min mörkaste hemlighet under ytan som flaxar upp i ljuset; oförmågan att överleva separationen från kärleken, från tryggheten, från allt. Igen. Känslan som man får när man tappar en dyr vas i kras, rodnaden över huden, iskylan bakom bröstbenet som sprider sig som en fjällbäck genom kroppen. Jag orkar inte. Jag har redan förlorat så många gånger tidigare. Slagits mot hopplösheten, frustat kallsupar av meningslöshet och förtvivlan. Jag orkar inte en gång till.

För jag vet ju så väl. Jag vet. Att Älskling inte ska vara med mig om han inte vill. Men jag vet också att jag inte orkar bygga upp en ny dröm, jag kan inte lära mig att älska någon annan igen, någon som inte är Älskling. Alla andra är bara ”inte Älskling”, obetydliga. Jag är lojal. Att byta ringar är att byta framtid med varandra. Jag ger aldrig upp, jag älskar tills jag dör. Det är jag. Mitt sätt. Som inte passar in här bland verkligheten. Jag kan inte ställa om, särskilt inte nu när jag trodde att jag hittat hem. Jag tål inte att bli hemlös igen, eller herrelös, sätt hellre en kula i min tinning än lämna mig ute i regnet. Där finns smärtan som dödar, ensamheten som långsamt äter upp både hjärta och skäl.

Och nu har jag fallit över kanten. Ner i tomrummet där varje andetag river sönder luftstrupen, där tiden är oupphörlig och konstant. Varifrån jag inte kan ta mig bort. Som i en isvak på älven, där rasande vatten förlamar blodet och fingertoppar slås blodiga mot vassa kanter. Där man kämpar trött för att kom upp ur det tunga, fuktiga, kalla som knutit sig fast om benen och tvingar ner, under den glatta ismattan, som en sjunken barkbåt från förra sommaren, som vill följa med strömmens virvlar ner mot det dova, svarta, stora. Och allting brister, isskalet som spricker upp när man famlar efter en plats som bär tyngden av ett människohjärta. Splittras, skingras, krossas under vikten av smärtan och hjälplösheten.

Så nej. Jag kommer inte att ta mig upp ur hopplöshetens lömska vatten. Jag har slösat bort mina krafter på att överleva gång på gång, nu finns det ingen glöd kvar. Elden har kvävts, bara blöt aska och smuts simmar innanför mitt skal. Resten har brunnit ner till stoft och flimrande minnesbilder av det som gått förlorat. Jag kan älska tills jag dör. Jag ger inte upp nu, jag låter kärleken vinna och släpper taget om iskantens eggade kant. Blandar blodet med vatten och mörker, svävar ned genom klanglös viktlöshet, mot den dunkla stumheten, bottenlösheten dit inget ljus orkar tvinga sig fram. Jag släpper nu.

Låt mig gå, jag hör inte hemma här, det har jag aldrig gjort. Det finns bara ett hem för mig, det måste finnas det, fast inte här, bland livet. Utan där, dit smärtan inte når. Jag har gett upp nu. Jag vill bara få vara ifred, ensam, obevakad. Göra det som jag vet att jag måste göra. För överlevandet är inget alternativ längre, inte igen, jag orkar inte. Jag önskar att jag kunde, men nu är det för svårt, för hårt, för smärtsamt. Jag ser inget annat val nu. Jag är beredd.

Om man inte är hög är man närmare marken, men jag har varit där igen, hon som ingen kan nå. Klättrat över huvuden, stått på bergets topp och skrattat åt vinden, övertygad om att jag äntligen blivit verklig och hittat sanningen. Visst, jag var speedad, överfylld med adrenalin och vilja, lite för mycket av mig själv. Förtrollad i en mani. Men ändå så kunde det väl inte vara en smutsig illusion, allt var ju så verkligt, så levande, så starkt. Sammanhanget, bitarna i pusslet som passade var man än lade dem, allting på plats, självklarheten. Och fingrarna som sprang över tangenterna, målade orden till så mycket mer än bara typsnitt och enkla formuleringar. Känslan bakom bokstäver och symboler som bara jag förstod, nakenheten i meningar som samtidigt var klädda i tvetydigheter, ett nytt språk med nya ord som bara jag kan läsa.

Utsträckta händer på en kropp som svävar lättsinnigt som vissna löv i höstvinden, musiken som viskar mot kinden, jag är något mer, en känsla som lämnat sitt fängelse, en tanke som flyter genom rymden, en förståelse som bara kan nås när allting annat har bytt skepnad och världen snurrat fel. Storheten som växer i munnen, insikter som flyger genom rummen och jag är fullkomligt vaken, vidöppen.

Ackompanjerad av melodier som rinner i min utsträckta hand. Utblandade med orden. En enhet i symbios. För mig har det aldrig varit enbart orden. Aldrig, utan känslan. Känslan i mellanrummen, andetagen, i penseldragen. Jag känner musikens hjärtslag i mitt bröst, tyder budskap som smyger över ackord och in under uttjatade fraser, alltid på repeat, alltid musiken som förklarar, orden som inte behövs mer. Ett mikrokosmos med perfekt ordning som bultar i min slutna hand, och jag ser det som inte andras ögon kan. Det kan ta dagar och nätter innan jag ramlar ner, det kan ta dagar och nätter innan mina vingar stelnat till sten.

Men jag vaknar alltid upp. Med munnen mot asfalten och nakna och blåslagna armar och ben. Med tankar som har tappat sin udd och svaga minnen av att någonting är fel. En eufori som har slocknat till sand. Rastlösheten dröjer sig kvar, men lättheten har sjunkit som en sten, lämnat ringar på vattnet som sköljer över själen med hysteri och förtvivlan. Storheten som krossats mot betongen och verkligheten som inte finns mer.

Jag borde ha förstått. Kanske förstod jag, men jag ville inte se. Världen där uppe är så mycket mer, det är bara här nere jag  är så fel. Skakad över hur jag kan bli någon annan utan att jag ser, panikslagen över att hjärnan kan byta ut min värld och övertyga mig om att det är den som är hel. Munnen som klibbar och sängen som stått orörd sen jag försvann, men nu är jag tillbaka, oförmögen att förklara hur jag kunde sväva över marken när jag egentligen borde vetat mer, oförmögen att förstå hur jag trodde att jag kunde hålla tiden i min hand.

Ögon som inte vågar lita på det dom ser, vetskapen om att jag när som helst kan antingen lyfta eller ramla ner. Och det är inte förrän efteråt som jag kan ångra besluten som jag fattat när världen var sned, det är inte förrän efteråt jag kan hata mig själv för att jag rymde bort till världen där ingenting kan vara fel. Ansiktet i händerna, knäna mot bröstet. Jag får alltid betala mina skulder när jag är samlat ihop mina trasiga armar och ben. Ångesten i ett retroaktivt brev. Hjärtat till höger om sängen, mina tankar på knöliga papper och livet som liksom försvann.

Jag känner det i magen, ett hål, ett stort jävla blödande sår. Där Du satt. Jag försökte att skära bort Dig med kniv och jag vill inte, VILL INTE! Jag vill ha dig kvar, jag vill dela mitt liv med dig. Jag vill inte släppa och låta Dig gå, jag vill laga och lappa våra sömmar, men jag kan inte göra det själv. Jag får inte ljuga för mig själv, eller för Dig, jag måste vara ärlig. Och jag måste vara det även om det gör förbannat jävla ont. Och därför måste  jag resa mig upp från golvet och försvara det som är jag.

Men det skulle vara outhärdligt att lämna Dig bakom mig, mitt livs svåraste beslut. Men jag är ju på väg, framåt, uppåt, igenom, som en maskros som bryter sönder asfalten i sin strävan mot solen och ljuset. Och den resan som jag är mitt uppe i, den är bara min. Jag kan inte bära Dig också, Du måste hitta Din egen väg genom livet.

Jag förstår om du känner Dig lurad, jag är inte samma Sara som Du träffade för sex månader sedan. Den personen Du blev kär i här förändrats så mycket under tiden med Dig, vuxit, börjat veckla ut blombladen och smaka på livet. När vi möttes var jag sargad, trasig och rädd. En blek skugga av den jag är idag. Behövande, beroende, svag; en liten rädd kattunge som ville bli buren och smekt. Som behövde mammakattens värme för att överleva.

Jag bad Dig att vara min fasta punkt i livet, jag ville att livet skulle kretsa runt Dig när allt annat snurrade för fort. Lät Dig tro, och trodde själv, att det var den rätta vägen att gå. Blev inbjuden bakom Din mur med löftet att att inte såra eller förstöra. Men vad vi både glömde var att jag var inne i en process, en process som inte kan stoppas när den väl börjat. Som en snöboll som studsar nedför berget och växer sig större och större. När vi träffades hade jag redan långsamt börjat rulla nedför branten.

Tro inte för en sekund att jag inte önskar att precis allting vore annorlunda. Du är allt jag någonsin drömt om. Min Mr Right, önskedrömmen som slog in. Men det räcker inte längre. Jag måste rädda mig själv nu när marken rasar, jag kan inte låta Dig dra mig med i fallet. Inte igen. Men det gör så ont i hjärtat att jag inte kan andas. Det lättaste hade varit att stanna och fortsätta blunda, som jag alltid har gjort, men jag har lovat att inte ljuga för mig själv, jag måste hålla ögonen öppna även fastän det blöder och svider.

Jag ser ditt ansikte framför mig, jag hör dina hjärtslag mot min kind. Jag minns alla timmar vi låg och höll om varandra, fångade i varandras ögon. Jag såg din själ och hur den lyste, jag hörde ditt hjärtas röst viska i mitt öra. Jag bara visste att äntligen hade jag hittat hem. Hem till tryggheten. Hem till livet. I mitt hjärta finns bara Du.”Äntligen har jag hittat hem, jag borde gjort det för längesen…”

Jag kan lyssna på den låten hur många gånger som helst. Men den gör ont. Det krävs små blå piller för att hitta modet att våga trycka på play. Jag minns den natten på juldagen, när vi bara visste att vi hittat vår sång. Hur vi dansade om och om igen, förlorade i varandras hjärtan. Så lycklig att hjärtat kändes sprickfärdigt. För bra för att vara sant.

Så varför tvivlar jag nu? Knappt fyra månader senare är världen upp och ned. Minns jag allting fel?  Såg vi bara vad vi önskade att se? Målade vi upp en gigantisk illusion om varandra som ingen av oss kunde leva upp till? Jag brukade säga att Du var för bra för att vara sann och ville veta vart haken fanns, men Du bara skrattade. Kanske tänkte Du detsamma om mig. Men jag hade aldrig kunnat ana att lyckligheten skulle slås i bitar så snart, och jag förstår fortfarande inte hur det gick till.

Varför slåss vi när vi skulle stå enade mot världen? Varför är Du så arg på mig? För den lyser  igenom, Din ilska, Ditt missnöje med mig och mina handlingar. Och dom osagda orden hänger i luften ovanför våra huvuden, men jag kan känna Din sinnesstämning i hjärtat även när Du tror att jag inte ser. Ditt hårda skal som inte alls är Du, ögonen som föraktar, bitterheten. Din röst som inte alls är Din, kall, metallisk, obeveklig. Ditt hjärta som inte går att nå.

Plötsligt känner jag mig som en bedragare. Nu när Du fått se mitt riktiga jag så blev Du besviken. Du ville ha en liten ankunge som inte kunde gå själv och nu har ankan vuxit upp till en svan med en vingbredd som kräver stort utrymme. En självständig, stark, kraftfull svan som är långt ifrån den tilltuffsade ankunge Du hittade för ett halvår sedan. Och jag förstår Din förvirring, jag är ju en annan idag, fast samma ändå. Duger inte det? Duger inte jag om jag är den jag vill vara, på väg mot friskheten? Ville Du bara ha mig om jag var svag?

Jag tror att Du är så rädd att bli lämnad att du avvisar mig innan jag skulle kunna få chansen att avvisa Dig. Det är min teori, och den är endast en teori, ingen sanning. Men någonting är det som Du flyr ifrån, annars skulle Du aldrig slå mig i magen med mina egna ord och sedan sparka på mig när jag ligger. För det är ju orden som är min svaghet, det är dom som sårar och exploderar i mitt hjärta. Dom garanterar Dig seger i vilken dispyt som helst. Det är dom jag är rädd för, jag kan inte försvara mig mot dom om jag är svag, då äter dom upp mig.

Aj, nu gör det ont igen. Oupphörligt, kniven i strupen. Hur fan skulle jag kunna överleva utan Dig? Sorgen, smärtan, desperationen, paniken i att kunna förlora det enda man vill ha. Samtidigt frustrationen i att inte få uttrycka sin ilska, tröttsamheten i att Det alltid blir Dig det är synd om, vanmakten i att inte kunna ha en ärlig och rättvis diskussion utan tjuvnyp. Sorgen över Din misstro, att Du tror att jag ska vara orättvis och trampa rätt över Dig om Du öppnar Dig det minsta lilla. Du sårar mig, det gör ont. Jag kämpar med min ärlighet och med mitt ego. Tror du att jag skulle spela fult mot Dig? Jag som inte ens kan fuska i kortspel? Känner Du mig inte bättre än så?

Så vår relation gör mig illa nu. Och säker Dig också. Men det enda jag kan göra är att be Dig att ta ansvar för Din del. Att ta ansvar för Dig. Sluta ljuga för Dig själv. Stirra rätt in i spegeln och möt allt som du flyr ifrån. Det är den enda vägen igenom men den är smärtsam. Eller så kan du blunda varje gång du passerar en spegel och begrava skulden och skammen ännu djupare ner i bröstet. Valet är ditt. Jag har gjort mitt. Jag ska bli hel.

Om Du bestämmer Dig för att sluta fly så vet Du var jag finns. Jag ska ingenstans.

Jag älskar Dig mer än vad orden kan beskriva,

Sara

Du är den som ger mig lust igen, och vet precis vad jag vill ha, tar hand om mig som en äkta vän, och får mig att må riktigt bra…

Jag är en tidinställd bomb i pygméformat. Inte tack vare min forna kampsportkunskaper eller den svunna muskelmassan jag en gång gömde mig bakom. Nej det är min fallenhet för uppvisande av total orädsla inför fysiska situationer som gör mig till en obevakad trampmina, redo att explodera om någon eller något kommer för nära eller uppträder lite för hotfullt. För jag är inte rädd när det smäller, eller rättare sagt när jag smäller. Då gömmer sig riktiga jag bakom lilla Egos svarta ögon, i full kontroll över vilken situation som helst. Då skulle jag omöjligt kunna förlora, en win-win-situation där jag antingen fick ge utlopp för vanmakten eller, än hellre, kunde fått en knytnäve över käkbenet.

Men ilskan, raseriet, den får man ju aldrig vända utåt. Aldrig skada någon annan. Aldrig någonsin. Så vart gör man av den då? När ögonen är svarta och giftet droppar från tungspetsen. Jag kunde nästan vilken fiende som helst att gråta om jag ville. Med ord eller med nävarna. Men det är ju förbjudet. Strängt och strikt icke tillåtet. Det är ju därför jag utvecklat försvaret ”total underkastelse”, för att inte råka läcka ut det bubblande ursinnet som fräter hål på andras skinn, för att spela rent och juste, inte fuska, inte använda vapen mot en obeväpnad. Rättvis kamp, stor får inte slå mindre.

Så jag har skyddat omvärlden från min explosivitet genom att vända argsintheten inåt, inåt. Hata, hata, hata allt som är jag. Kasta mig själv i väggar, boxa knogar blodiga mot betong, skalla huvudet mot golv, vägg, plank whatever bara det är hårt och hållbart nog. Seniga underarmar och hårt knutna nävar som landar i först mjuk lårmuskulatur sen ömtåligt ansiktet, metodiskt, vansinnigt, varannan sida, hårdare för varje slag. Om och om igen tills smärtan tystar skammen. Och så klart rakbladen, dom ilskna glipande rakbladsbetten, alltid för små, kan inte visa hur arg jag är eller hur ont det gör. Mera, djupare, in till benen. Om dom inte måste sys är dom misslyckade, precis som jag. Jag får inte hata någon annan men jag får fan hata mig själv.

Men numera försöker jag ju att läka såren istället för att vifta med kniven. Byter ut dysfunktionell strategi mot funktionell, en i taget, en oupphörlig självrannsakan som tuggar sig igenom själen och tvingar mig att känna på verklig smärta, smärta med en funktion, allas smärta, min smärta. Sorg, skam, skuld, ilska. Känslor. Verkliga känslor med kontroll utan panik och flykt. Jag har levt i en illusion men öppnat ögonen, åtminstone en aning. Vågar skyggt smaka på sanningen utanför min hjärna.

Och nu har jag tydligen kommit till ilskan. Raseriet. Som jag begravde och vände inåt någon gång på vägen. För alla känslor har ju en funktion. Och ilskan är till för att skydda våra gränser. Gränser som jag aldrig haft. Gränslösheten som jag har svävat i så länge jag kan minnas, oförmågan att säga ifrån eller be om hjälp eller ens höja rösten mot någon annan än mig själv. Gränslösheten som tillät min fd alkoholist att trampa ner mig i leran med ansiktet först. Jag var ju inget värd, alltså hade jag inget att försvara. Men nu har jag vuxit, börjat blivit värd Något. Inte så mycket kanske, men lite, lite, lite. Och därmed vaknar Vakthunden, Lilla Egos egentliga funktion.

Och Lilla Ego morrar, ryter, vrålar åt världen. För jag vågar fortfarande inte rikta raseriet åt det håll det borde riktas, istället sprutar det ut lite överallt, som en hysteriskt vansinnig vattenspridare ungefär. Alltid redo att höja nävarna och låta blicken bli svart och tom, ivrig att få släppa fram den återfunna vakthundens vassa tänder och adrenalinstinna kropp. Så jag har fullt sjå att hålla raserihunden tätt intill och aktar mig för missriktade provokationer som kan locka fram det som fräter inuti utan att förstå varifrån allt det arga kommer från. Det var ju dött och begravt.

Men jag vet ju var det kommer ifrån, det är inte dött, raseriet lever, om än i hemlighet. Och jag vet mot vem det borde riktas just nu. Mot den som trampar på mina gränser, mot den som ryckt upp mina staketpinnar och krympt mitt livsutrymme till nästan ingenting. Min fd Alkoholist fick inte smaka på det arga, Han hade taktpinnen och piskan, onåbar på sin piedestal. Att vara arg på Honom hade varit bortslösat, meningslöst. Men nu är jag en annan. Version 2.0 av mitt gamla jag, på väg mot ytan, på väg mot livet.

Och nya ”Älskling” har visat sig vara inte den jag trodde. På många sätt. Och det gör mig arg. Förbannad. Vansinnig. Hur han sitter rakryggat hos gemensamma terapeuten och önskar sig mer ärlighet av mig. För att jag en vecka senare sent en lördagskväll ska släppa allt och skynda med honom till psykakuten för att han fått ett sammanbrott efter att jag hade bett om lite mer fritid och tid isär. Hålla handen, prata lugnt och stänga öronen medan han kan sluta skrika åt mig att han hatar mig, att jag inte ska be honom att skärpa sig, att jag skiter i honom. Stackars Älskling.

Men helgen efter hans breakdown får jag höra att han har råraggat på min kompis kusin typ, på krogen han var på innan han föll ner i svartheten. Antagligen strax efter att han skickat ett ilsket sms till mig med orden ”om du ringer till mig och sedan inte svarar uppfattar jag det som att du skiter i mig……..” Så jag förstår. Skadat självförtroende kräver uppskattning från okänd snygging. För att följas av tokångest och panik, men istället för att berätta och be mig om förlåt bad han mig att vara ärlig istället. Det blir genomskinligt, färgen rinner av honom. För det värsta är inte att han raggade på någon annan, nej att vara ledsen för det är en lyx jag inte har råd med för tillfället, det värsta är att han ljög och sedan kallade mig för oärlig. Han får ragga på okända och jag får knappt gå ut med mina kompisar. AOUUUCH. Rätt i hjärtat.

Konfronterad av uppdämd ilska och svårdold ledsenhet mindes han inte episoden. Tjejen ljög, hade missuppfattat, han var skitfull, han hade bara pratat med massa människor, sedan ändrades berättelsen till att allt var svart och han led av minnesförlust, ”förlåt OM jag gjort…” Och jag får raseriet tillbaka kastat i ansiktet, han kan också vara arg och han har inte gjort något fel. Det är jag som gör fel, som vill gå på krogen varje helg, som förstör vår tid tillsammans med att vilja umgås med vänner, dricka alkohol, dansa. Det är jag som vill fel och han vill rätt. Och det arga bara växer och växer men kan inte släppas ut.

I’ve been here. I’ve done this..

Jag hatar sex. Alla falska prestationer som förväntas. Orgasm för någon annans skull, aldrig för min. Att spela kåt och villig så att någon kan älska en, för en natt, en timme, tio minuter. Jag har lyckats anamma en förvrängd och skev syn på samlivet mellan parterna i ett förhållande; att alltid ge och aldrig ta, och jag ljög ju så bra, låtsades så att det blev nästan verkligt. Men för mig handlade sexet om någonting annat, barnet som tigger inuti: älska mig, snälla älska mig. Älskar du mig mer om du får knulla nu?

Den egna lusten, den som fanns, men som fick se sig besegrad av viljan att vara till lags under vägen mot vuxendomen. Plötsligt var stunderna under täcket en teater, jag anpassade automatiskt mig efter outtalade önskemål, den perfekta älskarinnan, allt för att bli som dom där tjejerna som killarna skröt om, dom som alla ville knulla. Bra i sängen = bra flickvän, så såg ekvationen ut i mitt huvud. Solklar, tveklöst, livsviktigt. Att vara någon som andra ville knulla, men nödvändigtvis inte fick, det var en komplimang, ett hedersomnämnande. I mitt huvud.

Fast egentligen handlade allt om kärlek och närhet. Med mig som ett skolboksexempel för den uttröttade klichén att tjejer ger sex för att få kärlek. Knulla för att bli älskad, ge och ta, allt för att bygga på det falska självförtroendet och gömma hålet som gapade men inte fick synas. Jag slutade att vara människa och blev en inställsam sexdocka, alltid redo att vara till lags, så fort någon form av sexuell verksamhet blev aktuell i mina förhållanden. Men det var inte så att jag led, tvärtom, jag fick ju något som jag värderade högre än orgasmer och välbefinnande- nämligen uppskattning.

Ännu en av mina livslögner punkterade alltså. Lögnen om sex. Och man måste tycka om sex. MÅSTE. Och gör man inte det så är man är dålig i sängen, då är man en sån där död fisk-tjej som ligger platt och livlös som vassa tungor öser förakt över. Men förmodligen så är det ärligare, att ligga platt och åtminstone inte låtsas. Ändå, sex blev inget jag prioriterade för egen del helt enkelt, varken bu eller bä, neutralt laddat. Jag kunde både ha och vara utan. Men om man lever i ett förhållande så finns det ju viss risk för att ens partner är sugen, och jag har jag ju varit mer ihop än singel så jag har hunnit knulla en jävla massa. Kåt och glad, fast nästan aldrig kåt.

Och alla andra jävla tjejer var ju fan kåta jämt, enligt Slitz, enligt veckotidningar, enligt porrfilmer som jag aldrig tittade på men fick höra om. Fan, vad var det för fel på mig? Men jag begravde lögnen och levde vidare, sex är ett litet problem när man försöker att låta bli att dö dygnet runt, och när man inte vill dö då vill man ju vara glad och inte tänka på såna små skitsaker. Ändå, i bakhuvudet ekade rösten som hånskrattade att jag inte var bra nog, inte snygg nog, äcklig, äcklig, äcklig. Men jag hade min sexuella världsbild klar ”kåt & villig” var positiva ord, att okända killar ville bjuda hem en på sex var inte otrevligt utan smicker.

Tills dess att jag träffade min Han, (aldrig mer) Min Alkoholist. Han ställde världen på ända, fastslog att Slitz-brudar bara dög att sättas på inget annat, ingen kille ville han en sån tjej. Ingen kille ville alltså ha en sån tjej som jag haft som förebild fram tills då. Det blev ett nytt regelverk med förklaringar som att ”vissa tjejer duger att knulla men absolut inte för förhållande”, varför då? Jag förstår inte? ekade det i min hjärna men jag vågade inte fråga, rädd för svaret. Och jag blev förvirrad när kort kjol på krogen byttes mot byxor så att inte jag skulle se så lättfotad ut. Varför då? Undrade min hjärna igen men utan att få svar. Och så var jag Hans ägodel, som inte skulle inbjuda andra killar till sex.

Men för Honom var sex VIKTIGT. Ville han ligga så MÅSTE Han få ligga. Ett förhållande utan sex går inte, och helst skulle det ske varje dag. Som alltid så var det ju nytt och spännande i början, så då gick det bra och jag var helt med på samlivets villkor. Dock dränktes lustens låga helt när jag upptäckte att jag satt fast i Hans nät och inte kunde komma loss, när verkligheten hade ramlat ner i min skalle och jag lagt mig platt mot golvet. Sex på kommando, annars var jag elak och bara tänkte på mig själv, annars kunde Han lika gärna skicka efter en thaihora att knulla med och jag drogs med i den gamla strömmen av oduglighet och gjorde vad som krävdes för att komma därifrån. Ligga eller bli utbytt? Svårt val, knappast.

Fast om Han var full räckte det inte med ett ”NEJ” alla gånger. Trots att jag betvivlar att Han ens kunde minnas nattens aktiviteter dagen efter. Och när Han var full kunde Han hålla på hur länge som helst, tills man blev sönder medan man räknade till hundra om och om igen i huvudet. Fast vinningen var ju större än priset, tyckte jag då.

Idag har jag snubblat på sex-livslögnen igen. Den verkar omöjlig att begrava, eller så beror det på att jag för tillfället mår så bra att jag har tid att grubbla på lite mindre problem, nu när jag inte är upptagen med att ligga platt eller bara dö. I alla fall så har den hoppat på mig igen. För jag har ju ett förhållande. Och i förhållanden ska man ha sex. Problemet är att kroppen minns det som hjärnan har glömt. Sex har bytt kategori från neutralt till farligt. Det är ju ändå bara på någon annans villkor, alltid för den andre, aldrig för mig. Trots att jag låtsats att det, nästan, alltid varit på samma premisser tidigare då jag behärskar sex-skådespelandet till fullo, ständigt oroad över att inte nå det klimax min partner så gärna ville ge mig, för att vara duktig på att knullas, värd att knullas.

Och nu är jag tillbaka på ruta ett, med neutralt inställd kropp med en ytterst fientlig hjärna. Och en Älskling som gärna vill ha sex, typ ungefär varje dag som vi hade i början när jag var nyförälskad och ”gratis”-kåt. Och jag som skriker ”NEEEEIIIJJJJ!” så fort jag hör ordet och springer åt motsatt håll. Och Älskling som blir irriterad. Och jätteirriterad om jag föreslår att han ska roa sig själv. För han vet ju att jag vill, och jag förklarar att ja, min kropp kan övertalas, men inte min hjärna den är ju rädd och det är den som bestämmer över kroppen. Och nu är jag rädd. Och skäms. För att jag inte hittar lusten. För att Älskling inte får ligga. För att jag är äcklig…

Ensam igen, i bröstet, i hjärtat. Om natten smeker älsklings andetag mot min nacke men luften är kall, kylig. Ordlösheten ekar mellan väggarna. Allt det där som inte sägs, som inte får sägas, som stängs in, plattas ut, sväljs. Taggigheten som jag skär mina fingrar på, gång på gång; hans tillslutenet, ögonen som blir grå och smala. Jag famlar i tomrummen, står på mig, försvarar, självrespekt, självdestruktivitet, faller över kanten, ömsom i panik, ömsom orubbligt lugn. Det är hans sår som är infekterade nu, det måste vara så för jag har skött om mina så noga. Det kan inte vara bara jag som är fel, inte igen.

Och nu då, jag vet inte. Älskling säger att jag stöter bort honom, stänger honom ute. Och jag gör det ju, jag litar inte på hans Ego som vill riva sönder mitt ansikte med sina sylvassa klor. Jag måste stänga honom ute, han är farlig. Men inte på samma sätt som ”förra Han” givetvis, men tillräckligt farlig för mig. Och ibland när jag känner mig hotad eller skrämd så flyter verkligheten samman med det som inte finns mer, och jag gömmer mig under köksbordet eller virar in mig i duschdraperiet beväpnad med köksknivarna och skriker i förtvivlan. Min kropp tror ju att den är tillbaka till då, till tiden som jag har gömt långt där under, och jag kan bara svara på det enda sätt jag kan, genom att försöka överleva.

Det är något som är fel ändå. Något med älskling, eller med mig, med oss, med våran sammanslagning. Han är för lik det försvunna, jag är för lik något som han inte vill berätta. Jag vänder och vrider på pusselbitarna, går lydigt hos terapeuterna och letar efter ärligheten och mitt ansvar, konstaterar att jag bara kan påverka mitt eget agerande och tvingas att stå och se på hur skeppet sjunker. För jag försöker verkligen, att vara ärlig, att ge bort min kärlek istället för att hålla fast den, att inte suga i mig älsklings vassa ord när han är orättvis, att inte vara medberoende men ändå stötta, att se till bägges behov, att vara rättvis.

Men nu vet jag inte. Jag är så trött. Jag vill också få vara liten, är det inte min tur snart?

I’ll block it out,
The screams that fill my mind with doubt.
Pleas quiet down,
I need you to be calm, not shout.

Du säger att det bara är lyckan som river i själen
och att det bara är i mitt huvud som allting låter så fel
Tyst, vi pratar inte om imorgon
Du blundar tills dess att jag har druckit mig hel

Ändå, skaver vi oss på varandra
Ser du inte att kärleken härsknar till panik?
jag säger det ärlig, Du önskar att jag ljög
kastar knivarna i själen, sårar med flit

Ordlösheten klingar som naglar mot glas
Jag ser hur Du ljuger för Din själ
som en skugga ur mina drömmar
det sista glaset sprit en utspilld lördagskväll

Det här är den jag är, och det skär sönder Dig,
ett andetag som aldrig riktigt når ner
Men i mitt bröst är hålet en sten
och i munnen går tystnaden inte att svälja ner nåt mer

Vi skulle tina upp mitt frusna hjärta
med sorglösa tankar som ramlade om varandra
Att aldrig, aldrig be om ursäkt mer,
att aldrig stelna till stumma skulpturer som alla dom andra

Tilsammans skulle vi laga allt
men all vuxenheten har liksom runnit av,
vi är bara två vilset sorgsna barn,
såna som ljuger för att hålla sig kvar

Dina ögon lika lätt som små moln
såg att det var jag som öppnade Dina sår
Du kan springa hur långt du vill
det är ändå mig som Du flyr ifrån

mår Du bättre när jag faller mot backen?
när Din tunga har skurit djupa spår
jag behöver inte Dig, bara mig själv
och jag kan inte fylla dina hål

Äntligen har Jag hittat orden
äntligen är det okej att vara svag
jag, jag vill inte vara Din drog
jag, jag vill bara vara jag…

jag är inte sjuk, inte sjuk,
ackompanjeras bara av osynlig musik,
lyfter benen extra högt när jag går,
spatserar förtjust framför en inbillad publik.

jag är inte sjuk, inte sjuk,
mutar smärtan med planlösa rus,
söver demonerna i sprit,
skrattar för länge i tomma trapphus

jag är inte sjuk, inte sjuk,
nätter av skuld och förfärlighetens skam,
men kroppen glömmer bort ibland
fast själen den smet ut och försvann

jag är inte sjuk, inte sjuk,
vårdar vant verkligheten i en trygg psykos
vassa knän mot bröstet,
tystnaden bakom ögonen som bara är till låns

jag är inte sjuk, inte sjuk
jag gick som vanligt och talade med träden
när man tog tag i mig
låste in mig och tog mina kläder

jag är inte sjuk, inte sjuk,
arga händer mot brinnande skinn,
ett vansinne av vita väggar,
förstår du inte att ångesten, den måste spärras in

jag är inte sjuk, inte sjuk
skriker med ögonen men ingen förstår
nej dom tänker inte släppa på remmarna
det är bara i mitt huvud som det är fullt med hål

jag är inte sjuk, inte sjuk,
en sprucken siffra i en skönmålad statistik
sterila händer som viskar mjukt
klirrar med hjälpsamma piller som tyglar panik

jag är inte sjuk, inte sjuk,
det är inte mig dom söver ned,
det är inte mig dom fångat i en bur,
jag har ju gömt mig där dom inte ser.

nej, jag är inte sjuk, inte sjuk,
jag är bara lite annorlunda än ni
men det är inget som man berättar
för i min värld där ljuger man sig fri

Älskling är annorlunda, han är mitt nya liv, min nya världsbild, framtiden och ljuset. För det mesta. Men han har sina egna problem att brottas med, liksom alla andra mänskliga varelser. Tyvärr frontalkrockar vissa av hans svårigheter med mina egna ibland. Och då blir det svårt. Värst är skuld- och skambeläggandet som han har lärt sig att bemästra till fullo under sin uppväxt. Och för att inte tala om martyrskapet; ”det är synd om mig och det är DITT fel”. Antingen så ska han ha rätt till varje pris och trampa ner mig mot golvet, eller så lägger han sig plattare än plattast och ber om att få bli överfallen av en herrelös ångvält. Kompromisser är okänd mark, och hans ego lever sitt eget liv. Men jag vet, det är inte hans fel, han är skolad att utan tanke svara på allt som han är inlärd att göra.

Men. Just dessa drag känner jag igen. Alltför väl. Det är Hans drag. Mammas drag. Min akilleshäl. Spelar man enligt de reglerna så är jag chanslös, jag spelar inga spel, jag vill inte vinna någonting, jag vill överleva. Annars faller allting samman till trasigt och vansinnigt. Vilket Älskling fick beskåda, trots att jag aldrig någonsin önskat att han skulle behöva få bevittna den del av mig som jag försökt gömma som ihärdigast. Den delen av mig som är bortom allt förnuft och reson, den delen där jag är försvunnen och ersatt med desperat råa överlevnadsinstinkter. Det fula. Det svarta.

Efter diverse osämjor och meningsskiljaktigheter exploderade himlen när jag kom hem efter en fest på vilken han inte tyckte jag skulle ha gått men som jag så förtvivlat gärna ville gå på. Fri, otvingad, lycklig, i stånd att få fatta egna beslut och göra egna val. Jag ville verkligen gå ut. Ta igen all missad umgängestid från mitt före detta liv. Men jag fick betala för det, flashbacks från det som jag trodde var försvunnet.

Hemkommen från festen väntade Älskling argt vaken med ett brev där han skrivit hur besviken han var på mig. Och ja, jag håller med, jag förstår, förlåt mig, jag ska tänka på att planera bättre i framtiden men det var ju oplanerat? Ja, jag förstår, förlåt mig, jag förstår din besvikelse. Men sen kom resten, skulden, skammen, dom arga orden som blev ett trassel, hans försök att själv ta på sig offerkoftan om inte jag erkände mitt felaktiga agerande. Och jag kunde inte läsa längre, bokstäverna svällde i halsen, rummet började snurra samtidigt som adrenalinet manade till kamp.

Jag minns inte, jag var ju inte där, det var ju den andra Sara, hon som slåss och bits och fräser. Hon tog över och det blev svart, men jag minns fragment av sekvenser, hot om att döda och slå ihjäl om han rörde mig. Svarta ögon som inte ser. Eller bryr sig om något alls. Jag har inget att förlora. Hjälplösheten, gråten, dom förbannade jävla tårarna som svider i ögonfransarna och droppar på bröstet. Vilddjurets instinktiva panik, slåss eller fly, på alla fyra omkring på parketten. Rör mig inte! Inlindad i duschdraperiet, fosterställning mot våtrumsmattan, skriken, ylandet, desperations ljud som gurglar i halsen. Allt är ett hot! Ögonen som ljuger, skvallrar om rädslan, oförståelsen inför attacken. Varför? Varför? Det gör ont. Snälla sluta. Varför? Låt mig va, du gör ont mot mig nu! Älsklings ögon i panik, han blir rädd, jag vet det, jag ser det men jag kan ingenting göra. Jag kämpar mot livet och döden, allt är svart och jag finns inte.

Han försöker röra vid mig men han får inte. Han är farlig! Jag är rädd, ett otröstligt barn, ett skadat djur utan logik. Och döden är det enda som räddar. Döden. Jag hör inte hemma här. Snälla låt mig gå, jag orkar inte mer, se mig i ögonen och be mig att stanna. Det gör för ont. Jag är på fel plats, det är fel, den här smärtan är omänsklig. Låt mig slippa lida. Hoppa, segla, snöa ner mot asfalt och is. Balkongräcket. Rakbladen, rakbladen. Jag ska visa honom hur ont det gör, då kommer han att förstå. Men jag hinner inte, Älskling övervakar osäkert mina steg och jag skriker fortfarande rakt ut i vildsint förtvivlan, jag kan inte sluta, jag är rädd, stämbanden har hakat upp sig.

Det är min verklighet. Min vanlighet. Jag är van. Men Älskling är chockad, förtvivlad, förstörd, gråter, snorar, hulkar och jag kan inte trösta honom. Jag slåss mot mina egna demoner, för livet, för att överleva. Jag är van, men smärtan vänjer man sig aldrig emot. Slår emot en som en vägg, förvandlar all rationalitet till en sanningsenlig psykos där jag inte kan styra över kropp eller hjärna. Primitivt, rått, avskalat. Jag slåss, slåss, slåss för mitt liv eller för att göra slut på det. Mot allt och alla. Betingade reflexer inprogrammerade sedan långt tillbaka, PTSD-flashbacks, kroppen som minns vad hjärnan har begravt.

Men jag önskar av hela mitt hjärta att Älskling aldrig skulle ha behövt uppleva min fula sanning, den som är bara min, som ingen får se. Men det bara blev så, jag hann inte heja mig, hotet blev för verkligt, hörnet blev för trångt. Förlåt mig, Älskling. Jag är så ledsen att dina ögon har fått möta det smutsiga och det fula som är min vardag. Ingen människa ska behöva stå ensam inför ett sådant vansinne, behöva bli så skrämd som du blev. Det var inte min mening. Det var bara jag…

Och nu gör det ont. Det är något som kvävs i bröstet. Svåra sår och köttknivar. Hur klistrar man på sig sitt happy face? Hur?  Hur? Visa mig. Jag kan inte. Snälla. ”Jag vill inte”, igen. Andetag som inte når ner, tårar som torkat ut.

Som om förlamad. En filt med orörlighet. Passivitet. Apati. Kryper knän på golvet, ihopsjunken mot sofftyget,  trögheten klar som vatten, bränner i halsen. Det är inte jag. Inte längre. Och hålet i bröstet är en sten. Hur ska jag orka? Trasigt. Smärtan är dov och oupphörlig, konstant tjutande i inuti, ett ihärdigt tinnitus i själen. Det ylar. Spräcker glas och trumhinnor. Igen, igen. Som vanligt. Igen.

Tillbaka till tvåsamheten. Att leva tillsammans på 40 kvadrat. Allt hans bland mitt, allt mitt i hans. Är det egentligen någon skillnad på när det var den dubbla ytan? Eller när jag var ensam? Var jag ens någonsin ensam? Möjligheten att gömma sig är densamma; ingenstans är man trygg. Och jag är svår att leva med. Speciellt efter några glas vin, då min förnuftet har tagit en välbehövlig pausvila och lämnar självdestruktiviteten obevakad, lättprovocerad.

Vi har flyttat ihop. Officiellt. Delad tvåsamhet firas med Fight Club och klyftpotatis, marinerad i vin. Det är lycka och konfettisnö, sammantrasslad med förskräckelse och återhållen panik. Älskling är inte Han, men ibland fattar inte min hjärna. Den har glömt, blandat ihop, suddat samman allt som hänt till ett diffust dis av sönderklippta minnen som pockar och hoppar. Vill tvinga mig tillbaka till det som aldrig har hänt, tvinga mig att återuppleva, minnas tillbaka till sådant som jag har begravt under parketten. Jag vill inte! Låt det vara, låt mig vara. Snälla, gräv inte upp jorden som jag precis har jämnat till. PTSD, inte jag, inte mig. Så allvarligt var det väl inte? Var det?

Livet är en kamp, fastän jag är tillbaka, i livet, hemma i lägenheten som en gång var Vår. Hans ord i mitt huvud. Dom bor där, som alltid. Skriker, hånar, hatar. Älskling kämpar han också, med sitt, med mitt. Han är inte Han men han är lik ibland, eller är det mitt huvud som gör dom lika? Jag vet inte längre. Jag vet ingenting ibland. Jag bara blundar mot blåsten och drar med mössan över ögonen, försöker streta framåt fastän jag inte vet vart jag är.

Och så ett sms. Ett oskyldigt klick. För första gången på månader. Med Hans ord. Han undrade hur jag mådde, sa att Han saknade mig, att Han tänkte på mig, undrade varför jag var sjuk. Han förstår inte, Han kommer aldrig att förstå. Och Älskling blir orolig, blek i ansiktet, förstår inte att jag kan tycka att Han är snäll, som skriver så. Men Han är ju snäll, som inte skäller och hotar, eller är Han inte?! Jag svarar inte, jag kan inte, Han skulle aldrig förstå. Men telefonen, den är återigen en hotfull teknikalitet som vidareförmedlar Hans räckvidd. Han når mig, fastän jag är utom räckhåll. Eller, jag skulle ha svarat, nu när Han var snäll. Nu har det gått för lång tid, nu är Han arg igen. Jag vill inte att Han ska vara arg. Det är outhärdligt, även fastän Han är borta, jag hör ju orden eka i huvudet, argumenten sprattlar på tungspetsen. Han är kvar, inuti.

”I just don’t want to die without a few scars….”

Mötet med Försäkringskassan i onsdags gick snett redan från början, trots att Älskling och min nya terapeut var närvarande. Jag var förberedd på kamp eller flykt, adrenalin och noradrenalin till min tjänst, kroppen redo för strid. Med skakande händer och återhållen desperation försökte jag förklara. Jag gav en kopia på underlaget för polisanmälan till Handläggaren, med förhoppningen om att han skulle förstå och hjälpa mig. Jag kan inte vara nära Honom, jag är så rädd, jag vågar inte, snälla tvinga mig inte, snälla, snälla, snälla. Och när Han får beskedet om polisanmälan, då får jag inte vara inom räckhåll. Då, när jag offentligt har sårat Hans ömtåliga stolthet. Hans stolthet som är det dyrbaraste Han äger, den Han försvarar med sitt liv.

Men Handläggaren ville knappt ens se på papperna, tyckte inte att det rörde Försäkringskassan, som endast är ett stöd för mig i min arbetslivsrehabilitering, strikt icke-ställningstagande till hur min arbetsplats bemöter mina spörsmål. Men varför hade jag inte kopplat in facket om jag är missnöjd med arbetsplatsens gensvar? Det är ju dom som har hand om sånt, det borde jag ha gjort. Förvirrad undrade jag hur jag skulle veta att jag skulle ha tagit kontakt med facket, åt vilket Handläggaren endast fnyste till svar.

Och någonstans i mitten av alla ordsvador och tafatta försök till försvarande av min skräckslagenhet inför återvändandet till arbetsplatsen och Honom tappade jag orken och jag flydde, in inuti. Lämnade kvar ett darrigt Sara-skal som hade tappat all försvarslusta och fokus. Med ett fullkomligt irrationellt beteende av paranoida föreställningar och ologisk rädsla för det mesta skrämde jag Handläggaren på flykten. Droppen kom när jag i panik flydde upp stolskarmen efter att Älskling försökte röra vid min arm, för att därefter halvhjärtat mumla om stenar stora nog att kasta in genom Försäkringskassans fönster. Jag är under attack, jag måste fly! Handläggaren kunde inte få på sig sin tjocka dunjacka fort nog och smita iväg med orden att jag skulle se till att facket kunde närvara vid vårt nästa möte.

Kvar satt mitt trasiga skal, Älskling och Nye Terapeuten i en inåtvänd tystnad. För nog såg hon, Nya Terapeuten, hur Handläggaren ivrigt ville tvinga ned den fyrkantiga Sara-bollen i ett alltför litet och runt hål. Men vad kunde vi göra, den lilla människan mot den stora instansen. Motvilligt släppte hon iväg oss ut i verkligheten efter att ha försökt återuppliva mig utan att lyckas. Vad fan ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Åh gud, hjälp mig, snälla hjälp. Jag är så rädd att förlora allt. Om jag kommer inom Hans räckhåll så får Han makten igen, Han kan använda fjärrkontrollen till mitt innersta, styra mig som den marionett jag är. Jag är inte avprogrammerad ännu, jag måste fortfarande lyda Honom.

Och det värsta vore inte att möta Hans svarta ögon svällande av förakt eller att få skällsorden kastade i ansiktet och sen drunkna, nej det värsta vore om Han var snäll, charmig, sitt bästa jag. Då hade jag inget val annat än att följa Honom som den hund jag är, följa Honom tillbaka till det livet som jag har trängt undan så hårt att jag knappt minns det. Men jag skulle göra det, följa Honom, utan tvekan, Han är min Gud, min Husse. Inte ens min kärlek till Älskling kan vinna över min kropps inprogrammerade beteende för överlevnad. Inte ännu, inte förrän jag har fått tid att hitta och avprogrammera Hans osynliga kommandosignaler och läka såren som ännu blöder.

Men jag har tydligen fått en ny ”diagnos”: Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Kanske stämmer den, kanske har jag haft det för jävligt, jag vet inte, jag kommer ju inte ihåg. Eller jag minns med orden, med hjärnan, men i hjärtat är det tomt och tyst, känslorna lyser med sin frånvaro. Jag läser orden jag skrivit på bloggen för ett eller två eller tre år sedan och jag minns men jag känner ingenting, som om jag läste ur en bok författad av någon annan. Och hela tiden väser rösten i huvudet att det för fan inte är/var nåt synd om mig, jag bara spelar martyr och hittar på. Och tänk på Han om det blir rättegång, orättvist anklagad för att jag vill skylla ifrån mig och gömma min skuld.

Och sen, mitt i allt mitt kaos, då rasar det enda som inte får rasa. Älskling håller ju på att byta jobb och sälja sitt hus för att flytta ihop med mig, och då ringer husköparna och drar sig ur affären. Bara sådär. Och poff, den sista spiken i kistan är slagen; Älskling ramlar, ner på botten, in i det svarta. Jag känner igen en depression när jag ser den, jag har sett alltför många deprimerade människor i mitt liv för att inte känna igen tomheten bakom ögonen och de psykiska symptomen. Och jag förstår nu, han har dragit ett tungt lass, haft det stressigt, vantrivts på gamla jobbet, varit oroad över husaffären och dessutom förtvivlad över hjälplösheten i min situation.

Men han är av den gamla skolan, inte klagat, bitit ihop och flinat fastän insidan nästan sprängts, och lurat alla att han mår bra. Jag borde ha sett det. Jag om nån. Jag har lastat på honom för mycket. Tänk om det är mitt fel. Så nu är rollerna ombytta, vardagslivet är på paus och jag får se hur det känns att vara på andra sidan av staketet, att vara den ”friska”. Sjukskrivning och obligatoriska lyckopiller av modell citalopram är ordinerade, tillsammans med stesolid och zopiklon och sen hör nån doktor av sig om ett par veckor och kollar läget. Detta trots att jag påpekade att jag själv, som är närmaste anhörig, har svåra psykiska sjukdomar och själv inte alltid mår så stabilt. Men lyckopiller botar visst precis allt, så det var inga problem alls och sen fick vi gå hem.

Så nu håller jag tummarna allt jag orkar för att jag ska hålla mig kvar i mittenläget och inte försvinna iväg åt något håll innan Älskling har blivit lite bättre. Plötsligt bär jag hela ansvaret på mina axlar. Rasta hund, mata katter, skotta snö, handla, diska, tvätta, städa, laga mat, hålla koll på möten, mediciner och sjukskrivningar samtidigt som Älskling knappt står ut att vara ensam under ens ett par minuter och är i princip beroende av mig all sin vakna tid. Och enligt doktorns ordination ska han försöka att komma ut och röra på sig varje dag, vilket innebär att det bara är för mig att snöra på skorna och puffa honom ut genom dörren.

Det är så konstigt. Jag är ju sjukskriven. Är det meningen att jag ska orka det här utan att bli sämre? Inte bara ta hand om mig utan om en person till, är jag kapabel till det, är det rimligt? Jag vill hjälpa Älskling, jag vill finnas för honom så som han har funnits för mig, men jag vet ju att jag själv har begränsningar att ta hänsyn till. Jag är ju också sjuk. Hur fan ska vi överleva båda två?

Kan du känna det här,
skammen gömd bakom oskyldiga ord
jagar ett leende på flykten
klangen i rösten som jag aldrig förstod

Det känns som om du inte förstår mig nu
ja, jag är besviken på dig
idag är värsta dagen sen igår
kan du inte se att vi håller på att förlora mig?

låtsas inte om mina tårar
om du rör mig, drunknar du då?
allting spelas upp om och om igen
men det är ingenting som syns utanpå

jag har slagit mig blå och ramlat omkull
eller var det du som exploderade i min själ
klipp, klipp varsamma vingar med saxen
du sårar men innerst inne vill du väl

du säger att jag gör dig lycklig
men du vet aldrig var man har mig
och jag kan aldrig få ut dom ur mitt huvud
det kan aldrig handla om bara dig.

och jag kan inte hitta mitt hjärta
för dina ögon dom vill inte se
och mina vingar, varför tog du dom?
ville du bara ha mig ifred?

Jag skrattar lydigt bort det,
men du kväver mig ibland
-jo det är sant,
du håller för hårt i min hand.

Du skyller på att jag är långt borta
men nu är det ju så här igen
och vart är framtiden,
hur ska vi kunna hitta tillbaka till den?

Jag är inte som alla andra,
ljuger inte så bra som man ska,
och ibland sårar man den man älskar,
men mina drömmar, dom får du inte ta.

Det tar lite tid för mig. Innan verkligheten når fram till förståndet. Jag har mitt försvar, min rustning, mina hörselkåpor av förnekelse. Min kropp skyddar mig automatiskt från insikter vilka bedöms vara för svårsmälta för min hjärna. Den menar väl, kroppen, jag känner det. Den vill bara rädda den ömtåliga själen från att bli än mer söndertrasad och perforerad genom anfall eller flykt. Men för mig blir det en omväg när kroppen ställer sig i vägen för känslorna, för kroppen får ta smällen och hjärnan lämnas oförstående inför ångesten som bubblar och fräser. Varför? Varför gör det ont? Vad är det som gör ont?

Jag vill se nu. Jag vill inte bli skyddad längre. Jag behöver få veta, förstå, koppla ihop alla lösa trådändar. Jag behöver få känna smärtan och se dess orsak, även om den är hård och vass. Annars sitter jag fast, i skuggorna, med skenande hjärtslag och flyktimpulser som tycks vara fullkomligt irrationella, så länge orsaken till smärtan är blockerad och gömd i en vrå av mitt inuti som jag tillåts närma mig.

Jag känner igen det så väl. Kroppen som fattar egna beslut, skonar mitt medvetande från smärtan, tar striden ensam, där jag är stark, där jag sitter ihop. Och svetten som smiter ut ur porerna, en tunn hinna över skinnet, händernas skakningar, beredskap, alarm, utryckning!  Jag ska slåss, min kropp vill det. Eller fly, ja slåss eller fly. Och jag famlar i medicinväskan, uppåt eller neråt, alkohol eller piller? Hålla ihop tills faran är över eller jag kan ta av masken.

Ja, jag förstår ju, sinnet är rädd och kroppen vill skydda, ta emot slagen där det gör minst ont, utanpå. Men jag vill inte bli skyddad längre, jag vill möta smärtan med hjärtat, med förståndet. För så länge kroppen slåss för själens räkning så flyr jag bara ännu ett steg längre in i dimman, i lögnen, i min konstruerade verklighet. Som när alkoholisten för glaset till läpparna istället för att hälla ut innehållet i vasken. Men jag vill se nu, låt mig få veta, visa mig sanningen som den är, annars kan jag aldrig förstå...

Och nu, nu vill Försäkringskassan, mitt jobb, min läkare och min terapeut att jag ska börja arbetsträna, komma tillbaka från sjukskrivningen. ”Inom 6 månader måste man komma ut i arbetslivet igen”. Och jag har bett snälla, snälla att få slippa jobba med Honom, i samma lokaler, men det är omöjligt. Min arbetsgivare vill inte rucka en millimeter på sina principer, vill inte möta något av mina förslag, vill ingenting annat än att jag ska komma tillbaka, jobba och hålla käft. Och min terapeut och min läkare dom tycker att det kan ju vara bra fobiträning, som ett led i terapin, att möta Honom och kanske säga ”godmorgon”. Men jag kan ju säga godmorgon, jag är inte arg bara rädd, rädd, rädd, det är Han som har dom svarta ögonen och hatet som sipprar ur porerna.

Så plötsligt var det bestämt, efter ett av alla oändliga möten, att jag ska börja arbetsträna om några veckor, återvända till min plats i fikarummet där jag har ryggen mittemot hans, stämpla in och ut vid samma klocka, mötas i dörren, vara i Hans närhet, höra Hans röst, gå förbi älskade underbara Hund, som står bunden utanför jobbet, varje dag.  Hund som jag älskar mer än allt annat i världen, som ibland får sitta upp till 12 timmar ute i kylan när Han jobbar, men som jag inte kan göra någonting för att rädda. Tillbaka till smärtan, tillbaka till ingenstans.

Jag minns inte ens mötet riktigt, det blir så när jag blir trängd, hjärnan stänger ned, låser in mig bakom kroppen. Nickar och spelar med, gör vad dom vill att jag ska göra, accepterar, skakar hand, utan vilja, utan nånting alls. Och sen ute i luften tittar jag och Älskling förvånat på varandra och undrar vad fan som hände, rehabilitering, tid för att läka, väntan på stabilisering av mediciner, utvärdering av terapeutisk insats, bla bla bla som vi pratat om innan, va va va?

Och jag faller, världen faller, marken kommer snabbt emot. Blodig massa, hårtussar och hud smetat mot snön. Tvinga mig inte, snälla tvinga mig inte. För jag vet, jag vet ju att Han kan välja två vägar att gå när jag kommer tillbaka, antingen kan Han hata, så att jag går sönder och måste ligga bakom toalettdörren och klamra mig fast i golvet och panikskaka tills jag får gå hem. Eller så kan Han älska, vara sitt snällaste jag, och linda in mig i sin taggtråd, binda mig tillbaka med min egen fruktan. Jag är fortfarande hans radiostyrda bil, ingen känner fjärrkontrollen så väl som Han och kommer jag inom räckhåll igen då kan Han utöva sin makt. Jag kan inte gå dit.

Så jag slåss med ångesten, letar lösningar, försöker tänka rakt. Får det verkligen gå till så här? I Sverige? I Dag? Ringer kvinnojouren och bönar, ber om hjälp, en lösning, en ljusning. Och jag får en hand utsträckt, vi gör en polisanmälan för allt Han har gjort, då ser ju arbetsgivaren att det är allvar. Trycket över bröstet lättar lite efter samtalet och jag kan nästan andas igen.

Men hos Polisen, där går allt fel. Jag skäms ju, jag skäms så förbannat. Skakar, darrar, vibrerar. Rädd för minnena som slås mot min kind om och om igen. Reagerar som inlärt, glömmer, ursäktar, förminskar. Har Han varit dum? Inte har Han varit så dum, nej, nej? Och jag har inte blivit fysiskt slagen heller, dumt av mig, och den gången han knuffade mig, varför tog jag inte kort på blåmärkena? Man måste ha något att bygga en anmälan på, det måste jag förstå. Och jag lämnar utdragen från bloggen, citat, vittnen som hotats. Men hotade vittnen måste anmäla själva, även fastän jag har sms där det står att Han ska slå ihjäl X och X och X. Jaha, tvingat sig till sex, har jag sagt det åt någon, då när det nyss hade hänt? Nej, jag sa ingenting till någon då, för jag hade inga vänner kvar, och om det hade funnits någon vän så hade jag ändå skämts så mycket att orden aldrig skulle ha kunnat lämna min mun. Och dessutom, Han måste ju få knulla när Han vill, annars är det ju synd om Honom, det vet jag med all säkerhet. Nähä, nä, nä vad ska vi då bygga anmälan på? Måste ha bevis, styrkta uppgifter, vittnen, exakta klockslag och datum. Men mitt liv var en dimma, jag levde inte ens, jag var inte där, hur ska jag kunna veta?

Det som jag fruktade värst har hänt, skammen och skulden fick bensin på sin glöd, Han har inte gjort nåt fel. Nej, förutom hemfridsbrott möjligen. Tror jag, kanske, jag vet inte, jag vet ingenting. Vi ska ses igen, jag och Polis, nästa vecka, tills dess ska jag fundera på om jag sagt åt någon att Han tvingat mig till sex. Bevis ja. Fast jag vet redan svaret.

Det Han gjorde mot mig, det var inte nog dumt för att polisen ska kunna göra något. Kanske var det inte så farligt? Är Han oskyldig och jag skyldig? Vem är offer, vem är förövare? Jag skäms, trodde jag verkligen att det var mig det var synd om? Trodde jag det? Lite får man ju tåla. Får man?

Så är jag tillbaka igen, deja vu, ett hack i skivan, eller fastnad knapp på never ending  repeat. Vi gör oss illa på varandra, bänder ryggarna tills dom går av. Din andedräkt i örat låter så snäll, men jag vet att så fort jag öppnar ögonen står jag på något vis kvar själv.

You’re so blind!
You can’t save me this time
Hope comes from inside
And I feel so low tonight

Ja, jag på botten nu, omringad av före detta smärta, minnen som tränger in. Rör mig inte är du snäll, jag är rädd nu, jag är till och med rädd för dig. Och nu är jag platt mot marken, fosterställning under bordet, smetar tårar som kommer från någonting som jag för länge sedan har stängt ute, eller in. Tillbaka under jorden, nedgrävd i mitt eget sinne, verkligheten är tunn och kall men inte här, där jag är.

Fingrar vagt på finlemmad metall, kompensation, reparation, distraktion. Flytande liv som smiter ut, stygn som inte behöver sys. Men vem tar med sorgen tillbaka dit den kommer ifrån? När inte ens du kan rädda mig nu. Jag styckar sönder dina välmenande ord, gör mig oälskbar. Försvunnen bakom det som brukade va’. Förflyttad tillbaka till då, när verkligheten var en kamp och allting ett hot. Jag glömmer bort, står utanför er andra, släpar på bojor från ett förlorat liv. Om jag begraver dig i mitt, kan du ens andas då? Och jag, jag bär bara mina sår med nacken nedböjd och förvirrad blick.

Vart är framtiden, jag kan inte hitta tillbaka till den. Och, ja, ja, ta ut det på mig! Baby when it’s love, if it’s not rough, it isn’t fun. Så klipp upp mig, pappersflingor som snö, jag singlar ner över dig och mig. Du är den enda som når in. Och jag vet att du hör, jag ser det på minen som du gör; är det fortfarande du och jag mot världen? För jag har inget att förlora mer, bara ändlösa tårar och ärr som ler. Vänta gå inte ännu, jag vet att jag tvingar dig bort, men det är sorgen som inte vill ge sig av. Snälla, stanna lite till, jag menade inget av det som jag sa… ”Lie still with your hand on my heart to feel the words I’m trying to tell you”.

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Jag är rädd på riktigt nu. Ett ensamt förvildat djur som aldrig mer vill sättas i bur.

Fastän tiden är så långt borta nu,
jag hör Hans tankar tyst ändå
alltid domare och bödel,
smärtan jag aldrig kunde förstå

Och nu har jag fastnat i dina andetag
rivit upp din själ med mina sår
men du ser inte det falska och det fula
försöker hjälplöst att förstå det som inte går

Men jag har ärr som brinner än
och en smärta som ruttnar inuti
mina ord trasslar in sig i din tunga
i tomheten som jag inte kan låta bli

Älskling, jag faller av din piedestal,
hjälplösheten hårt om min hals,
älskar du mig,
eller tänk om du inte älskar mig alls?

Jag försöker att döda det förflutna,
jag trasar sönder alla minnen,
men hur förlåter man allt som gjort så ont,
jag litar inte längre på mina egna sinnen.

När du håller mig för hårt,
det är min frihet som du stjäl,
sliter du vingarna av fågeln,
dräper du dess själ

Vad vill du att jag ska säga?
För vi, vi vinner ingenting,
kanske är det jag som inte går att rädda?
men jag släpper aldrig taget, någonsin.

Så sparka inte på mig när jag ligger,
det är bara du som får se mig sårbar,
bryt inte sönder mina vingar,
låt mig flyga, jag stannar alltid kvar.

Jag är din att förlora,
Jag kunde ha sålt min själ för länge sen
jag kunde ha krossat den mot asfalten,
om jag bara hade hittat den.

Men jag är obeväpnad nu,
mod är enda vägen att gå,
när dina lungor tar min luft,
älskling, mina läppar blir vackert blå.

Och min lukt, den är bara din,
ett hjärta som hittat sina slag
jag är ingen fjäril till din samling,
jag är bara jag…

Det börjar vakna i mitt inuti. Stelfruset, dött som återupptäckts, blodtillströmningen som når ömma leder. Jag kryper yrvaket ut ur dvalan som hållit mig fast så hårt; en nyfödd kyckling som pickar hål på äggskalet och kravlar sig ut, ut, ut till ljuset och livet. Ett hjärta som hittat tillbaka till sina hjärtslag, något som tycktes förlorat återfinns. Lever jag nu? Lever jag?

Och glöden, jag blåser på den och den blixtrar till, svarar från botten av medvetslösheten, att den bara har sovit, aldrig övergett. Men det var så länge sedan, jag minns inte hur man gör. Hur man kliver ut i verkligheten när den inte är svartvitt grå, när man inte bär på kedjornas tyngd och har händerna bakbundna. Och kanske är det här också bara en tafflig illusion, en produkt skapad av en hjärna som flyger högt ovanför. Jag kan aldrig veta, om det är jag som möter min blick i spegeln, eller om det är ett maniskt hologram, för bra för att vara sant.

Men jag hoppas, jag önskar, jag ber ur mitt innersta att jag ska få återbli mig själv. Den jag var, är, innanför murarna, den sårbara lilla människan som min hjärna har försökt skydda så länge genom att konstruera lager på lager av klibbiga skal och beska försvarsmekanismer. Den delen av mig själv som är ömtålig och försvarslös men sann. Jag vill inte ha rustningen på längre, den drar mig bakåt, nedåt och jag vill upp nu, mot verkligheten. Och jag vill ha mina känslor tillbaka. Jag vill känna, inte med hjärnans kyliga logik, utan med hjärtat, varmt och hett. Jag vill inte springa mer, jag vill ligga på rygg och viska med stjärnorna när himlen är klar, jag vill möta ångestmonstret och vara rädd, men ändå stå kvar. Jag vill börja leva i den världen som finns på riktigt, se allting precis som det är utan censur och retuschering.

Men det är så långt kvar, Javisst, ibland kan jag smeka den tunna strimman av hopp, men jag balanserar på knivens egg. Det är så lätt att falla, tillbaka till nätterna under köksbordet, tillbaka till rösterna i huvudet, tillbaka till den hejdlösa flykten från allting. Fallgroparna är över allt, och frestelserna lockar. Vart löper egentligen gränsen mellan att peta i sig ett lugnande litet oskyldigt piller för att orka stå ut under ett besök av ångestdemonen, och att peta i sig samma piller för att fly en känsla som man egentligen kanske hade kunnat klara av utan psykofarmaka?

Min hjärna vill fly. Det är det enda den kan. Springa, springa, springa. Till längre bort. Räddas den som räddas kan! Och, för säkerhetsskull, akta mig från sånt som kan vara farligt. Överbeskyddande. Här, ta en stesolid, ifall att, eller äh vad fan, ta två. Åh nej, inte en känsla, dom är farliga! På med rustningen! Eller ännu hellre: ångest, kör på ångest, det kan vi, det är bekant och tryggt men jävligt smärtsamt, men  som sagt, ångest kan vi, mycket bättre än att ställas mot en hemsk, ny, otäck känsla! Hellre ohejdad smärta än något okänt. Och hellre lura sig själv än att se sanningen.

Så, den ena handen vet inte vad den andra gör. Hjärna och hjärta är oeniga. Men hjärnan och Lilla Ego, ja dom skriker högst. Och jag lyder, blint. Alltmedan hjärtat väntar på att jag ska förstå, ifrågasätta styret i min kropp. Kanske är det dags att begå en statskupp och störta presidenten? Kanske måste man inte tro på de som skriker högst eller alltid har haft makten? Men hur vågar man? Hoppa? Ut i okändheten?Är det priset för att få brinna? För att få vara jag?

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn…